Jag fick en oemoståndlig lust att läsa Anna Akhmatova efter att i går kväll i en bok påmints om hur Kreml gjorde upp med henne 1946/47 och efter att tidigare på dagen varit på en kyrklig sammandragning. Requiem. Poème sans héros från Gallimard är lagom dyster läsning. Jag känner mig som en gymnasist när jag gör ett översättningsförsök:
När en epok går i graven
Sjunger man inte de dödas psalmer
Graven måste ordnas
Med tistlar och nässlor
Bara gravgrävarna är beklämda
Till arbetet! Det måste gå fort
Och vilken tystnad, Herre, vilken tystnad
Dikten Août 1940 har en fortsättning, men detta räcker för en enkel poesitranslatör som jag är. Det skulle talas om strukturbeslutet och jag anförde ett par kritiska synpunkter och avfärdades med beskedet "Det är din tolkning". Naturligtvis. Men den är offentligt framförd i kyrkomötet och här i blogginlägg och inte undanröjd. Poängen i kyrkomötet måste vara att meningar bryts och resonemang avfärdas i sak genom att kritiska frågor besvaras. Och tolkning är inte nödvändigtvis detsamma som privatmening. Den kan ju möjligtvis egentligen vara en kompetent analys. Satsen "det är din tolkning" är närmast en besvärjelse - och sådana kommer inte att hålla när det handlar om Svenska kyrkans nya strukturer. Men tystnaden är sannolikt villkor när en epok går i graven. Anna Akhmatova har rätt. Vi kommer att höra mer av den tystnaden om vi försöker tala principiellt. Dom andra har förstås bråttom. De beklämda gravgrävarna som bara kan trösta sig med att majoriteten i kyrkomötet var stabil - och ändå är de beklämda.
Jag samlade vid den kyrkliga sammandragningen in några begrepp om hur det skulle vara på arbetsplatserna: Trygghet, respekt och glädje. Jag sa inget - men antog att det på många ställen är just detta som saknas. Fast vad är respekt, det som folk förutsätter att de ska ha? Re-spectare betyder att titta en gång till. Det kan leda till att man uppfattar vad det är som Gud vill i och med en människa men det behöver inte betyda att ett resonemang den personen framför är värt respekt för det - för det kan när man ser efter en gång till vara lika galet för det.
I bloggkommentarerna återkommer talet om min bitterhet då och då med en utläggning om att det handlar om bitterhet över utebliven karriär. Hur vet man det? Jag kritiserar ett oefterrättlighetssystem i Svenska kyrkan där somliga åsikter blir befordrinsgvillkor med följd att folk med insikter ställs åt sidan. Jag tror inte en kyrka kan hantera sin verklighet på det viset utan att själv ta allvarlig skada.
Och så det där att man inte tillhör Dag Sandahls fanclub - vem gör det, var finns klubben? Kan jag bli medlem? Vill jag? Men vad är det för mekansim att man måste ta avstånd om man någon gång nödgas att hålla med om vad jag skriver? Är det inte konstigt - och mer än så?
Ska jag läsa Anna Akhmatova som skriver om den annalkande katastrofen i dramat när Leningrad ockuperas? Visiblement, la catastrophe est proche. Nja, det ska väl skrivas predikan i stället och hunden har bestämda naturgivna krav också när det är minusgrader.
Noterar att mitt tilltag att i en kommentar bruka begreppet " Dag Sandahls fanclub" orsakar en fråga, eller snarare flera. Därför bör jag svara på iallafall vad jag menade med det begreppet. Det var ett uttryck för min humor och ett sätt att säga att jag kommenterade vad som skrevs OM Dag Sandahl och tog avstånd från den TOLKNINGEN av Dag Sandahl och samtidigt angav att jag inte gör det pga någon lokalitet utan pga att jag fann just tolkningen, framförd anonymt, som smaklös då den hängav sig åt en psykologisering eller ett försök att just tolka Dag Sandahl. Då gjorde jag det med min HUMOR dvs begreppet. Om det orsakat personen Dag Sandahl bekymmer eftersom frågorna väcks eller ev annat obehag ( jag vet faktiskt inte hur jag skall läsa det som skrivs med anledning av mitt använda begrepp) så ber jag härmed Dag Sandahl, personen, om URSÄKT och FÖRLÅTELSE. Jag kan nämligen göra det. Nu väntar jag på Dag Sandahls förlåtelse. Samtidigt illustrerar detta vådan med humor på internet, dvs hur bokstäver läses och förstås, dvs tolkas. Om det kan mycket sägas och det avser jag göra ett annat inlägg om emedan det hör samman med en rad andra aspekter i blogginlägget ovan, men här och nu, eftersom det var jag som använde begreppet slarvigt ber jag om ursäkt. Vad gäller själva det slarviga begreppet så menade jag med det att uttrycka exakt det jag nu försökt säga och det utan någon annan avsikt än att försöka säga att meningsmotståndare har ansvar för hur man talar om varandra och att det finns grundfrågor som går djupare än grupperingar som exempelvis gruppbegreppet " högkyrklighet" . Nu förstår jag att min humor missförstods som något slags avståndstagande vilket det ej var avsett som. Jag är i en del frågor meningsmotståndare till Dag Sandahl och i andra frågor tvärtom. I den kyrkliga debatten kan det förenklat dras upp skiljelinjer utifrån några frågor men om helt andra frågor slängs in faller schemat annorlunda, det är en av mina käpphästar! Som jag ofta återkommit till ( för säkerhets skull ber jag nu på förhand alla leksaksförsäljare i julhandeln om ursäkt ifall det betyder att jag nu tagit parti för käpphästar). Nåväl, nu får jag väl vänta på såväl det här inläggets publicering som Dag Sandahls förlåtelse, men jag ser fram emot den! / Magnus Olsson
