Vår pinsamma okunnighet

Något ord om Jesus hasplade jag väl ur mig när jag var i Jonstorp. Men rätt mycket pratade jag David Friedrich Strauss. Om honom hade det inte predikats. Jag frågade. Och detta är en pinsamhet för när vi mödade oss med våra teologiska examina, fanns det för lite utrymme för idéhistoria och allra minst utrymme för den idéhistoria som präglat svenska folket. Något - men också det för lite - lärde vi oss om liberalteologin men uppfattade den som teologiskt svag, styrd av förnuftstro som den är. Vem brydde sig egentligen om Viktor Rydberg? Singoalla blev det mer än Bibelns lära om Kristus. Vem la på minnet att Lars Johan Hiertta skrev ett sasmmandrag av Strauss och råkade ut för tryckfrihetsåtal? Det var händelser som låg bortom vår teologiska horisont.

Strauss två volymer Das Leben Jesu (1835) uppfattade vi knappast som relevant och fattade inte att detta var 1500 sidor i två band av en 27 år gammal akademikler som kastat omkull mycket och giort rent hus med Nya testamentet och med den kristna tron. Det idéhistoriska sammanhanget med upplysningstiden nämndes kanske - men att konsekvensen hade blivit en förkunnelse av "kristendom" genom det svenska skolväsendet, som egentligen gjort svenska folket immunt mot evangeliet - det begrep få. Axel B Svensson, förstås och GA Danell samt en del andra. Men insikten präglade inte Svenska kyrkan så att apologetik, kristendomsförsvar, blev hållning. Gud behöver nämligen ingen försvarsadviokat, hette det - som om detta var vad saken gällde!

Läxan återstår att göra. Man ska väl läsa biskop Franzéns uppgörelse med Strauus och då är det svenskt 1840-tal.  Det blir alltså till att läsa Rabulisten och Landtpresten, en lärodikt mot Strauss - men det kanske jag skulle gjort långt tidigare? Och stämmer omdömet att Strauss bok utgör "intellektualismens kumultation"?

Bokens verkanshistoria  - en bättre översättning av ordet Wirkungsgeschichte - styr in mot Rydberg och grabbarna men också in till den svenska skolan. Då slår tanken mig att det svenska enhetssamhällets sammanbrott ligger 150 år tillbaka,  När kyrklig och borgerlig kommun skiljdes år 1862 bekräftades ett skiljande i sak som faktiskt låg dessförinnan och styrdes av de intressen som styrde upplysningen och den process som upplysningstiden utgör. Vi har i det kyrkliga levt på övertid i 150 år. Tankeprocesserna har styrt bort från den övertygelse som var och är de heligas och någon verklig uppgörelse med förnuftstron i dess krassa form har vi inte haft. Det borde vi ställt upp för att genomföra, vi som tror att det är förnuftigt att vara lärjungar till Jesus.

Det intressanta blir förstås samtidens svenskar, som konstruerar sig en egen tro de kallar kristendom men som inte kan hämta stöd av några dåtida dokument eller från den stora Traditionen. Denna tro blir bara konstruktion - men den framförs med sällspord entusiasm utan minsta tanke att prästerskapet dock är ett akademiskt skolat skrå av teologer. Eller?

Varför detta blogginlägg? Därför att den som talat i det trivsamma Jonstorp blir stimulerad att tänka vidare.
Intellektualismens kumultation än en gång, kanske? Vackert uttryck - men vad betyder det? Tillbaka till grundfrågor - och till predikoskrivande!