På egen begäran - prosten Östlund och Ma

Avdelningen "Tjänster och tillsättningar" rymde beskedet att prosten André Östlund "på egen begäran" förklarats obehörig att utöva prästämbetet. Det hade inte prosten tänkt sig när han påpekade att han, som är sjuk, inte ska ha vigselförordnande. Eftersom allt som kan gå fel, går fel vid sämsta möjliga tidpunkt, klantade Luleå domkapitel och biskop till det hela med påföljd att en pensionerad präst bara kunde uppfatta en kränkning. Prosten uppfattades av domkapitlet vara ute för att demonstrera mot enkönade vigslar när han bara var uppmärksam på att en uppsättning pensionerade präster inte fått vigselförordnande med risk att de skulle viga olagligt - utan att inse att det var just ett sådant papper man skulle ha innan man längre fick viga - och att han själv var sjuk och därför inte skulle ha någon vigselbehörighet.

Prostens bitterhet är begriplig. Inser domkapitlets ledamöter att de agerat skamligt? Inser präster och diakoner i Luleå att de inte kan lita på domkapitlet eller på biskopen? Sista ordet i den här historien borde inte vara sagt.

Sista ordet om Ma Oftedal är inte sagt. Nu ska hon skaffa sig rätt att begrava eftersom hon på egen begäran lämnat både prästämbetet och Svenska kyrkan. Hon anmäldes till domkapitlet eftersom hon på något sätt varit inne på reinkarnationsläran och nu skulle svara Stockholms domkapitel i ärendet. Ma tröttnade. Nu ska hon verka i livsåskådningsbranschen i stället för att sprida evangelium.

Jag antar att Ma i sak inte lärde andra underligheter än vad som kan förekomma här och var i Svenska kyrkan. Skillnaden var den, att när Ma sa något, fick det genomslag. Men hur var det? Hade Ma egentligen en prästkallelse? Man kan väl fråga så här post festum utan att uppfattas vara ute efter henne. Om hon hade det - varför stöttades hon då inte bättre utan fick på egen hand orientera sig bort från Kyrkans tro, bekännelse och lära? Om hon inte hade en prästkallelse, varför blev hon då prästvigd? Och, som sagt, hur många lär egentligen som hon?

Svenska kyrkan spricker förstås upp på många sätt nu. Bara de mycket förhärdade tycker detta är underhållande. Vi andra ser kyrkokrisen som ett förhållande i kyrkoorganisationen och i själen.