Här tigs inte, Helle Klein!

Jag uppmärksammades på att det bedrivs jakt på kin ringa person i Dagens Seglora. Nå, jag fick i oktober månadfrågan om jag kunde kommentera det muslimska böneropet i Sofia kyrka av Dispatch International. Jag skrev. Nu diskuteras knappast texten, men jag anklagas för rasism och för att umgås med fel folk. Kan en präst umgås med fel folk? Jag är lite förvånad. Öppen debatt är väl bättre än att argument växer i doldom? Sakdebatt hör demokratin till.  Nu menar Helle Klein att tigandets tid är förbi och Dagens Seglora kallar in högre makter - som Frimodig kyrka och ärkebiskopen. Jag har skrivit hos fel folk, det är budskapet. Jag har umgåtts med skökor och tullindrivare och det får man inte. Det begrep faktiskt inte Jesus - eller struntade han i saken?

 

Kanske är det lika bra att man får läsa texten här, när det nu ska hojtas. Och hojtandets syfte? Skräm folk till tystnad - och det köper vi väl inte, eller? Texten:

 

I Sofia församling, Jönköping, blev det turbulent och kyrkoherden hamnade i ett läge där egentligen alla (utom kyrkoherden) tycktes vara arga. Några medlemmar i kyrkokören ville inte sjunga det muslimska böneropet. Muslimerna ville inte sjunga det i kyrkan, när kören inte ville.
Kompositören blev upprörd när man tog bort böneropet. Kyrkoherden försökte hitta någon annan lösning. Efter att saken dragits runt ett varv i media, lyckades kyrkoherden. Av hela satsningen blev till sist medialt bara detta kvar, att det muslimska böneropet, som inte skulle höras, nu skulle höras. Det blev också själva poängen och vilken poängen än ursprungligen var, så är detta effekten. Någon borde ha tänkt efter före. Den som ska bygga ett torn sätter sig först och beräknar kostnaden, annars kanske bygget bara blir en grund och de som går förbi gör narr av byggaren. Jesus säger så. (Lukas 14:28-30) Det var väl ungefär det som hände.
Av ett antal anledningar ter det sig orimligt med muslimska bönerop i ett kristet kyrkorum. Ungefär lika orimligt som kristna böner i en moské. Den kristna bönen vilar på ett löfte om bönhörelse när den bes i Jesu namn, tillsammans med Jesus, och Kyrkans bön har en tydlig struktur: den beds till Fadern, genom Sonen och i Anden. Hur from en muslim än är i sin bön, kallas inte muslimen till bön på det sätt som är sättet i ett kyrkorum.
I Svenska kyrkan finns, rätt begripligt, en bristande kompetens att förstå islam. Fråga prästerna om de på rak arm kan berätta vilka islams fem grundpelare är och de går bet på uppgiften. Ett fåtal präster har någon närmare kunskap om islam, så religionsvetenskap de har läst. Det har inte funnits någon anledning till det tidigare. Därför är det en risk att prästerna, med all sin välvilja, kommer att hantera mötet med islam i lokalsamhället okänsligt och oskickligt utan att förstå de grundläggande olikheterna mellan kristendom och islam. Riktigt så enkelt, som att vi är religiösa tillsammans, är det nämligen inte.
Märkliga former för religionsdialog kan den intresserade då och då stöta på. Tydligast var den kvinnliga prost som klädde ut sig med gigantisk huvudduk och tedde sig som en muslimsk kvinna, när hon skulle föra en dialog med en imam i Göteborg. Här var själva sinnebilden av en dialog utan självkänsla. Så kan dialog aldrig föras.
Om kristen tro uppträder med Sanningsanspråk därför att tron är svaret på en Guds egen uppenbarelse, måste det förstås finnas utrymme för religionskritik. Kritik mot människors religiösa system, väl så skarp som en ateistisk kritik, hör samman med judendom/kristendom (Jesaja 44:9-20, Apostlagärningarna 17:22-33). Islam kan religionskritiskt ses som tros- och tankefragment från olika håll: judendom, kristendom, beduinreligion, som med bestämt ideologiskt syfte i sin arabiska kontext blivit ett sammanhållet helt. Med militära medel har denna religion spridits också till tidigare kristna områden. Nog finns det skäl för en kritisk berättelse om islam.
Allt tydligare ser vi en oreflekterad religionsteologi i Svenska kyrkan. Det är sant att ”djup ropar till djup” (Psaltaren 42:8) och att andliga insikter går att dela. De som har en tro som går under konsumismens yta, har en del att samtala om. Problemet blir om detta att tro – fides qua – blir själva ärendet och frågan om trons innehåll – fides quae – ställs åt sidan. För den som ser religion som en människors konstruktion är detta inget problem. Den ena konstruktionen kan vara väl så bra som den andra. För en kristen ter sig saken annorlunda. Och jag kan återigen inte låta bli att fundera över det faktum att prästerna får religionsvetenskaplig, men inte teologisk, skolning vid de statliga universiteten.
Kombinera allt detta med ett svagt kyrkligt självmedvetande, så blir Svenska kyrkan platsen för alla slags läror och hållningar. Varje kyrka har ett budskap, sitt eget eller någon annans.
Jag var i Kairo, la mig på hotellsängen och tog fram Apostlagärningarna för att läsa. Jag höll på med kapitel fyra när böneutroparen satte igång från en minaret i närheten. Just då läste jag Petrus predikan om Jesus och hade kommit till vers tolv: ”Hos ingen annan finns frälsningen, och ingen annanstans bland människor under himlen finns något annat namn som kan rädda oss.” Jag brast i gapskratt över detta märkliga sammanträffande, som väl enklast kan kallas ”serendipity” [förmåga att av en lycklig slump göra en upptäckt, reds anm].
Den kristna tron kommer med ett exklusivitetsanspråk. Det är Jesus som är vägen, sanningen och livet. Denna förkunnelse fördes i missionstiden ut över det romerska imperiet nerifrån, inte med vapenmakt. Vapnen fanns i den romerska statsmaktens hand och drabbade de kristna som likväl fortsatte med en förkunnelse, som innehöll orimliga påståenden men som uppenbarligen fascinerade människor, prövades och blev till gjord erfarenhet. Det är verkligen sant att Jesus, som varit död, lever. Han är Herre. Sanningsanspråket och bekännelsen att Jesus är Herre byggde västerlandet och dess kultur.
De första kristna blandade inte bort korten. Och det är vad saken gäller nu också.