Luther som emblem

Det är intressant med Svenska kyrkan som enligt lag är "evangelisk-luthersk". Det hade den historiske personen Martin Luther alls inte uppskattat och vi läser inte Luther som norm utan somm en rejält arbetande polemisk teolog i kamp för den katolska tron. Polemiken är ju en polemik mot missförhållanden och en kamp för tron, den katolska. Att det romersk-katolska är mindre än det katolska hör också till bilden! Därför argumenterar de tyska reformatorerna med hänvisningtar inte bara till bibelord - som inte är så bara - utan också till kyrkofäderna.

Nu rustas till jubileum 2017. Det är 500 år sedan reformationen, vilket borde betyda några års läsning om vad som hände, vad som sas och varför allt det som hände och sas faktiskt hände och sas. Det är inte alldeles säkert att Svenska kyrkans prästerskap, med sin religionsvetenskapliga utbildning, har kläm på det. Några behöver inte. För dem är "Luther" emblem, alibi för det de själva redan tänkt och känt.

Så har det varit sedan 1800-talet, tycks det. Roligt blev det på 1940- och 50-talen när den småländska högkyrkligheten tog upp anklagelsen att vara oluthersk och spöade Allan Svantesson i Svensk Kyrkotidning genom att faktiskt läsa bekännelseskrifter och en del annat. Minns för övrigt att en fråga ställdes vid kandidatutfrågningen i Växjö senast och biskopskandidaterna Lisa Tegby och Jan-Olof Johansson medgav att de inte läst bekännelseskrifterna. Det var mig då uppenbart att olika kyrkliga eller frikyrkliga traditioner förhåller sig olika till, säg, klassikermedvetandet. I småländsk högkyrklighet hör(de) det till att ha läst och reflekterat över reformationstidens texter, främst de i Svenak kyrkans bekännelseskrifter. Under årens lopp har vi också sett mer av den katolske Luther och betraktat detta som ekumeniska landvinningar. Med Benedict XVI har vi också haft den mest lutherske påven, har det sagts. Det hade man kunnat göra mer av men tvingas inse att mycket av den ekumeniska lidelsen gått förlorad, i varje fall för Svenska kyrkans del.

Kyrkans Tidning (ni vet, vår viktigaste ...) har startat "Lutherklubben". Slutsatsen efter ett teologiskt samtal blir att "Luther får inte ihop det, och han vill inte heller får ihop det." Det kan man alltid säga - inte minst efter att ha läst samtalsreferatet från Lutherklubben. (Det roade särskilt att få läsa att vi kan postulera att det finns en mening och ett mål och detta är ett av de stora bidragen som teologin kan ge naturvetenskapen. "Vi fyller en viktig funktion som utmanare genom att säga: Det finns en mening och ett mål." Men på vilket sakunderlag postulerar vi det, kanske naturvetenskaparen undrar och då är církusen igång!)

Så långt om Lutherklubben. Återstår från om det lutherska, den f Mikael ställde i en lätt upprörd bloggkommentar. Poängen var att det  i arbetet under perioden 1946-1958 med att lösa den teologiska rebusen om kvinnor i präst- och biskopsämbetet skulle gå att få fram ett ja till reformationen utifrån Bibel och reformationsteologi. När det inte lyckades, måste man lösa det teologiska problemet politiskt. Då blir det intressant att Luther tagit upp frågan och efter att ha arbetat med den konstaterar att den Helige Ande inte tillåter det. Det är väl minst sagt den allmänkyrkliga meningen. Det var den Luther var ute efter. Inte särmeningar från 1500-talets norra Tyskland.

I den lutherska svenska kyrkan jagas alltså folk för att de tänker som - Martin Luther, som tänker katolskt. Har vi problem eller har vi problem? Förutsatt att vi tänker, förstås.