fredag 6 januari 2012

Bara dumt

Tre ledarskribenter lyckliggör Gotland. En högerman, en centerpartist och en socialdemokrat. Högermannens ledare försökte ställa några frågor men utgick från en fördom. Det fann jag besvärande. Då hade jag inte läst de två andra.

S-ledaren först. Det är det vanliga problemet att "motståndare mot kvinnliga präster tillåts föreläsa". Hur ska nu arbetarrörelsen ha det med yttrandefriheten - särskilt som föreläsningen gällde något helt annat?Ledarskribenten Ericsson styr på person. Det är DDR. Han frågar: "Hur kan det komma sig att denna strid, som är avgjord sedan minst 50 år, fortfarande tillåts blossa upp på Gotland."

Man behöver kanske inte vara docent för att ana att striden kanske inte är så avgjord som Ericsson tänkt sig - men i sak var det domprosten som önskade ha upp frågan och drev den på fortbildningen. Föreläsaren hade inte uppe konflikten. Han talade om nattvardselementen. Ledarskribentens fråga kan - om den är annat än retorisk - visa sig vara förödande. För domprosten. Men den mannen karaktäriseras som den som i stället för biskopen "agerat starkt för den kränkta personalgruppen". Nå - men vad var det som kränkte personalgruppen? Att komminister Hagberg alls fick föreläsa. Vilket samhällsideal står Ericsson egentligen för?

Håkan Ericsson går på och undrar om gotlänningarna fortsatt vill betala kyrkoskatt och stödja en kyrka som är så ålderdomlig. Ålderdomlig? Tänkt in i Guds frälsningsplan redan i begynnelsen och md profeter och apostlar som auktoriteter. Jo, en del av ålderdomligheten är själva existensen. Sedan kommer en något halsbrytande logik: "Och som så illa behandlar sin personal, att det kan bli bojkott mot utbilningsdagar med en inbjuden engelsk biskop, som är en ökänd motståndare mot kvinnliga präster och som förvägrar homosexuella kyrkans välsignelse som par." Hur i allsindar blev Lindsay Urwin plötsligt ökänd - och vad är det för behandling av Ericsson av kyrkans personal? Lindsay får väl påpeka att han har en syster som är präst ... Finns det kyrklig partnerskapsvälsignelse i Church of England? Eller samkönade vigslar? Man vill fråga Ericsson. Och vari består den usla personalbehandlingen, noga taget?

C-skirbenten har aldrig tänkt på att lämna Svenska kyrkan - förrän nu. Hon blir lite förvånad över detta faktum: "Jag är inte mycket för hokuspokus och uråldiga ceremonier som oftast skapats av män för att upprätthålla makt och status." Man kan förmoda att hon avser Svenska kyrkans högmässa! Hon är inte heller imponerad av kyrkans och kristendomens historia i vår värld "när det kommer till att tvinga på andra sitt sätt att leva och sitt sätt att tro." Man noterar. Bofride reagerar mot kristendomens uppgörelse med seden att sätta ut barn, kanske eller den envisa kampen, tvånget, att lära folket läsa - och skriva? Ändå har kyrkan alltid varit en del av hennes liv,

"Jag har aldrig gått dit regelbundet men den har funnits där de gånger jag behövt den. Den står för något jag tycker är väldigt vackert: kärleksbudskapet och att alla ska omfattas."

Nu är situationen annorlunda sedan ledarskribenten Eva Bofride läste om hur stiftet anlitat "en välkänd kvinnoprästmotståndare" (han får vara tacksam att han inte skrevs som ökänd, den stackars föreläsaren! DS) att föreläsa. Och gränsen har passerats sedan Lindsay Urwin inbjudits. Till listan med anklagelser fogas att han "tillsammans med andra bildat ett synnerligen konservativt sällskap som vill bevara kyrkans 'gamla värden' och stå emot kyrkans anpassning till modern tid." Var får hon alltifrån? Vad heter sällskapet? Ska vi avskaffa den grundlagsfästa föreningsfriheten?

Men Biofride är generös och vill att kyrkan ska "ha plats även för dinosaurierna". Vilka det är kan man räkna ut utan Bofrides exemplifieringar men det handlar tydligen om kvinnoprästmotståndare och sådana som fördömer homosexuella. "Men de ska inte användas som föreläsar och inspiratörer". Det påminmner inte så mycket om DDR som Sydafrika, när det begav sig. Teologisk apartheid.

