söndag 5 februari 2012

Frikyrkligheten bär inte

Sigfrid Deminger lämnar sitt frikyrkliga sammanhang och blir svenskkyrklig. "I Sverige är Svenska kyrkan, med all dess rikedom och all dess brist, den naturliga orienteringspunkten", heter det i Dr Demingers nya trosbekännelse. Och jag blir lite frågande. Inte så att jag tror att Sigfrid Demingers påpekanden om frikyrkligheten i Sverige är poänglösa. Mycket riskerar att bli estrad, sångframträdande och förestä'llning för andra i modern frikyrklighet. Högmässan bär. Men vad händer när de frikyrkliga - "många", som Deminger skriver - drar in i Svenska kyrkan? Kommer en hoper av dem med de frågor som frikyrkligheten inte lyckades lösa och så hamnar sådana frågor i vårt knä i stället? Frågan om odöptas nattvardsgång, t ex. Och det som är svenskkyrklig spiritualitet - står den verkligen fri från människor eller bärs den i ryggraden av dem som under det halvsekel dr Deminger inte varit med, varit kyrkbärare?

Är den nya intoleransen i Svenska kyrkan en frukt från frikyrkligheten, den som måste slå vakt om den rätta och personliga bekännelsen, den liksom vänstern? Just det personliga ställningstagandet var ju ansatsen och därför kom partistriderna liksom den fortsatta splittringen som brev på posten. Kyrkan formulerade i stället en gemensam bekännelse och slog vakt om den genom läroämbetet. På så vis slapp vi lärokontroll av vanligt folk och hade något att förhålla oss till genom att studera och skriva och diskutera teologi - bekännelse. Fortfarande är jag lite tagen av att alla biskopskandidater i Växjö stift inte läst Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Men kommer folk från andra samfund - och får de anställning i Svenska kyrkan - vart tar det vägen då? Man kan understundom se en del av det slaget uppfatta Svenska kyrkans tillgångar som komna ur ett ymnighetshorn och de uppträder som barn på lekland när de bränner iväg resurser på sådant de fått för sig är viktigt och disponerar sina 40 arbetstimmar så att arbetet blir en lust och en lek - för dem själva.

Nej, det är inte bara frikyrkligheten som ska klandras för den nya inoleransen. Jag ser tre samverkande faktorer. De systembevarande (nomenklaturans stödtrupper), de partipolitiska och de fd frikyrkliga. I somliga personer kan alla tre dragen återfinnas, i andra två av dem. Men resultatet blir ett och det resultatet är inte svenskkyrkligt. Lärokontrollen gäller då det som just nu är PK, eller hur saken ska uttryckas. Saken gäller aldrig den tro som en gång för alla anförtrotts de heliga. Aldrig.

Jag vaknade tidigt i morse och övervägde att gå till skrivbordet. Jag valde att ligga kvar i sängen och fundera. Hur blir det med de nya gudstjänstordningarna - kommer de att uttrycka det som Sigfrid Deminger ser bära eller är det just detta som nu avskaffas. Och hur blir det med mig efter pensioneringen? Kommer det att finnas någon gudstjänst som jag med bevarad frid kan gå till eller blir det sådana ordningar som inte uttrycker den evangeliska katoliciteten? Präster i tjänst kan till nöds klara sig med att det finns något vettigt alternativ att knåpa samman ur handboksmaterialet. Men en erfaren men pensionerad präst som ser vad som faktiskt sägs i de nya liturgierna och inte kan säga sitt "amen", har inte en sådan präst problem?

Frikyrkligheten bär inte men kommer den nya svenskkyrkligheten att göra det?

9 kommentarer:

  1. Svaret blir (nog) nej på sista frågan. Vill man inte vara EN helig katolsk o apostolisk, blir man splittrade oheliga småsekteristiska samfund, utan apostoliskt ledarskap och kappvändare efter minsta lilla PK-åsiktsvindar.

    "Vår präst ifrån konfirmationen står och pekar i det blå, ingen fattar om han visar vägen, eller känner vilket håll vinden blåser åt" (fritt från Wiehes text).

    Ibland undrar man om inte protestantismen blivit FÖR människocentrerad. Kyrkan är gudscentrerad o bryr sig föga om vilken präst som celibrerar mässan (för jobbet är detsamma överallt, i alla tider och alla kulturer). ProtesTanterna hittar hela tiden på nya småheresier; liturgiska som läromässigs!

