Undervisning

Kyrkomötet vill ha en undervisningsplan och jag kan undra hur den blir. När jag vaknade denna söndagsmorgon tänkte jag lite. Är inte det som kallades "livsfrågepedagogik" den kristliga motsvarigheten till rödvinsvänsterns och kulturliberalismens själsfulla utgjutelser? Hörddudduddu-stuket, liksom? Och är inte Kyrkan alla år igenom en intellektuell rörelse med böcker? Alla vet att Paulus läste på sina resor och pocketboken är alls ingen modern uppfinning.

Vad ska undervisningen förse oss med? Kunskap om kristen tro så som den möter i Skriften, förstås, men också historien igenom som teologi och historia. Jag ser att bibelstudiet är på avskrivning i Svenska kyrkan. Dogmatik läser vi på Öland. I pastoratet läser 110 personer i olika smågrupper Folke T Olofssons bok Fullkornstro, ett förhållande som jag kanske inte uppfattar att kyrkoherden själv tycker är fantastiskt. När jag frågade om stiftet inte skulle vilja följa projektet på plats, dvs se hur de självstyrande grupperna fungerar och hur det hela kan knytas samman med många som möter författaren och varandra, fick jag först inget svar och därefter ett erbjudande att skriva och berätta om satsningen. Det händer att jag alls inte är förvånad över stiftskansliers dåliga rykte. Nu var det sagt.

En undervisningssatsning kanske ska ta sitt avstamp i den gudstjänstfirnade församlingens behov? Läs och upplev-konceptet, alltså. En kyrkokristen har trons basfakta och ser dessa fakta just som - fakta. En kyrkokristen behöver inte kunna redogöra för dogmhistoriens vindlingar men ska ha lite pejl på vad Svenska kyrkan bekänner och kunna känna igen det i Kyrkan i stort. Den svenska historien blir till sist obegriplig om man inte förstår att Kyrkan byggde landet. Egentligen är gudstjänstfirandet bas för kunskapsbehovet för Kyrkans frågor är till sist alltid människors frågor.

Vi behöver också en struktur för lekfolksutbildning, inte minst att ta vara på många pedagoger och pedagogiska naturbegåvningar som kan göra viktiga insatser. Förr blev sådana ianspråktagna som söndagsskollärare. Nu används de inte alls. Varför har vi inte smågrupperna i allehanda frågor som kan ledas av den sortens kompetenser? Jag kan årerkomma till frågan om kvinnor som lärare i församlingen men jag tror att det var här man missade på 1950-talet. Kan det vara så att Gud, som vet allt i förväg visste, att den svenska staten skulle omvandla den svenska skolan så att kristendomsämnet försvann och därmed tillgången till baskunskap för de många - och att detta var en utmaning inte minst att förbereda en kvinnlig kyrkotjänst av det slag Margit Sahlin en gång talade för?

Jag vill förstås mindre se en av kyrkostyrelsen utfärdad läroplan. Jag vill se en mentalitet där teologi får vara roligt vetande och ägnas just åt läsande och upplevelser.

Så tänkte jag i gryningen, steg upp för att fira en uppsättning högmässor och kl 15 i Persnäs gudstjänsten Omöjliga psalmer. Vi sjunger de som är omöjliga - i text eller ton. Jag funderar lite över dem, avrättar någon, malträterar samtiden genom att hålla fram någon psalm som samtiden gjort omöjlig och roar mig själv lite i alla fall. Psalmen kanske säger det vi inte vill höra och därför behöver höra?