Det alldeles avgörande argumentet för att börja överväga att lämna Svenska kyrkan var för Bofride biskop Fasts övertygelse att fortbildningen var en intern fråga och inte något för debatt i tidningen. "Med detta säger han att jag och andra inte har med att göra vilka lärdomar man vill sprida inom kyrkan på Gotland. Eller hur man behandlar sina präster. Vad man vill stå för."

Nu har ju saken faktiskt inte - inte heller hos Bofride - handlat om nattvardselementen eller om predikan och pilgrimsteologi för ungdomar, det som lärdes och lärs ut. Debatten eller snarasre protesterna har handlat om misshagliga personer. Detta enkla faktum vill jag dock inte framhäva så pass att Bofride slutar den påbörjade tankeprocessen när det gäller medlemskap i Svenska kyrkan.

Eva Bofride till sist: "Heder år domprost Mats Hermansson som står upp för den moderna kyrka jag vill vara en del av." Så är hon väl då i Visby domkyrka och hör domprosten förkunna idag? Heder åt Hermansson. Utan honom, inte det som nu utspelar sig.

Min fråga är grundläggande: Vem älskar egentligen Svenska kyrkan?

För egen läsning: http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393059 samt
http://www.helagotland.se/ledare/artikel.aspx?articleid=7393070

4 kommentarer:

  1. Tjänar det något till att argumentera? Att söka övertyga? Att bli upprörd?

    Ja. Jo. För ett fåtal. Ibland. Kanske.

    För flertalet blir varje fråga, oavsett ursprung och dignitet, varje aktualisering av kristendom och kyrka, en anledning till avståndstagande och utträde. Alla nyheter blir dåliga nyheter i denna onda cirkel:

    -Sån skit vill då inte jag betala till, som normalitetens uttolkare snarstucket, villigt och förståndigt och i tiden rätt-tänkt och lättkränkt uttrycker saken.

    Vid ruinerna av den en gång mäktiga grekiska metropolitkatedralen i Efesos, numera turkiska Selchuk, finns en tänkvärd bronstavla med text på många språk ur Johannes Uppenbarelser(sändebrevet till just Efesos), uppsatt med anledning av Johannes Paulus II:s besök:

    -...Jag skall komma över dig och flytta din ljusstake från dess plats...

    Ruinlandskapet, islams övertagande, den grekiska och kristna kulturens bortdrivande och undergång bär syn för sägen. Mäktigt värre.

    Rimligen är just detta vad vi nu upplever. Herren Kristus kommer över oss och flyttar sin ljusastake(gudstjänsten och tron). Det har varit smärtsamt för Mellanösterns och Nordafrikas kristna i historia och nutid. Nu är det vår tur. Martyrium eller anpassning väntar. När slutet kommer är ovisst. Att det kommer troligt. Kanske kan biskop Urwin och komminister Sandahl och några hundratusental till uppskjuta processen. Men vända??

    Vi lever i otroligt spännande tider...


    Per S

    SvaraRadera
  2. Stellan Bengtsson7 januari 2012 21:40

    Så kan det åter sägas. Tack till dessa företrädare för apparaten svenska kyrkan som håller liv i debatten och ser till att det politiska kvasiteologiska samtalet tydligt hörs på ledarsidor i våra tidningar. Nyttan med detta är ju alldeles uppenbar! Alla fall på det privatekonomiska planet.
    Den grundlärde domprosten i Visby vet att kraftfulla korrekta initiativ leder raka vägen till det enkla biskopshuset.
    Vad gör det då att några fler lämnar skeppet. Vare sig det är de som tror för mycket eller de som tror för lite.
    Stort tack till dessa dugliga företrädare för vår kyrka. De visar ju för allt fler vad som är Saken, det viktiga, i den kristna tron och i den Svenska kyrkan.

    SvaraRadera
  3. Jag rekommenderar gärna en text från dagens DN som handlar om demokratins och diktaturens mentalitet: http://www.dn.se/ledare/kolumner/demokratin-som-mentalitet

    SvaraRadera
  4. En del tycks vilja att Svenska kyrkan ska vara "som på den gamla goda tiden" (typ 1600- eller 1700-tal), dvs en garant för att den av staten stadfästa och gillade tolkningen av kristendomen omfattas av alla. Till denna läras försvar finns det alltid politiker som är beredda att rycka ut.

    Lars-Åke

    SvaraRadera