När patienterna tog makten

Solen gick denna morgon som alla upp över mentalsjukhusets område. Staten hade uppgöfrt kasernerna, som var just kaserner. Arkitekten hade ritat regementen tidigare och beväringar eller sinnessjuka - det var väl rätt lika? Skillnaden var att regementskansliet, som placerats centralt, i stället hette administrationsbyggnad på sjukhuset.

Denna morgon var ändå inte som andra morgnar om man nu bortser från det faktum att solen vanemässigt gick upp. När överläkaren kom till administrationsbyggnaden möttes hon av ett patientuppror, som krävde att få följa med in och förklara situationen för doktorn. Patienterna hade tagit makten.

Överläkaren valde att vara förstående och samlade de upproriska patienterna, som leddes av en Patientombudsman, PO, i administrationshusets samlingssal. "Nå", sa hon vänligt och förstående, "vad gäller saken." PO tog ordet och förklarade: "Vi ska tala och detta är närmast att se som debriefing." Doktorn fattade inte riktigt men förstod att patienterna varit med om något traumatiskt - men vad kunde det ha varit? "Har ni sovit oroligt?" undrade hon. Nej, men patienterna hade sett ett otäckt tv-inslag. Nu hade överläkaren inte sett just detta tv-program men kunde svårligen tänka sig att det skulle varit särskilt upphetsande eftersom det handlat om elementarpartiklar. Hon försökte moderera men fick av patienten Sven ett klart svar: "Nu talar vi känslor, inte fakta!"

Patienterna mådde dåligt eftersom de kunde tänka sig ett en av dem som framträtt i tv-programmet var otäck. Doktorn försökte på nytt få fram fakta, hade något otäckt sagts? Sven upprepade: "Nu talar vi känslor, inte fakta." Patientombudsmannen förklarade att saken närmast gällde att den medverkande i tv-programmet inte borde ha fått medverka. I andra länder hade detta varit en omöjlighet. "Men vad sa den medverkande?" ville doktorn veta. "Nu talar vi känslor, inte fakta!", upprepade Sven närmast lite hotfullt. Doktorn förstod att den medverkande nog inte sagt något men kunde antas ha menat något opassande. Dessutom hade den medverkande druckit vatten i sändningen. Det hade varit otäckt att se för tv-tittarna, menade man.

Överläkaren försökte förklara att hon dessvärre måste gå ronden och att debriefingen snart måste avslutas. PO blev upphetsad. "Då går vi till tidningen och visar att vi har makten - MAKTEN." "Jag vet hur man gör", ropade en av patienterna, "för jag är journalist. Man tar och publicerar vad du har sagt och så får folk veta det fast folk inte vet vilken fråga du svarat på. Då blir överläkaren på mentalsjukhuset i klass med patienterna, fattar du väl." PO blev glad. Så kan man göra: PO skulle hålla med journalisten och visa sig godmodig. Det kunde patientupproret bara tjäna på. "Men förstår ni inte att ni ger sjukhuset dåligt rykte, då?" frågade överläkaren bekymrat. "Det som inte dödar, härdar", sa PO, som anade en ljus framtid med synergieffekter.

"Ni måste inte se på tv i fortsättningen - det är alldeles frivilligt", sa doktorn. Då blev patienterna glada och glömde att det nog alltid varit frivilligt att se på tv. En av dem fick en ljus idé: "Kunde inte tv-apparaten förbjudas helt och hållet, ställas in helt enkelt, i en garderob eller så." Det tyckte inte alla patienterna - för det fanns inslag de ville se, inslag som inte väckte några känslor.

Överläkaren såg chansen: "Detta måste vi ha ett nytt samtal om förd et är en stor och viktig fråga. Nu får det bli kaffe och kanelbulle i cafeterian så att ni får förbereda hur patientupproret ser på tv-frågan så tar vi upp den till samtal nästa vecka." Och det tyckte patientupproret var en god tanke. Överläkaren var förtjust. Möt den ena vansinnigheten med en ny - det var hennes paroll. Så hade hon inte bara blivit överläkare. Hon trivdes väl i miljön. Det var antagligen ett överlevnadsvillkor. Dagens arbete skulle för överläkarens del bli att tänka ut en samling vansinnigheter att ha i beredskap när patienterna fick för sig att komma med nya krav. Det var riktigt roligt - och kastar man in en vansinnighet då och då så hålls patienterna sysselsatta. Så  ärst mycket arbete behövde de inte och så värst mycket fick de inte gjort så också SMÅ vansinnigheter kunde man ha nytta av. Kleiner Wahnsinn hette den tyska lärobok doktorn skulle konsultera under dagen.

Solen fortsatte vanemässigt och skulle i sinom tid gå ner - eller vad solen nu gör.

Snipp, snapp snut - så var sagan slut.