"I ett civiliserat samhälle kan man tänka allt och säga allt mellan skål och vägg, men allt får inte sägas offentligt." Åsa Lindeborgs artikel i AB innehöll en mening jag funderat en del över. Jag uppfattar nämligen inte dubbelmoralen som särskilt civiliserad.
Jesus menade till exempel att det lärjungarna hör viskas i öronen ska de ropa ut från taken (Matt 10:27) Någon koppling måste det väl finnas mellan skål och vägg och offentlighet, inte bara en gräns? Och vilket samhälle får vi om det blir ett "mellan skål och vägg-samhälle" - det verkar borgarbrackors moral av värsta slag. Inför offentligheten anständighet, i det privata (av franskans ord för att beröva, privér) blir det mesta möjligt bara det inte kommer ut.
Om det får sägas vad som helst mellan skål och vägg, kommer det förstås att sägas just där - men det kommer aldrig att kunna ifrågasättas, granskas, kritiseras. Det finns, - men det är som om det inte finns. Vad sker med det som finns på så vis i förlängningen?
Jag tror inte själva grundsatsen. Jag tilltror offentligheten större förnuft. När dumheter sägs i det öppna, blir det med dumheter som med trollen i dagsljus. De spricker.
Vilket är det kristna bidraget i fråga om yttrandefrihet? Kan det vara något så enkelt som ett krav att allt som sägs - privat och offentligt lika - ska vara sant? "Sanning" måste väl vara en slags grundkategori i det kristna livet eftersom Anden är Sanningens ande och Jesus "vägen, sanningen och livet". Därmed reser de kristna ett anspråk som utmanar, förstås. Det finns något som är sant till skillnad från det som kallas tolkning, politiskt möjligt eller vad det nu kan vara. Och det finns sådant som är lögn, och lögnen har också sin pappa.
Sanningskravet - skulle det inte bli rätt befriande - och mycket komplicerande? Kravet på sanning kan få profeter att uppstå, de som i varje tid har den otacksamma uppgiften att skära upp sammanhangen så att skillnaden mellan sanning och lögn blir tydlig. Och kravet på sanning betyder att alla tillsammans har uppgiften att söka sanningen, komplicera resonemangen, kritisera dem och därmed utgöra en viktig mänsklig gemenskap. "Sanning" som gemensamt projekt - låter det inte mer lockande än sanningssägande mellan skål och vägg och sedan tystnad i det offentliga?
Javisstja. Kärlek är en ingrediens i sanningssökandet och sanningssägandet också - men det ska väl knappast behöva påpekas?
Det finns antagligen ett behov av ett kristet bidrag i samhällslivet. Att konstatera detta är förstås inte att förlägga det kristna bidraget till ett enda parti, det ska väl i sanningens namn knappast behöva sägas?
Vad är sanning är en klassisk fråga. Den ställs i en maktsituation där den tillfrågade säger " du skulle inte ha någon makt över mig om den ej var given dig ovanifrån" och densamme påstod väl att sanning gör fri? Men vad är det för sanning? Moralisk? Existentiell? Ordet för sanning "aletheia" betyder väl nått slag av " det som inte går förlorat, inte försvinner, inte går sönder", typ. Är inte det underförstått det som ÄR evigt? Kanske sanning är evighet, det som befriar från allt som går förlorat så det som består, ensamt är sant. Vad består? Vad är evigt? Evig är blott den EVIGE. Om Gud inte är en och ett guden är allt människans tro blott kvar i sitt själv, det är inte sant vare sig det är ofromt eller fromt, borgerligt eller ej. Det blir inte sant ens på franska. / Magnus Olsson
SvaraRaderaSanningsanspråk retar och oroar och sätter käppar i hjulen. Det socialt önskade får icke betvivlas eller dras i smutsen. Därav hädelseförbud. Därför får vissa saker inte sägas eller synas. Om de syns måste en anständig människa markera avstånd:
SvaraRadera"Som gammal hedning..."
"Jag är ateist, men..."
Kommer någon ihåg att Vänsterpartiet för inte så länge sedan hade ett förstulet (k) i namnet? Och för ännu längre sedan redan i namnet stolt deklarerade att man verkligen var ett kommunistiskt parti bland andra?
