Lördagsfundering

Vart tog de erfarna församlingspräåsterna vägen, de som var församlingspräster inte bara i hjärnan utan i ryggmärgen och med ett hjärta som brann? De hamnade i vart fall sannolikt inte bakom skrivbord på de olika kyrkliga kanslierna. Det kan man kanske förstå men lika mycket förstå att det borde finnas stabila erfarenheter av församlingsliv också bland dem som skriver framtidsplanerna. Vilka av biskopatrna är just erfarna fölrsamlingspräster? Fundera!

Risken är överhängande att folkkyrkan faller ner i ett av sina två diken. Det ena diket är att bli en kyrka för folket. Det andra att bli en folkets kyrka.

I Einar Billings folkkyrkoteologi ligger fokus på prästen och folket blir ett objekt för prästens möda. I modernare tappning blir folket ett objekt för det kyrkliga arbetslagets möda, som bäst kompletterat av lite frivilliga medarbetare, som går in i den så kallade verksamheten.

I JA Eklunds folkkyrkosyn är det det kristna - svenska - folket som tar ansvar för sin kyrka. Hans svärson Gunnar Hultgren tänkte nog så och under hans tid som ärkebiskop kunde den s k socialetiska delegationen satsa på en folkets ansvarsmodell, dvs förse de kyrkokommunala organen och dess partipolitiskt tillsatta med teologiskt alibi för kyrkopolitiska kraftgärningar. Prästen blev mer av en tjänsteman åt det kyrkokommunala och  i likhet med vad som skedde i annan offentlig förvaltning anställdes alltfler. Spomliga med överraskande usel kompetens. Producent-konsument-mönstret bröts inte. Socialetikernas stora hotbild var det gudstjänstfirande folket, enkannerligen om detta folk hade en högkyrklig touch. Med hjälp av "kvinnoprästfrågan" var det relativt enkelt att komma åt de misshagliga. Så skedde under några decennier men därmed gjorde sig Svenska kyrkan kvitt de band som fanns till den gamla församlingsrörelsen, den som högkyrkligheten knutit an till.

Visst kan man tala om vikten av pastoralteologi också i de fina kyrkliga salongerna - men finns det plats för det gudstjänstfirnade folket och räknar man i praktiken med den karft som utgår från den gudstjänstfirande församlingen - och inte bara från individerna eller ens från individer i förening? Detta tror jag är den avgörande frågan. Den präst som inte kan tänka stort om sin (kanske lilla) gudstjänstfriande församling och steg för steg rusta den, kommer till sist bara att bli en producent på en kyrmpande tjänstemarknad med något osm folk inte alls vill ha eller vill ha då och då. Det håller inte. Bortom slagord om att mydiggöra församlingen och allt sådant handlar det om att ta den vanliga gudstjänstfirande församlingen på allvar. Präster kommer och går. Församlingen ska bestå. Och församlingen måste rustas. Vad det bettyder vet förstås den erfarene församlingsprästen till dels men måste lika idogt söka efter vad som kan motsvara församlingens dagsaktuella behov. Majeutik är en syssla av betydelse för en församlingspräst. Förlossningskonst, alltså. Det finns i en gudstjänstfirande församling sådant av kraft och entusiasm samt kompetens som prästen likt en barnmorska ska förlösa.

Kan det nu vara så dystrert, att de präster som inte kan majeutiken ersätter sin bristande kompetens med att bli LEDARE vid ett skrivbord? Ledare? Snack. Men chefer kan de bli. Det är det hela. Och det räcker inte.

Jag tror inte ett smack på den förnyelse man försöker åstadkomma i Svenska kyrkan just nu. Jag tror obetingat på KYRKLIG FÖRNYELSE - men det är något annat. Bottenlägen kan deprimera men också utlösa en bottenlägets optimism. Varför ska man gå sin väg när man inser att mycket är kört? Kanske var det just för en situation som denna du kallades att bli kristen i det sammanhang Gud satt dig i? Svenska kyrkan för de flesta av oss, alltså.