Församlingsprästens glädje och en del annat

Mot årsskiftet kanske man systematiskt sammanfattar året som gått. Jag är inte riktigt där i mitt tänkande men av någon anledning svischade tanken genom mitt huvud: "Jag undrar hur många gånger jag firat gudstjänst som präst i Svenska kyrkan?" Flera tusen blir det. 4000 kan man tänka men det kan bli 5000 och fler också. Räknar man in gudstjänster sön- och helgdagar, veckomässor, tideböner, dop, vigslar, konfirmationer, begravningar samt en uppsättning övriga gudstjäbnster av skiftande slag, blir det en del.

Året 2012 var det kring hundra gudstjänster sön-och helgdagar. Jag konstaterar saken både som ett sätt att hantera dem som tycker att jag sedan länge inte hör hemma i Svenska kyrkan (fast jag nog är mer stabil här än de flesta!) och som ett sätt att uttrycka ett stycke församlingsprästerlig glädje. Det är mycket en församlingspräst får dela med människor, många förtroenden prästen får och en församlingspräst får leva i glädjen över mötet med människor. Norra Öland befolkas av rejält folk, människor att hålla av. Vi firar gudstjänst i rätt fantastiska kyrkor och möter människors engagemang för bygden. Sockenkänslan är - på gott och ont - stark.

Det är dock inte en bygd som förskonas från det svåra. Dubbelmordet i Flakeböle oroar människor, några tidningar spekulerar friskt och de så kallade sociala medierna är skvallerarena. Min gamle vän Ulf Karlsson, som är kommissarie vid Kalmarpolisen, försöker på allt sätt tona ner ryktesfloden, men det verkar som om hans framgångar är begränsade. Det hör väl till vår mänskliga natur att vi är gemenskapsvarelser och därmed benägna för skvaller och spekulationer om andra - men när folk har klara föreställningar om vem mördaren är - folk, inte polisen uppenbarligen - blir det inte alldeles roligt. Åttonde budet gäller fortfarande. Församlingsprästen skulle vara väsentligen gladare om folk sa: "Polisen har stora resurser och är kompetent att sköta utredningen." Men oron är verklig. Folk håller utebelysningen tänd och läser denna dag Ölandsbladet som vet att meddela att briottsoffer och gärningsman kände varandra och är bosatt "inte alltför långt från brottsplatsen". Det gör knappast oron mindre, förstås - men vad Ölandsbladet skriver är inte vad polisens talesman Ulf säger.

Jag ska nu fortsätta hävda att gudstjänstfirande betyder att bygden har värme- och ljuskällor för att stå det onda emot och att bönen för bygden, för offren och för gärningsmannen är en rimlig kristen hållning. Jag får väl säga det enkla, att om ni bara ber precis lika länge som ni pratar, tänker och spekulerar om mordet, så gör vi skillnad. Det är en glädje att fira gudstjänst och gudstjänst är på många sätt ett verksamt motmedel. Medel mot ondskan. Det är inte meningslöst att vara församlingspräst och få stå samman med viktiga människor - församlingsborna.

Som vanligt, hade jag nu kommit dragande med frågan om en prästkallelse i Svenska kyrkan , hade svaret varit ett kyrkopolitiskt betingat NEJ.

Vilken lögn! Vilket lögnväsende som upprätthålls i Svenska kyrkan! Och folk håller påfallande mycket käft om denna funktionella ateism, där kyrkopoliiker bestämmer vem Gud ska kalla till prästämbetet. Nu blir jag så förbannad i all min glädje och allt mitt engagemang att jag lugnar mig genom att gå ut och låta hunden pissa. Ta det symboliskt, biskopar! Johansson också.