Efter onsdag brukar torsdagen komma och jag hör till dem som inte övertygats om att joren går under i morgon fredag så det mesta ter sig vara som vanligt.
Före veckomässan var Högby kyrka uthyrd till Åkerboskolan, som hade sin första julavslutning av två. Ingen präst och ingen kantor - men julevangeliet lästes. Det fick gå som tradition ... Egendomligt trots allt. Det är när en präst på något sätt skulle antyda att detta av barnen upplästa julevangelium skulle betyda något för oss, som det inte längre går.
Efter veckomässan var det glögg i prästgården för de hågade. Förre kyrkvärden Danielssons glöggrecept var inte att leka med, men har fördelen med sig att glöggen blir mindre söt. Inget är så gott att det inte har något gott med sig, kunde man säga. Pepparkaksdegen var slut i Löttorpshallen, så jag sprintade över till Micke på konditoriet. Allt löste sig.
Så äntligen torsdag och Svenska kyrkans viktigaste nyhetsförmedlare, Kyrkans Tidning, låg i lådan. Nu ska vi göra upp med tystnadens kultur, manar ledaren. Jag läser biskop Koskinen, som i sitt "påhak" till ledasren är glad över att det inte är lätt att kompromissa med sin tro men detta ämne till glädje skapar lätt problem: "Det kvardröjande motståndet mot kvinnliga präster och samkönade äktenskap är två tragiska exempel."
Exemplifieringen bär rätt långt som indikation på att de vackra orden trots allt inte ska tas på riktigt allvar. Saken gäller nämligen ett tillstånd som i denna utvecklingsfas firar något som liknar ett 60-årsjubileum. Utsorteringen har fortgått och de som sorterats ut är de som kommit med bärande invändingar till exempel i ämbetsfrågan. Exemplen är otaliga. Utsorteringen var metoden att komma undan invänmdningar i sak. Metoden är enkel. Man slipper läsa på, man slipper pröva argument. Sortera bort.
Men menar inte ledarskribenten Barbro Matzols väl? Visst. Hon är säkert uppriktigt bekymrad över att Stockholms stift är skådebana för uppgörelser av rätt obegripligt slag med utslungade anklagelser, som alla vet inte är sanna. Annika Borg har utsatts för en lögnkampanj och de valhänta försöken från stiftsledningens sida att hantera konflikten genom att göra påhopperskan och den påhoppade till lika goda kålsupare, ter sig bisarra. Mycket riktigt har inte redaktör Matzols sett något annat än vad som kunnat läsas "under det senaste året". Den journalist som började skriva redan i tidningenVår kyrka borde egentligen ha bättre pejl på hur tystnadens kultur etablerats och vidmakthållits och sannerligen också pejl på hur utmönstringens mekanismer fungerar. Också "under det gångna året".
Priset för att tala kritiskt i Svenska kyrkan är högt. Arbetet att hitta strukturer för att olikheter ska kunna leva tillsammans, saboteras effektivt. Som vi alla vet. Förbannelsen är väl för oss just hur de konsekventa hållningarna i Svenska kyrkan ger oss konsekvenser som få till sist vill leva med. "I haven spottat i kålen och I fån själva äta soppan", som Jesus så träffande säger. Matteus 32:32
Så stalltips: Håll käft. Det är trots allt tryggast att vara tyst. Lär av biskoparna.
Biskop Koskinen skulle jag slutligen vilja fråga: Du säger att kyrkans struktur uppmuntrar personlig prestige och maktspråk. Hur har du som biskop uppmuntrats till detta - och vilka uttryck har denna uppmuntran tagit sig? Jag hoppas at biskopen inte besvarar fråga med tystnad.
Kyrkans Tidning, vår viktigaste kyrkliga nyhetsförmedlare, tror jag har problem. Nyhetsflödet på den dagliga elektroniska sidan har minskat så drastiskt. Skulle tystnaden kunna brytas om hur det egentligen är på redaktionen? Och hur ser framtiden ut för tidningen? Hur låg upplaga tål den? ´Kan den hantera tappet 2014 när så många förtroendevalda och därmed prenumerationer försvinner? Eller är det helt enkelt kris?
I dagens KT talar man om att kavla upp armarna.
SvaraRaderaDå kan man ju inte ens peta sig i näsan - tror jag
Det är fascinerande att se hur självsäkra den moderna tidens människor är. De anser sig tveklöst ha rätt, och andra är mindre vetande eller vilseförda.
SvaraRaderaI England motionerar nu Labours skuggminister för kultur om att man skall rösta på nytt om kvinnliga biskopar. Det är egentligen inte möjligt eller gällande regler för det engelska kyrkomötet – men vad betyder regler, när man anser sig ha rätt?
Hållningen kombineras med en syn på motståndana som mindre vetande. Följande står i the Telegraph:
"She said that she believes that the majority of those who voted against women bishops are now regretting it as they didn’t understand the wider ramifications of their decision."
Det här är väl en demokratisk variant av 'der Führer denkt für uns'.
Den moderna tiden? Vad är det? Vad är enligt biskopen det moderna och vad är tid? / Magnus Olsson
RaderaBäste Göran, Visst är den moderna tidens människor mycket självsäkra och anser sig tveklöst ha rätt i det som är viktigt för dem, men hur skiljer du dig från dem? Var går den avgörande skiljelinjen mellan en "modernist" och en traditionalist? Lite eftertanke och ärlighet på den punkten kunde vi alla ha nytta av. Du anser dig säkert på vissa punkter tveklöst ha rätt, medan den som där driver en annan uppfattning måste vara okunnig eller vilseförd.
