Dom kan inte bättre

Visst kan man positivt säga "dom gör så gott dom kan" men jag väljer självfallet det mer korrekta: "Dom kan inte bättre". Underförstått: det är inte bra nog.

De enda som var beredda på att Svenska kyrkans nya situation efter skiljandet av kyrka och stat skulle ge andra utmaningar var de högkyrkliga - en dörrstängande elit, menade professor Gustaf Wingren. Detta var hans bekymmer. I sak, svarade vi, hade han fel. De "högkyrkliga" stängde inga dörrar och det visade sig i det konkreta församlingsarbetet. men kanske hade professor Wingren likväl rätt i sak? Dessa var de enda som var parata att ta itu med det nya läget. Just dessa marginaliserades i syfte att elimineras. Det är lika begåvat som när Stalin sköt officerare på 1930-talet, kan man tycka. Tjänsterna måste fortsättningsvis tillsättas - och det blir med nödvändighet de mindre kompetenta som ska ta itu med utmaningarna. De, som enligt professorn inte var beredda.

Det leder till ännu ett problem. Den mindre kompetenta chefen kan samla kompetenser kring sig och på så vis se till att allt fungerar. Det vanliga är emellertid det andra, den sortens chefer skaffar sig medarbetrare som är dem själva underlägsna och ser i övrigt till att de utmaningar som organisationen tar sig an är så måttliga att de blir hanterliga. De andra utmaningarna definieras raskt bort som "icke-frågor". En del problem överlämnas åt Tiden att sköta - och när Tiden tar hand om problemen löser de sig själva, som bekant, för då blir snart nog allt för sent.

Det finns kanske anledning att återkomma till händelserna på Gotland men för tillfället ska jag nöja mig med torsdagsdepressionen, där Martin Larsson skriver krönika. Han avhånar på lämpligt sätt de gotländska avisornas journalistiska insatser och kommer fram till att "nationell nivå" skulle kunna ge en första hjälp åt stift och församlingar när det blåser upp till medial storm. Man kunde förstås också tänka sig att ställa andra krav på journalister och helt andra krav på domprostar och kyrkoherdar, de som av olika skäl önskade det de fick. Det är väl själva symbiosen villiga präster och villiga journalister som blir förödande. Men Kyrkans Tidning ägnade sig ju åt precis detsamma som de gotländska tidningarna!

Man kunde tänkt sig att Kyrkans Tidning varit så kyrklig att de kloka perspektiven slagit igenomm där - och möblerat samtalsrummet. Så blev det inte. I år lika lite som många år tidigare och på sin tid var detta just det som beseglade tidninmgen Vår Kyrkas öde, tidningen som blev en partsinlaga - Deras kyrka. Antagligen är det korrekta konstaterandet i denna situation: "Dom kan inte bättre." Och de som kan bättre, har man gjort sig av med.