Jaja

Nu blev dom arga igen. Tyzskeriet får man inte skämta om, ty det är en allvarlig sak. Men innantillläsning är en näst intill lika allvarlig syssla. Jag skrev: "Die Fahne hoch!" Upp med flaggan, skulle det väl betyda. Nu blir jag bekymrad för i den enkla meningen uppfattas en maning och ett misstänkliggörande att våra tyskar i Lund skulle sitta och sjunga olämpliga, käcka tyska sånger. Och då är det inte, tro mig, Stille Nacht som avses utan Horst Wessel Lied. Men nu läser vi lite svenska.

Om jag skriver en fristående mening blir det så här: Die Fahne hoch! Jag skrev så. Ska jag citera en sång, bör jag skriva ut citatet med citationstecken, det som ofta på svenska numera heter "situationstecken". Så här: "Die Fahne hoch ..." Nu fattar många att jag antyder att tyskar, t ex i Lund, sjunger just denna sång. För att fler skulle förstå kunde jag skriva ut inledningsraden: "Die Fahne hoch, die Reihen dicht geschlossen ...." Men så skrev jag alltså inte. Inläsningar - framprovocerade eller inte - är informationsbärande.

Informationen i Kyrkans Tidning, vår viktigaste förmedlare av kyrkliga nyheter, bär väl inte längre när det gäller händelserna i Lund. Tro mig, det blir inte bättre nu år 2012 än det var vid pastoratsregleringen 1962. K*T vet att berätta hur präster tappar lusten för skolavslutningar. Det är lusten till mycket mer som präster kommer att tappa de kommande åren. Och de kyrkliga översåtarna kommer att tappa greppet - och bli motsvarande arga på oss andra, som inte sjungit med änglarna i hyllningskörer över fattade beslut.

Nu ska vi inte bråka med tyskar. Låt oss odla skånsk godmodighet och inte misstänkliggöra för brun nyans. Jag skriver som cykelhandlaren i Trellleborg: HIT LER alla sina trasiga cyklar. Låt oss ta itu med finnar i stället. En gång höll jag på att dömas för folkmord i Åbo. Jag kom med båt till Finland och hade ett Clerasilstift i necessären. "Resande av livsfarligt vapen", ropade tullkontrollanten. Clerasil  utrotar finnar.

Efter denna mjuka övergång läser vi Lennart Koskinen. Han minns att i detta samhälle har 51% styrt över 49% "så länge vi kan minnas". Detta är en osann beskrivning av svensk demokrati men satsen säger möjligtvis något om Koskinens minne. Men vänta! Den "vanliga demokratin" är för Koskinen, ser jag av framställningen, just majoritetsdiktaturen. Vi andra tror att demokrati är något mycket mer komplicerat än så. Demokratin ger utrymme för minoriteten, det är det som är demokratins men inte majoritetsdiktaturens finess. Tsarismen förstörde vårt fina svenska Finland - eller bara Koskinen?

Koskinen har så två alternativ till skolavslutning i kyrkan. det ena utgår från att kyrkobyggnaden är "medborgarnas, "vars förfäder har bekostat kyrkans bygge och dagens medlemmar, som genom sina kyrkoavgifter betalar både kyrkans underhåll, uppvärmning och våra löner. Självklart ska de ha tillgång till sin egen kyrka för en högtidlig skolavslutning."

Är inte detta uselt tänkt? Är inte karln disputerad? Vilka ska ha tillgång till kyrkorummet - medborgarna eller medlemmarna? Ska förfädersandarna bjudas in? Och var det medborgarna eller det kristna folket som byggde? Byggde förfäderna något annat än ett medborgarhus? Man undrar. Hur tänkte de när de byggde? Varför skulle de ha fram en biskop för att inviga rummet - till vad?Koskinens lilla påminnelse om lönen hade dock glatt Engels och Marx. Lönearbetare är vad vi är.
Kom ihåg det! Vigning och löften har ingen egentlig mening med sig.

Koskinens andra förslag är att i direkt anslutning till den formella skolavslutningen ordna en riktig julkonsert (sic!) i kyrkan med läsning av julevangeliet, bön och välsignelse. "Många rektorer skulle nog tacksamt ta emot ett sådant erbjudande." Kanske det - men om det sker efter skolavslutningen, vad har rektorer med saken att göra?

Det är inte lätt på de högre kyrkliga höjderna. Luften är så tunn där. Och verkligheten är översåtarnas värsta fiende - om man till verkligheten också räknar bloggar.