RaderaBiskop Koskinen anger två exempel där Sv. kyrkan har nytolkat/omtolkat den kristna traditionen, ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan. På den sista punkten har vi med ärkebiskopens ord fått en utvidgad (!) förståelse. Är det inte något att vara tacksam för? Om inte, så varför och på vilken grund?
Att traditionen historiskt sett har nytolkats/omtolkats på vissa punkter måste man vara gravt okunnig för att förneka. Att det finns ett verkligt behov av att ibland förtydliga/omformulera/fördjupa förståelsen av traditionen mot bakgrund av nya omständigheter måste man vara blind för att inte se. Möjligen kan man välja att göra sig blind för att undvika ett svårt beslut, men det är i längden en dålig lösning.
Så hur gör vi? Hur kommer vi vidare? Hur förklarar vi för biskop Koskinen att han har fel? Så att en tolvåring kan förstå det :-) Jag tänker på mig själv förstås. Handlar det inte i slutänden om om ett "hur" och ett "vem". Hur hanterar vi traditionen, det som anförtrotts oss som kristen gemenskap, på ett ansvarigt sätt. Vem är det som i slutänden har att fatta nödvändiga beslut? Att ett partipolitiskt sammansatt/dominerat kyrkomöte skulle ha någon kristen legitimitet i det här sammanhanget är svårt för mig att förstå. För biskop Koskinen är det tydligen inget problem. Det kan man förstå.
Jörgen, en avgörande skillnad är naturligtvis att den som befinner sig i minoritet får finna sig i att majoriteten beslutar, hur fel man än tycker att den har. För den som befinner sig i majoritet är frestelsen att inte bara besluta som man vill, utan också tvinga in minoriteten i det man är så övertygad om är rätt. Att det dessutom kan leda till en hållning, där man inte tar avvikande röster på allvar, betraktar dem som barn som inte vet sitt eget bästa, visar citat jag återgav.
RaderaVisst har traditionen nytolkats genom historien. Men jag ställer mig tveksam till att traditionen skulle kunna omtolkas, om man verkligen vill bevara den.
Noterar dels vad biskopen skriver dels att jag inte fick något svar. Om vi använder biskopens resonemang i den här kontexten, blir det lite intressant att jag ej fick något svar. / Magnus Olsson
Radera" Katolicismen, ehuru stående på ett lägre trappsteg av mänsklig utveckling, är dock i si g själv mer sammanhängande. Detta veta ock bildade katoliker. De betrakta lutheranismen och kalvinismen som stelnade övergångsformer och rikta blicken mot en kommande, mer genomgripande reformation, i stånd att bilda en kyrka, lika sammanhängande, fast och följdriktig till sin lära som den katolska, men tillika högre, friare, andligare än hon, en kyrka, som med rligionens band till harmoniskt helt förenar alla mänskliga skiljaktigheter och uti individernas fria utveckling skådar sin egen förkovran och kraftökning: En kyrka som uppmanar förnuft att forska likaväl som hjärtat älska, emedan hon vill förverkliga både sanningen och kärleken samt genom bägge FRIHETEN."
SvaraRaderaViktor Rydberg.
Med en åsnas envishet hävdar jag igen att utsorteringen inom Svenska kyrkan inte enbart handlar om präster som är obekväma i ämbetsfrågan.Se bara på hela högen som åkte från kyrkokansliet i Uppsala häromåret.Det finns helt enkelt intoleranta personer som verkar vara helt oförmögna att hantera motstånd eller konflikter i ledningen, och detta sprider sig neråt. Och det är allvarligt för kyrkans trovärdighet.
SvaraRaderaStår Annika Borg för trovärdigheten? Jag förstår överhuvudtaget inte den roll hon har fått i media. Det är väl inte präster som har tyngdpunkten på journalistik som ska vara det man förknippar Svenska kyrkan med? Där är väl Helle Klein och Annika Borg lika goda kålsupare. Om Svenska kyrkans främsta varumärke blev ett klart och tydligt församlingsarbete, som människor kunde känna sig trygga inför, i stället för drivor av konflikter, skulle nog en del vara vunnet!Och inte blir det bättre av att trendsättarna i media berättar hur de älskar parfymer och vackra kläder (ja inget fel på det, men ska det vara iögonfallande drag hos en präst?).Det finns en hemlöshet och en längtan efter andlighet hos människor idag. Det är den som kyrkan bör fylla. Dramatik av konflikter finns det nog av ändå i det offentliga rummet!
Den där glöggen skulle jag gärna velat leka med. Tyvärr bor jag en bit ifrån Norra Öland.
SvaraRaderaSer fram emot att Dag frikostigt bjuder på ett gott starkt gravöl den dagen Kyrkans Tidning går i konken. Inom en inte alltför avlägsen framtid förhoppningsvis.
En bild som alltmer kommit att framträda för mitt inre öga när jag betänker Svenska kyrkan är bilden av det trånga nålsögat. Där de som vill mena sig vara inkluderande är de som mest gör skillnad på folk och de som sägs stå för en mer exkluderande hållning är de som gör minst skillnad på folk. Säg vad beror det på? //Eva-Lisa Söderström
SvaraRaderaDet beror på (IMHO) var man hämtar sin rättfärdighet. Den som hämtar den hos Kristus vet - i bästa fall - att inte förhäva sej, men den som hämtar den hos sej själv är snart rätt färdig.
Radera/Obelix