Varför?

Varför ska jag köra till Jonstorp? Det snöar. Mitt ja till att - efter en arvodessänkning - köra 700 km tor för att tala om Jesus, ter sig inte särskilt välmotiverat längre. Varför ska jag stämplas som person när jag ska tala om Jesus därför att jag på mycket goda skäl inte övertygats om att ett riksdagsbeslut från år 1958 är gudomligt? Och varför ska jag se vänlig ut mot inbjudarna, de som trots allt står på den sida som systematiskt byggt upp en apparat i syfte att margianlisera och eliminera sådana som mig. De ler säkert. De är säkert vänliga. Vilken roll de spelar i det rådande och faktiskt ogudaktiga systemet i Svenska kyrkan, inser de inte. Ogudaktiga? Riksdagsbeslutet är ett utslag av funktionell ateism och de drakoniska åtgärderna - löftesbrotten och sveken - har inte ett dugg med Guds rike att göra. De vänliga inbjudarna har väl heller aldrig protesterat mot den ordning som gör att somliga av oss inte kan bnli det de är. Rätta mig om jag har fel - men Biskopsmötets bibelkommission dömde väl kraftfullt ut frågans hantering och drog slutsatsen "så bör det inte gå till"? Vi, de pålästa, har sagt: Visa oss då hur det ska gå till.

Helena Edlund beskriver i en debattartikel i Torsdagsdepressionen om konsten att tysta en präst. Det är en bra artikel. Hon beskriver Svenska kyrkan. "Det vanligaste är att stämpla personen i fråga som rasist, islamofob, främlingsfientlig eller, för den delen, som anhängare av ett visst riksdagsparti." Nu är dock detta inte det vanligaste. De vanligaste stämplarna har texter som kvinnofientlig, kvinnoprästmotståndare, dörrstängare, elitkyrklig, reaktionär, extrem, kanske stridbar och omdebatterad därtill.

Poängen just nu är inte så mycket att Annika Borg jagas som att de väl utarbetade metoder som fungerat i decennier nu används mot henne. Sysselsättningen fortgår men ny mot nya fientliga mål. Vanans makt är stor
och har man en gång börjat den ohederliga sysslan att styra mot person, fortgår det. Anna-Karin Hammar jagar Borg med samma entusiasm som hon jagade andra tidigare även om hon sprang undan när hon insåg att hon inte riktigt kunde försvara sina positioner. En kyrkomötesdebatt bar syn för sägen när hon jagade kvinnoprästmotståndarna och jag svarade. Det var bara ynkligt att se henne då när hon insåg att hon öppnat truten lite väl stort. Men det är sådana metoder de fann fungera. I vart fall de som var innehavare av det sociala kapitalet i Svenska kyrkan. Brorsan var bevars ärkebiskop och Hammar en fin familj, svenskkyrklig adel och inte som vi andra.

Välan, då ska jag alltså glad i hågen styra mot Jonstorp och mot bakgrund av att jag är van att bli illa behandlad och uthängd i media (inet mycket att bry sig om, alltså) framyttra mina synpunkter och sedan sätta mig i bilen och köra hem igen - för här finns ju en församling jag ska sköta. När ska man egentligen resa sig upp och slå tillbaka? Ska vi införa en hderskultur som vi försvarar med de medel som hederskulturer brukar försvaras med - på det katolska Sicilien och så? Eller ska jag ringa kyrkoherden och säga att det du lurat in mig i, deltar jag inte i?

Nu går jag på personalmöte och personalutvecklingssamtal så får vi se.