SvaraRaderaSå en kommentar till fenomenet som lyfts upp om att tillskriva motiv eller bevekelsegrunder formulerar som ex " bitterhet". Det är väl symptomatiskt för vår tid att hänge sig åt psykologiserande dvs självutnämnda hobbypsykologer som tror sig ha den förmågan. Det är skulle jag vilja påstå en imanent motsvarighet till St Paulus tal om kunskapens gåva, den som kristna är väl medvetna om nämligen en intuitiv kunskap utanför människans eget ratio. Finns ju många kända exempel på detta hos ex sådana själasörjare som padre Pio eller för att ta på svenskt område Hjalmar Ekström. Nu har den metafysiska sidan reducerats och psykologi är var mans egendom. Det handlar helt enkelt om ett koncept, en verklighetsuppfattning, som ligger i linje med hela den västerländska kulturens strävan efter en platt organisation men som krockar med människans inneboende lust att härska, styra och kontrollera. Med andra ord: en slags makt. Genom att diagnosticera andra människor hanteras ångesten dessa väcker genom att andra tilldelas den rollen. Detta är en del i internetvärlden. Påsåviss hör alltid människosynsfrågorna samman med frågorna om det andliga. Självklart är då språket en viktig aspekt , vad ord är och betyder, när det reela mötet inte är förhanden. Om Jesus säger Johannes " ordet vart kött" och om den syndiga människan kan på internet sägas " köttet vart ord",en diametralt motsatt värld till skapelsen. En fejkad värld med dess förutsättningar och likväl ett uttryck för komunikationslust. Boven i dramat är Freud som lärde oss tro människan som styrd av naturlagar. /Magnus Olsson
SvaraRaderaSå här svarar Aftonbladet oss kristna - se ca 3 minuter in i "filmen":
SvaraRaderahttp://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/bollklubben/article15894178.ab?start=1
"Det är din tolkning".
SvaraRaderaOch? Vad är det som säger att din tolkning är sämre än den andres tolkning? Hur vore det med lite argument istället? Och det luktar inte så lite härskarteknik.
f Dags tolkning knappast vara objektivt Sann, den fick ju inte majoritet i kyrkomötet...
RaderaNu har jag bett Dag Sandahl om ursäkt men jag är ju pietist. Skall bli intressant att se om Dag Sandahl ber de påhoppade med tysk bakgrund om ursäkt. Annars betvivlar jag den småländska fromheten nuförtiden. För ett tag sedan påtalade jag den högkyrkliga syrligheten som besläktad med samma fenomen hos sin motsats i det kyrkoolitiska svenska kyrkan. Då försvarade nån den förra med hänvisning till Runeberg och nån Lotta som figurerar där, det förvånade mig, för inte har väl Runeberg blivit Guds Ord i Småland, så utför kan det väl inte ha gått ? Fö vidhåller jag att psykologiseringen är ett gift som måste bekämpas i alla sammanhang. Tror faktiskt det skulle behövas nån domprost med lika knivskarpa konturer som figurer i flanell, en nutida Danell. Det är för mycket bokmärkesbilder nuförtiden i högkyrkligheten internt och det ger papperstigrar externt. / Magnus Olsson
SvaraRaderaKritiker avfärdas lättvindigt som bittra. De är ju inte med i de välanpassades och positivas segerparad. De jublar inte över kejsarens nya kläder. De ställer otäcka frågor. I den pådyvlade bitterheten ligger att man är udda. Ensam. Inte behöver tas på allvar i ens vettlösa negativism. En loser, som kanske kan komma på rätt köl, om han bara ansluter sig till de kloka och framgångsrika, ja sanna och insiktsfulla.
SvaraRadera-Kom till oss, ni alla som är bittra och förgrämda, så skall ni få frid, framgång och gemenskap! Och se! Det negativa och elaka skall rinna av er och man skall inte längre minnas att ni var exkluderade och losrar.
Detta är väl evangeliet till de bittra i sammandrag?
Till profetisk klarsyn hör rimligen, att inte lockas av detta evangelium för de bittra. Och varför skulle man? Profeten ser ju snarast det som är stort i det lilla som sker. Och det är ju ytterst nog så positivt och konstruktivt? En profetisk tolkning är en tolkning som har framtiden för sig. Även om det skulle råka vara rikskyrkbusen Sandahl som myntat den.
Sen är det mänskligt att ta avstånd från busen,innan man erkänner att han kanske hade rätt på någon punkt. Man måste ju förekomma att man blir påkletad någon obehaglig etikett genom guilt-by-association:
"Kvinnoprästmotståndare". "Högkyrklig". "Medlem i Sandahls fan-club".
Finns förresten inte fan-cluben? Kan nån i så fall va' snäll å starta den? Får jag bli medlem?
Tant Svart
Johannes Chrysostomos kan väl tjäna som ett exempel på att eftermälet kan bli bättre än vad det kyrkliga etablissemanget i samtiden åsyftade.
SvaraRaderaFörvisad av etablissemanget, men älskad av den lokala församlingen.
Det lokala församlingsbyggandet är viktigare än att fjäska för överheten.