onsdag 7 mars 2012

Gustaf som spöke

Det var sammanträde med kyrkostyrelsen i går. Det stabila remisstödet för Strukturutredningens förslag redovisades. Det som inte går, är att stiften skulle ta över vård och underhåll av kyrkorna. Nu ska styrelsen fundera lite vidare och tjänstemännen åstadkomma ett underlag för en kyrkomötesskrivelse. Självfallet är detta ingen framtidsväg. Framtidsvägen var en annan - men det är 30-40 år sedan vi sa det och visade hur den kunde se ut. Man valde en olycksväg i stället och nu måste det olycksaliga läget hanteras. Kyrkostyrelsen består av flera trevliga personer. Alla är förlorare. Vi alla är förlorare.

När jag såg siffrorna för insamlingsarbetet för det internationella arbetet blev till och med en så hårdhjärtad person som jag bekymrad. Att det blir mindre kollekt när färre firar gudstjänst och färre gudstjänster firas kan jag fatta. Men med i stort samma antal rikskollekter till det internationella arbetet, har resultatet nästan halverats under perioden 2000-2010. Från 45 miljoner till 24.2. Tja, kan man inte bygga församling och förtroende går det så här, förstås.

Till Medlem 2010 har det nu kommit en teologisk kommentar av Johanna Gustafsson Lundberg. Den kan laddas ner från www.svenskakyrkan.se/forskning/publikationer
Undersökningen 2010 gav 10700 svar. I kommentaren ges först teoretiska perspektiv, därefter en kommentar till kritiken mot kyrkan ("kvinnoprästfrågan och frågan om homosexuella relationer", som det heter), en kommentar om kyrkan som en tillgång för samhället och en genomgång av några kyrkliga idealtyper.

Det är i detta sista som Gustaf dyker upp som spöke. Gustaf Wingren, alltså. Hans teologi ses som en dialektisk möjlighet. Ola Sigurdson och Martin Modéus avfärdas. Den församlingsgemenskap de förespråkar ligger inte i huvuddelen av medlemmarnas intresse. Gemenskap - det är det som i andra sammanhang kan kallas att några entusiaster kidnappat kyrkan och tagit dem ifrån det betalande folket. Medlemmarna vill ha förrättningar, ett fenomen som de inte omedelbart förknippar med begreppet gudstjänst. Johanna Gustafsson Lundberg ser att tanken på kyrkan som en motkultur, som har sina poänger, dock "i längden riskerar att leda till en konservering av vissa förgivet tagna teologiska föreställningar. Hon saknar "en genomgående tydligare dialektik" av typ "kyrka-värld eller heligt-profant". Här dyker Gustaf av alla upp! I Gustafs värld - där han var emot pietism och högkyrklighet, fast av lite olika skäl - var risken att levande teologi riskerade att kvävas.

Så utomordentligt fånig Gustaf var. Han konstruerade sig en egen liten värld som såg ut precis som han ville ha den - med de för honom nödvändiga avgränsningarna. Nu har, heter det, Gustaf något att bidra med även i samtidens diskussion av vad det innebär att vara kyrka. Fan tro't. Lika lite nu som då, skulle jag svara. Skrivbordsteologer gör skrivsbordsteologi, det är det hela. Nog läste vi Gustaf men vad bidrog han egentligen med? Som jag påpekat i min akademiska forskning var det högkyrkliga församlingspräster som gjorde upp med Gustaf. Det är klassisk högkyrklighet som sakramentalt håller ihop kyrka och värld och gammalkyrkligheten som kan dialektiken med synd och nåd.

Apropå ingenting. Johanna Gustafsson Lundberg återger resultatet av några mina forskningsbedrifter. På upsaliensiskt vis är det en man från Uppsala som får credit för vad jag skrev vid Lunds universitet för 25 år sedan. Dr Gustafsson Lundberg är antingen akademiskt lättjefull, akademiskt fördomsfull eller politiskt korrekt, i värsta fall alla tre samtidigt, i näst värsta två av tre. Ska jag vara irriterad över detta faktum eller stolt över att det jag beforskade nu är allmän kunskap? "Stolt!" sa min vän Jonas Bromander när jag frågade i går.

I dag föreläser dr Bromander i Kalmar och i Högby. Välkomna till veckomässan i Högby 18.30, föreläsningen och debatten om vart vi är på väg därefter. Oavsett teologiska kommentarer finns det skäl att analysera Medlem 2010 och kanske kommentera resultatet. Det som nu måste göras stavas Mission. Folkevangelisation, alltså. För man kunde tänka sig att kristen tro inte bara blir motkultur utan själva kulturen. Var det inte så det gick till?