Kommer någon ihåg att Det Nya Arbetarepartiet för läänge sedan, när man var ett högkompetent, kulturellt och intellektuellt parti för de ytterligt få, kallade sig Högerpartiet? Att framgångssagan började med namnbytet till Moderata Samlingspartiet? Att man alltså därmed sade sig vilja som de helt dominerande socialistiska krafterna, men mera modest, moderat? Och att man, när man nu är ett arbetareparti, har tillåtits komma in i stugvärmen? Rentav att dominera regeringssamarbetet.
Är SvK:s nuvarande linje ett försök att bli Den Nya Svenska Kyrkan? Med samhällsideologi som socialdemokraternas. Med sanningsanspråk som "humanisternas" kryddat med känsloflum. Med raison d'être i diakoni, godhetsanspråk, katastrofberedskap och högtidlig inramning. Absolut inte i de provocerande "Vägen, Sanningen och Livet"?
Tittade igår på rean. Kommers som vårt samhälles sanna religion? På det stora byggvaruhusets trädgårdsavdelning stod hundratals trädgårdstomtar i parad. Därefter hundratals trädgårdsbuddhor. Lampor i form av buddhor var legio. T o m en vackert lysande solcellsbuddha reades med 50%. Solpanelerna satt i bakhuvudet.
Buddha tycks vara mysigt ofarlig liksom tomten. Få hävdar i Sverige att de är på riktigt. Kristendom är därmed nog ändå inte helt död i vår del av världen. I så fall hade trädgårdsjesusar, gärna lysande och solcellsdrivna, varit storsäljare. Det är väl problemet med det kristna budskapet: Att det hålles för sant av icke så få. Ännu är Jesus inte en tomtefar eller en outgrundligt leende, fetlagd buddha. Kyrkan har alltså fortsatta problem med sin produkt och sitt varumärke. Gammaltroende som D S kan alltså inte tillåtas skämma den nya, progressiva framtoningen. Inte Jesus heller, för den delen...
Tant Svart
Se ljust på tillvaron. Kristendomen överlever och återkommer i en "kundvänlig" modell.
RaderaBehovet att göra allting nytt - ligger farligt nära bibelns syn på att man skall vara försiktig när man ger gåvor( dvs inte skryta med hur kristen man är) utan sitta still i båten. Men ösa får man naturligtvis utan kommentarer.
Med tanke på det svenska skolverkets nuvarande attityd, vilket kan jämföras med dåvarande judiska rådets som kallade in Petrus och Johannes (se Apg 4:18) att aldrig (grek. katholou me) tala eller undervisa i Jesu namn. Lite tillspetsat skulle vi även nu kunna säga som Petrus att vi måste vara Gud lydiga mer än människor och därmed "katolskt" tala och undervisa i Jesu namn. Om vi får tala med Tillich kan vi därför säga att det inte räcker med "protestantiska principer" och apofatisk teologi. Det leder förr eller senare till ateism utan vi måste leva efter den "katolska substansen". Då kan vi frimodigt tala öppet och vara Sanningens medarbetare. Det är knappast någon tillfällighet att Benedict XVI företräder och att det i vår tid behöver betonas.
SvaraRaderaDag!
SvaraRaderaHar Du alltid talat sanning och hållit Dig till verkligheten mellan just "skål och vägg"? Att det Du där yppat kunnat sägas i offentligheten?
Tacksam för svar!
Undrande förtroendevald i kyrkan
"sanningen skall göra er fria"
SvaraRaderaligger mycket i det men ack så svårt för många att bara i sina egna liv sträva efter att hålla sig till sanningen och inte skarva, lägga till eller dra ifrån.
Lilian
Ja visst är kärlek "en ingrediens i sanningssökandet och sanningssägandet också", där håller jag med dig, och märkligt nog är sanningen också en del av kärleken, Guds kärleksfulla väsen. Så som jag ser det. Och visst behövs obekväma kristna röster i samhällslivet - oavsett partitillhörighet. "Det ska väl i sanningens namn knappast behöva sägas?" Bra skrivet - tack! har en blogg också v'älkommen ta en titt: http://www.osvuret.wordpress.com
SvaraRadera