4-3

Från lantegendomens övre etage såg jag inte att det snöat och denna bristande insikt förryckte transporten till kyrkan i söndags i tiden. Jag kom med andra ord för sent. Det var något som kallas söndagsmässa. Jag kom till något som prästen sa var "dagens bön". Då hade väl prästen sagt "god dag" på ett klerikalt vis och en psalm var uppenbarligen avsjungen.

På plats i bänk nr 12 mönstrade jag skarorna. 4-3 vann kyrkobetjäningen med över oss andra: kyrkvärd, kyrkvaktmästare, kantor och kyrkoherde och så vi andra, alla 60+. Gamle handelsman med hustru har flyttat till stan. Det var en betydande reduktion av antalet gudstjänstfirare i den församlingen. Där två eller tre församlats i Herrens namn är Han efter sitt löfte med. Likväl blev jag moloken!

Här är en kyrkoherde, en A-präst. Nog borde han mönstra stora skaror och inte bara en handfull här eller där som vi i B-laget mönstrar. Nå, i min församling blir jag sur om vi är färre än hundra i församlinegns samlade gudstjänster. Här var nu en mer värdefull präst än jag (det är bara att kolla lönebeskedet) och likväl bara två och en tillresande. Till denna församling ska jag flytta som pensionär, Deo volente. Jag ska sitta hänvisad till de gudstjänstordningar kyrkoherden i sitt allvisa råd anammat - och han kan i framtiden välja mellan tretton nattvardsböner som damerna i gudstjänstutvecklandet fått ihop. De präster som älskar sin vana att lura sig själva, tröstar sig med att det finns vettiga alternativ så en hyfsad högmässa kan knåpas ihop. Jovisst, så länge de är i tjänst. Men vi som hamnar i kyrkbänkarna ska utsättas för något som vi alls inte kan vara trygga med. Kyrkoherden, för att monomant hålla fast vid temat, välsignar inte sin församling. Han konstaerar att "Herren välsignar" men ett konstaterande är inte att distribuera, som alla vet. Alltså gick jag innan prästen med höjd hand skulle konstatera vad Gud gör i största allmänhet. Den präst som säger "Herren välsigne" uttalar en performativ sats, det prästen säger, händer just då!

4-3 - och den ekvationen håller förstås inte. Nu ser jag fram emot alla fromma bortförklaringar och hänvisningar till fromma förhoppningar i kommentarfältet. Min egen analys är enkel. Det vi bevittnar är en katastrof. Frimodig kyrka måste ta tag i den här sortens frågor, demaskera eländet men också konstruktivt söka nya vägar eller gamla vägar framåt - hur det nu ska sägas.

Men var det inte nåpgot i den här vägen vi varnade för, unga högkyrkliga präster, när det var 1970-tal? Skrev vi inte analyser (böcker) och höll föredrag om saken? Fick vi inte rätt? Hur kom det sig?

På norra Öland fortsätter begravningshysterin. Åtta begravningar under februari månad i min församling...Det är mycket det, räknat på tvåtusen kyrkotillhöriga.