12 kommentarer:

  1. Så här tror jag det är: Så länge medlamsantalet i Svenska kyrkan är över 50 % av befolkningen kommer kyrkoetablissemanget verka för att kyrkan ska framstå som så utslätad och inkluderande som möjligt, så att alla ska kunna vara med utan att det är störande. När sedan ändå medlamstalet om sådär 10-15 år ändå understiger 50 % blir behovet det omvända. Då måste kyrkan profilera sig och stå för något - Jesus till exempel - så att det ändå finns något skäl att vara med. Så se tiden an.
    le

    SvaraRadera
  2. "Gudstjänstfirarna har kidnappat kyrkan!"
    Om det ändå vore så väl?
    De som inte går till kyrkan, men skulle kunna tänka sig att göra det, vill de ha en kyrka full av gudstjänstfirare eller ett oattraktivt utslätat nonsens med musik?

    Om man varken vill ha högkyrklighet eller pietism så återstår väl gammalkyrklighet? Nej just det, det det är inte en fromhetsinriktning som önskas, utan en "ofromhetsinriktning" så att gudstjänstfirarna inte kidnappar kyrkan.
    Jag tycker att SvK verkar vara på väg rakt in i "ofromhetskyrkan".

    SvaraRadera
    Svar
    1. "En kyrka full av gudstjänstfirare eller ett oattraktivt utslätat nonsens med musik"

      Det är vad Peter T ställer mot varandra som alternativ till gudstjänster i vår kyrka. Och det är en riktig iakttagelse och viktig fråga att ställa med dagens alltmer förvånande utbud på s.k. gudstjänster.
      Vad säger ni då om detta:
      I dagens nummer av Falköpings Tidning kunde man läsa om ett referat från en av kyrkorna i staden om ett utbud under rubriken :"Körsång för Astrid". Och den avsedda Astrid var förstås Astrid Lindgren. Det hela var utannonserat som konsert och därför var det inga gudstjänstdeltagare som närvarade utan en "publik" som gav stående ovationer.
      Vidare får man läsa att "en av konsertens höjdpunkter var när prästen (NN) kom in utklädd till Sjörövar-Fabbe och barnen lekte sicken blås."
      Man kan ju nu undra huruvida sådant dravel överhuvudtaget hör hemma i ett kyrkorum och att en präst vill släta ut sitt ämbete så till den milda grad och låna sig till sådant? När jag läste detta tänkte jag på när Jesus drev ut månglarna i templet. Hur länge till orkar ett kristet kyrkfolk med att man på detta sätt skändar ett kyrkorum. Men Peter T, de som var med där såg det tydligen inte som något uslätat nonsens med musik. Här kan man verkligen använda ditt begrepp att "gudstjänstfirarna har kidnappat kyrkan".
      Tydligen är det så.

      "Präst på åskådarläktaren"

      Radera
  3. Ytterligare en sk. etiker. Är det titeln på dem som vill få oss att tänka rätt?

    Jag orkar inte riktigt igenom publikationen men det ter sig om att man, när man läser inledningen, redan från start gör ideologiska positioneringar vilka alla verkar konstatera någon sorts relativism där perspektiven måste vara många och man inte kan uttala sig om början och slut, ut eller in. Det är väl just denna tanke, plus utvecklingen av samhället som också konstateras och där nymodigheterna inte alls kan mäta sig med det allmänmänskliga, som utgör grunderna för upplysningstänkande och liberalteologi i svenskkyrklig tappning. Slutsatsen att man bör motverka traditionella kristna torde då vara mer sprunget ur hennes egna uppfattning än ur någon form av teologiskt (eller etiskt) sanningsökande. Är det sedan en slump att en teolog utsedd av kyrkans hus mest verkar ha ägnat sig åt kön, religion och hbt-frågor. Man undrar...

    SvaraRadera
  4. Det som förr hette Lutherhjälpen bör arbeta aktivt för att även stifts- och församlingskollekter går till deras arbete. Alltför ofta ger vi pengar till Amnesty, Världsnaturfonden och liknande utomkyrkliga organisationer. (Lyckligtvis är Seglora smedja alltför långt från Luleå stift, så just det har vi sluppit bidra till.)

    /Björn

    SvaraRadera
  5. Det ligger mycket i det. Men då ska vi komma ihåg, att då är det inte lätt att komma igen och försöka övertyga ett sekulariserat folk om att det finns en kyrka som är beredd att ändra sig och lova följa Bibelns budskap fullt ut, utan att jamsa om sådant som mest behagligast kliar folk i öronen.
    Det är nog lättare för Missionsprovinsen att ta över spillran som finns kvar av svensk kristenhet och göra avstamp där de står just då. Grunden är redan lagd där. Men Sv.Kyrkan är i det läget skjutet i sank. Där ligger skillnaden. Den skillnaden är viktig.

