Hallå, Helle!

Samma gamla löpsedel - men inga nyheter eller uppföljningar om "Sandahlskandalen". Är Irving fortfarande på jakt efter sin förlorade journalistiska heder med dumstrut på och stjärna i hand, så berätta för honom att Lucia är över för i år. Nu gäller det att invänta snösmältningen och till dess får han leva med förlorad heder. Men visst, då är det passande med en viss nedtonad framställning.

Fast Helle själv - inget enda påhak på det första uppkoket. Finns det ingen mer som skrivit ungefär vad du skrivit och som du därefter vällustigt kan citera och markera hur massiv kritiken är? Någon polare har du väl kvar? Någon du kan ringa? Eller är det helt enkelt så att den modiga nättidningen med de modiga medarbetarna nu står med ett problem på halsen efter en felsatsning, ett indignationsnummer som inte skapade tillräckligt med indignation?
Helle, oss emellan, du lyckas skrämma en del biskopar - men se upp för riktiga församlingspräster. Dom skrämmer du inte. De har varit med för länge och för mycket.

Kanske kunde du byta bild på Hanna Stenström, som faktiskt kan le och vara charmerande, men som återges med en bild som närmast för tanken till kvinnlig passkontrollant i DDR. Detta hindrade inte mig från att läsa hennes text om advent som manar oss till handling i gårdagens Dagens Seglora. Jag tror inte jag är överens med henne:
 "Vi påminns alltså om att vår teologi och vårt handlande, som enskilda kristna och som kyrkor, alltid är kontextpräglat och vi alltid måste välja ur traditionens mångfald."

Inför tanken på detta projekt tror jag man måste svara: Vi måste inte ett skit. Vi får. Allra mest får vi lita på Guds gode Ande, som ska leda oss till hela sanningen och som fört oss samman som en massa syskon som inte bara tycker om varandra utan tycker om att samtala och reflektera tillsammans.

Tanken att kristen tro och adventstiden utmaning är en fråga om att välja ur en mångfald är en politisk eller möjligtvis en filosofisk tanke. Annars är det den gamla vanliga lagiskhet där Kristus blir laggivare, "en ny Mose", som Luther sa. I en levande församling tror jag att det finns tillräckligt många röster och reflektioner för att Anden ska leda den mångfalden till goda insikter. Men är det verkligen på ett meningsfullt sätt sant att vår teologi och vårt handlande alltid är kontextpräglat? Om det nu alltid är så, finns det väl en poäng med att söndagens högmässa blir en helt annan kontext, en motröst till samtiden - och en röst där det sägs, som aldrig annars blir sagt? Präglat av anspråket att Gud själv har något att säga. Tala om kontext!

Kortfattat: Jag tror jag misstror texter där det sägs en massa om måsten men ingenting om Anden. Och "modig" skulle väl ingen få för sig att kalla texten? Modigt vore snarast att kalla Helle Klein en hyfsat välbetald och mycket uppmärksammad bluff i prästskjorta. Men det är det väl ingen som gör, får man hoppas.