En vardaglig fråga med nytt och rikt innehåll

Det är förstås Gårdagens Seglora som fått mig på banan.

Komminister Helena Ekhem berättar om Expressive Arti, EXA, och ett projekt SKAPA som finansierats med hjälp av Svenska kyrkans riktade utvecklingsstöd. "Det har handlat om att utforska de kreativa uttrycksformernas möjlighet att öppna upp för möten med livets djup och andliga dimensioner."
Om man är i kultursvängen kan man förstås då undra om detta inte är vad MOMA i NYC sysslar med - men det är om man är i kultursvängen och kanske gärna skulle vilja åka till New York och gå på ett museum för modern konst.
.
"Att vara kyrka handlar om att forma en miljö som är en möjlig växtplats; att gestalta ett förhållningssätt där öppenheten för det äkta mötet ständigt finns. Där förväntan är att den jag möter är ett subjekt."

Jag tror jag förstår. Men jag blir brydd av det exempel som ges: "Det är fikastund i öppna förskolan. Runt broden sitter föräldrar med sina barn. Många av dem är inte särskilt 'kyrkliga'; många från andra kulturer med annat modersmål och annan religion. En pappa frågar Var köper ni era ljus?

Frågan är enkel och konkret, men visar sig vara större än så. Det blir ingången till ett samtal om att tända ljus för det som är svårt och viktigt i livet. Om liv och död och tankar kring evigheten, livet efter döden och meningen med livet. Om dopet, den oro och det hopp man hyser för sitt barns framtid."

Pedagogiken är denna: "I stället för att besvara frågan med att vi beställer ljusen via internet, så svarar medarbetaren ungefär så: Ja, det stämmer, här går det åt mycket ljus. Samtalet öppnar sig."

Men allvarligt: är detta att låta någon vara subjekt? Medarbetaren har en "istället-agenda". Jag ska in i ett samtal om något mera - kanske något annat än det jag frågade om.

Nu blir det strax frukost och under dagen ska jag träffa folk. Funkar metoden? Blir det ett äkta samtal? "Vill du ha kaffe nu?" frågar jag. I stället för att svara  får jag veta att "det går åt en del kaffe i prästgården" och samtalet öppnar sig till att handla om något som rymmer "livets vibrerande kraft, en nära-livet-upplevelse". Eller blir resultatet en brutal käftsmäll? Jag vet inte. Vågar jag vilja veta?

"Går du ut med hunden?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att hunden ofta vill gå ut medan människor gärna vill gå in i motsvarande ärende."

"Har posten kommit?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att posten i romersk tid också bar ut brev från apostlarna som fortfarande läses som helig skrift."

"Handlar du middagsmaten?" Jag svarar inte utan öppnar för ett samtal: "Ja, det stämmer att maten är viktig och mer än som enbart näringsintag. Den rymmer flera existentiella dimensioner."

Man kan frukta en nära-döden-upplevelse om man driver detta så kallade samtalsprojekt bland klokt folk. Men försöka kanske duger?

Å andra sidan. Om jag ska uppfattas vara ett subjekt och undrar var dom köper ljusen, kanske jag ska få just det svar jag som subjekt söker? Detta sagt bara för att som inledning till ett existentiellt samtal pröva en tanke!

En annan tanke smyger sig på i morgonväkten: Varifrån får de kristliga allt? Pengar från nationell nivå, ja - men det andra? Betrakta min fråga som en mötesplats!