    "Präst på åskådarläktaren"

    SvaraRadera
  6. I folkkyrkans Sverige är kyrkfolket till förfång!
    le

    SvaraRadera
  7. På hastigt besök "på landet" ögnar jag Bloggardag. Mission? Tja. Vem? Hur?

    Bilen passerar lantligt idylliska kyrkbyar. Överallt är prästgårdarna sålda. Prästerna bor på annat håll. Rekordet håller den ordinarie kyrkoherde, som bosatt i universitetsstaden i annat stift blåser ut till sina pastorala angelägenheter två till tre gånger i veckan. En ENKEL resa om 130 km! Kyrkoheren ifråga försäkrar att avståndet till församlingsborna bara är en fördel:

    -Skönt att slippa vara igenkänd, då man inte är i tjänst.

    Och så värst mycket tycks man ju nu inte vara i tjänst. Och eftersom man nu bor så långt borta och knappast delar de kyrkoavgtiftsbetalandes vardag eller syns i den, får man nog mestadels vara i fred. Var det kanske därför prästgårdarna såldes? För att prästerna skulle få lugn och ro? Församingshemmen står mestadels tomma. Gudstjänsterna som för bara något tiotal år sedan firades söndagligen är nu sammanlysta in absurdum. Livaktiga hembygdsföreningar och motorcykelklubbar, CKF-avdelningar, beskarundor och tipspromenader står för gemenskap och kulturliv. Knappast kyrkan. Kyrkorna besöks i större omfattning endast vid allhelgonahelgens minnesgudstjänster.

    -Det där med döden kan de inte hantera, säger den kvarvarande och kvarboende, gammalkyrklige kyrkoherden med sitt göteborgskt trygga tonfall. I övrigt klarar de sig bra utan Gud. Tror de...

    Men snart är också denne klippa pensionär. Prästgården säljs även här. Församlingar läggs samman. En modern, troligen kvinnlig präst i tredjekarriär blåser in från någonstans långt borta. Snart finner man, att underlag för söndadaglig gudstjänst bara finns på ett eller möjligen två ställen i det som nyss var ett kontrakt. Om 10 - 15 år senast?

    Medan jag tänker, har jag passerat två missionshus, som sålts till bostäder på 70-talet. Det som drabbade Missionsförbundet på landsbyghden, drabbar femtio år senare Svenska Kyrkan. Och ytterligare några årtionden finns de kvar som minns hur det en gång var. Men sen?

    Så, vem skall missionera? Vem har kunskaperna? Modet? Till vad skall bjudas in??

    Men visst. Si Deus volens, så.


    Per S

    SvaraRadera
    Svar
    1. Missionshus på landet kostar knappast några astronomiska summor idag. Med en pigg pensionär som herde och en gudstjänstfirande församling orädd för ideellt arbete är det väl bara att köra på i egen regi. Vad försöker HERREN säga oss egentligen när Han låter den officiella kyrkan försvinna på orten? Att vi ska engagera oss mindre eller engagera oss mer?

      Radera
  8. Sorgligt det här med skrivbordsteologer som styr och ställer i Svenska Kyrkan. Präglade av en urvattnad liberalteologi är nog kyrkofromheten den största fienden. Men politiken väljer ju själv vilka drängar som ska uträtta deras ärenden.

    SvaraRadera
  9. Man borde kunna få en förklaring till de förändringar som Svenska Kyrkan genomfört. Alltså skrivet på ren svenska och med bibeln som grund en förklaring. Varför får man inte ta del av det. Är biskopar för flata.

    SvaraRadera
  10. Biörn Fjärstedt8 mars 2012 kl. 11:11

    Det är intressant att Dag nu är så kritisk mot lundateologen Wingren, eller Gustaf, som innefolket säger. Han har annars förefalit litet vag på den punkten. Wingrens teologi kännetecknas, trots studierna i Ireneus skrifter, av att han saknar en eckelsiologi. Det räcker med att Ordet är i Schwang och idén att kyrkan kom till på Pingstdagen. Därför blev han på slutet Missionsförbundets teolog men inte Svenska kyrkans. Dock kom han att prägla den nuvarande svenskkyrkliga nomenklaturan, vilket tydligt framgår i Strukturutredningen. För Svenska kyrkans framtids skull bör alltså Gustaf förvisas till historien, till det förgångna

    SvaraRadera