    Kyrie eleison!

    SvaraRadera
  2. Deminger har väl sett bristen och längtar till något bättre. Och det är klart, att i den mån den församling han hamnat i verkligen har Ordet och sakramenten i centrum osv så finns där den kvalité han saknat.

    SvaraRadera
  3. Dra inte alla fd frikyrkliga över en kam! Visst kan man se problem med att personer tar med sig sina värderingar in i Svenska kyrkan och använder den för sina syften istället för att underordna sig det som varit och är Traditionen. Men det gäller det väl inte bara frikyrkliga utan alla vuxna som Svenska kyrkan ev når med sin mission i Sverige och som i mogen ålder ansluter sig till de kyrkokristna. Med ditt resonemang skulle svenskkyrklig söndagsskola behöva vara förkunskapskrav till prästutbildningen. Men Gud kan förändra människors tankar även i mogen ålder och Svenska kyrkan behöver sina nyomvända, om de är rätt omvända åtminstone. Att som vuxen bli övertygad och få lämna det gamla är en nåd som också kan leda till en ännu starkare övertygelse och därtill en personlig erfarenhet att ta spjärn emot. Det måste vara möjligt att som vuxen upptäcka Svenska kyrkans spiritualitet och bekännelse och bli välkomnad även om man råkar vara uppvuxen i frikyrkan eller i ett ateistiskt hem. Det handlar inte om att släppa in vad som helst, men väl vem som helst - oavsett bakgrund! Jag vill inte bli sedd som andra klassens kyrkokristen oavsett hur jag agerar och tror, bara för att jag är uppvuxen i "fel" sammanhang! Man kan inte både kritisera ett sätt att vara kyrka och samtidigt häckla dem som upptäckt detsamma och tar konsekvenserna av det för egen del!! Man kan inte både be om kyrkans enhet och Traditionens återupptäckande i svensk kristenhet och sen bli förnärmad när frikyrkliga söker sig till Svenska kyrkan, som enligt ditt anspråk är den katolska kyrkan i Sverige. Utifrån ditt resonemang ovan framstår högkyrkligheten av idag som mer sluten och sekteristisk än någon frikyrkoförsamling. Jag kan förstå varför och känna igen det från frikyrkan (trängd situation i opposition mot det etablerade)- men aldrig acceptera utvecklingen, eftersom jag har lärt mig älska just det allmänkyrkliga!

    SvaraRadera
  4. Frågan som måste ställas är: Vad är svenskkyrklighet? Förr hade vi en kyrkohandbok som gällde som norm för våra gudstjänster, och märk väl, den följdes. Vart man än kom till en gudstjänst gällde samma ordning som man kände igen och kunde. Numera är det sällan man kommer till en gudstjänst och finner att man följer ritualen i handboken. Det har blivit så att snart sagt varje församling har knåpat ihop olika agendor för sina gudstjänster och förvandlat ursprunget i handboken till oigenkännlighet. Visst är det väl förvånande att det får gå till på det sättet? Varför skall man i så fall satsa pengar på att skaffa en ny handbok om den ändå aldrig behöver följas?

    Det som man slås av när man deltar i en gudstjänst med ritual som församlingar själva har skapat är den uttunning som skett. De passar förstås bra för ett alltmer sekulariserat kyrkfolk. Korta intetsägande "syndabekännelser" utan några krav på den bekännande. Det känns lite konstigt att Sigfrid Deminger där skulle kunna få ut något av det som bär. Han måste ha hittat en församling med ett gudstjänstfirande enligt gällande handbok. För visst finns det ännu församlingar med stabilitet och stringens i vår kyrkas gudstjänster. Men de börjar bli få. Och vad skall det bli av med den nya handboken, där skaparna består av enbart kvinnor, den ena radikalare än den andra? Stackars Deminger, han hamnar nog ur askan i elden.

    Om jag minns rätt från Demingers artikel, så såg han inte positivt att predikanten lämnar predikstolen så att den står kvar som enbart en relik. Det är väl i så fall något som blir mer och mer vanligt i vår kyrkas gudstjänster också. Vidare att kyrkans kor blir förvandlat mer till en estrad där människor "agerar" inför sin "publik". Publikvänligt förstås, men vart hör den gudstjänstagerande församlingen då hemma? Skall vi inte fira gudstjänsten tillsammans?

