Det konstiga

När man firar sin födelsedag, firas väl ett grundläggande mysterium: att jag blev jag. En gång lyckades jag i någon intervju säga "spermieteologi" och utlade mysteriet att en spermie av en massa träffar ägget just den månaden . Om det inte blivit så, hade antingen ingen funnits eller min bror eller syster sett dagens ljus nio månader senare. Fast inte min - för jag hade inte funnits.

Den feministiskt anlagda Birgitta Onsell ringde radion och var ilsken över detta klart uttalade utslag av  manschauvinism. Radion fann det vara läge för replik och ringde. Jag satt vid skrivbordet för att fabricera en predikan - men fick på sittande ända dra mitt resonemang direkt i radio. Det tog ett par minuter. När det var gjort, fick jag veta att insatsen skulle betalas med 400:-. Det var mitt livs bästa inkomst och motsvarar en månadslön på 1.9 miljoner!

Spermieteologi är alltså en lönande syssla - men bortsett från det. Födelsedagens firande ägnas med fördel åt ett grundläggande mysterium utifrån insikten att antingen är livet en absurditet eller ett mysterium. Jag kanske skulle skriva: en till sist meningslös absurditet eller ett meningsfullt mysterium att leva och fördjupas i. Den som ber på sin födelsedag, ber på temat "mysterium" - eller ber inte alls, kan man förmoda.

I dag firar jag min dopdag, som också är min prästvigningsdag. Tonvikten ligger av många skäl - en del lite sorgliga - på dopet. Det är förstås också ett mysterium. I dopet blev jag Guds barn. Det är grund för frimodighet, minst sagt.

Folke Hyltén-Cavallius döpte i Bymarkens kapell, numera Bymarkskyrkan (ryktet att en liten silverskylt på kyrkan meddlear att detta är "Dag Sandahl Memorial Chapel" är inte sant, inte heller detta att jag själv skruvat dit den icke-befintliga skylten). När Folke var äldre, blev han så till sig för att jag via en vän hälsade till honom och påminde om att han var min doppräst. I de kyrkopolitiska svängningarna trodde han att jag inte riktigt skulle vilja vara glad över just hans insats. Det var och är jag. Vi brevväxlade sedermera lite. Han hörde till dem som for illa av ämbetskonflikten på 1950-talet och därefter och kände sig främmande i Växjö stift. Då och då kommer de personliga berättelserna om konflikten och dess flöljder fram - men faktiskt alltför sällan. Präster själva kan inte skriva. Ibland skriver prästfruarna. Det de skriver blir domen över ett kyrkosystem.

I den kyrka där jag blivit Guds barn, kan jag förstås med barnslig självklarhet tänka mig att jag behandlas med uppmuntran. Gud har i denna gemenskap plats för mig och en mening med mig. Jag behövs till någonting. Döpta som står vid vägskälet utan arbete, är det ingen riktig glädje med. I går hade vi kyrkorådssammanträde. Psaltaren 145:8-13 fick bli läsning vid den avslutande aftonbönen och jag pekade på hur Herrens trogna ska lovsjunga och tala om Guds rikes ära och Herrens väldiga kraft. Mässa och mission, kan det sammanfattas. Det vanliga kristenfolket har mycket att göra. Det är egentligen konstigt att Gud väljer så enkla verktyg - men faktum kvarstår. Den som vet det, kan inte riktigt sitta stilla i Kyrkans skepp när byråkratstrukturerna tror att det är de som bär Svenska kyrkan. Den som vet det, kan också odla sin misstänksamhet när prästerskapet piruetterar eller armbågar sig fram och ordnar sig uppmärksamhet eller rätt arbetsfria inkomster. Hur var det nu med min gigantiska årslön? Det är de vanliga gudstjänstfirarna som de vigda ska stötta - därför att det är de vanliga kyrkokristna som är Guds viktiga verktyg här i världen.

Detta sagt, ska jag fira min dop- och prästvigningsdag. Mässa i kväll. Jag tror jag slår upp portarna till prästgården efteråt, om någon vill komma och äta en mandel, ett russin samt dricka en slurk glögg. Förresten köper jag pepparkaksdeg också och bjuder på degen. Det brukar uppskattas och är en delikatess av det slag som man sällan talar om. Har ni någonsin sett media proväta pepparkaksdeg? Nä, men kräftor äter dom och betygsätter. Och julöl provdricks och redovisas. Varför inte pepparkaksdeg?