    Ett nytt problem som uppstått i vår kyrka är handhavandet med nattvardens element. Det förekommer, att t.ex en präst i ett pastorat och i den kyrka denne präst officierar i själv egenmäktigt väljer alkoholfritt vin. Det är tvärtemot det som föreskrivs som nattvardens elementa; där skall det vara vin, alkoholfritt vin finns inte för då är det inget vin. För att man skall vara säker på att i fortsättningen kunna fira en "riktig" mässa, så måste man då alltså ringa runt i olika kyrkor och fråga om där användes vin eller druvsaft.
    Jag tror Sigfrid Deminger kommer att ta ett skutt till vad gäller gudstjänstgemenskap och hoppa till Katolska kyrkan. Där möter han inte sådana här tokerier.

    "Präst på åskådarläktaren"

    SvaraRadera
  5. Jag har nog redan problem. T.ex. så har den apostoliska trosbekännelsen hos oss redan bytts ut mot sv.ps. 766 i vissa av söndagens mässor för att prästen har problem med den apostoliska. Vad händer om trosbekännelsen skulle bli fakultativ? Och Kyriet och Gloriat ses som högkyrkliga excesser som man tror att församlingen inte vill ha eller kan tillägna sig, så därför är de borttagna permanent. Ja, vad ska man säga... Joviss,det är väl klart att vi klarar av att fira mässa utan högmässans inledning, men motiveringen stör mig och oförståelsen.
    Ja, ja, jag vet att jag låter gnällig. Men ibland har jag bara lust att skrika högt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

      Radera
  6. Upplägget för pensionärstiden
    finns väl redan i konturform:

    I o m SvK:s pågående strukturreform kommer de gudstjänstfirande församlingarna att snarast mer än mindre att avvecklas. Så blir exv Stormalmö EN församling. Med EN kyrkoherde. Avvecklingen av gudstjänstliv och ansvarstagande lär följa snabbt. De sista resterna av lekmannaengemang försvinna.

    Men bra lär det bli. För PERSONALEN vill säga! Ett tag åtminstone. En rik arbetsgivare med resurser. Inga mera krävande arbetsuppgifter. Knappast någon kontakt med otäcka församlingsmedlemmar. En ren producentorganisation på ständig utbildning, ständiga tjänsteresor och ständig kompledighet. Med stor och dyrbar byråkratisk överbyggnad.

    Sen har vi ju alla söndagsstängda kyrkor. Och alla som faktiskt gärna hade firat en gudstjänst tillknåpad så att den faktiskt kunnat passera som klassiskt kristen, ja rent av evangeliskt katolsk. För den som vill, kan säkert framöver en gudstjänstgemenskap skapas i skuggan av producentorganisationen SveK? En producentorganisation som inte lär producera så mycket mera än löner åt sina anställda och administration av dessa?
    I Sandahls tid och kanske längre, lär nog intresse för församling finnas och kyrkolokal kunna hållas och rätt ordning bevaras. Frivilligt engagemang och åldrande, pensionerade präster, som likt det förflutnas kyrkoherdar satt på livstid, bär det hela.

    Men därefter gäller Louis XV:s berömda(Om han nu sade det):

    -Après nous le déluge.

    Om Gud vill...


    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Deminger talar i sin insändare om vördnad för ordet och sakramenten.
      Jag var i Ryssland förra helgen och firade gudstjänst i den Rysk-ortodoxa kyrkan.
      Där kan man snacka om vördnad för bibelordet och sakramenten.
      Han lär inte stanna till länge i SvK om det är det han söker.
      I min frikyrkliga församling så används evangelieboken relativt konsekvent och nattvardsfirande inleds alltid med syndabekännelse.
      Kyrkor som glömmer bort centrala begrepp som Synd och Nåd har ingen utsikt att få ökat antal gudstjänstdeltagare.

      Radera
  7. Så länge frimicklarna låter bli att ta med sig reformert nattvardssyn, baptistisk dopsyn och andra heresier in i den svenskkyrkliga är de mer välkomna. Vi har mycket att lära av dem och alla arbetare behövs i Herrens vingård!

    SvaraRadera