Det kanske är lite tidigt att önska Glad Påsk på finska - men motiverat. +Tuulikki kunde närmast skriva sig "-Tuulikki" för särskilt positiv är hon inte. Och som vanligt inte sanningsenlig.
När det begav sig har det av -Tuulikki upprepat och uppretat hetat att jag stängt kyrkporten för henne när hon var stiftsadjunkt. Det har jag tillbakavisat efter att ha frågat folk i det dåvarande arbetslaget. Jag har offentligen framställt Tuulikki som lögnaktig. Det har hon aldrig tagit upp. Det borde hon ha gjort - eller inte, nämligen om det är som jag beskrivit saken.
Nu antar jag att det är jag som blir påhoppad igen. På hennes av Svenska kyrkan approberade blogg heter det: "En öländsk bloggare har redan nu startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller honom på läppen." Men jag har inte skrivit ett ord om ärkebiskopsvalet, där jag har en enda röst, precis lika mycket som -Tuulikki har. Andra har tagit upp ärkebiskopsvalet. Jag, som har en funktionellt ateistisk syn på just ärkebiskopsval, har tigit stilla. Varför ljuger -Tuulikki? Vad är det för vanföreställningar hon har? Och vilken är logiken?
Jag rannsakar hjärta och njurar och undrar vem den eventuellt blivande kandidaten ärsom jag ska ha smutskastat. Jag har skrivit om ubåtsjakt i Antjes badkar - men det är väl att betrakta som en renlighetskampanj att skriva om badkar och inte som smutskastning? Jag har skrivit om Åke Bonnier - men smutskastat? Nej. Om biskop Persenius har jag inte skrivit ett ord. Inte heller om -Tuulikki.
Jag ringde under eftermiddagen överstelöjtnant Salander för att meddela att jag i dag varit på den kaserngård fär jag lärde mig soldaturbildningens grundläggande - inklusive skjututbildning och sprängtjänst. Det var då jag fick höra om -Tuulikkis blogg. Salander skrattade. "Ska vi spana särskilt på Härnösand och resterna efter KA5 i stan, nåt har vi nog", sa han. Jag avböjde. Men kanske ska vi satsa på -Tuulikki i ärkebiskopsvalet för hittills tycks det som om kön är överordnat kriterium. Det ska vara en kvinna. "Varför inte AK Hammar? Hon smäller väl högre än Seglora slägga?" sporde Salander. Jag hade inget svar. "You aint't seen nothing yet", sa jag på den ekumeniska jag till fulländning behärskar. Men det är klart att en AK (automatkarbin) smäller högre än en slägga.
-Tuulikki undrar varför vi "redan nu" ska diskutera ärkebiskopsvalet, som är först om ett halvt år? Finns det inte viktigare frågor att diskutera, undrar hon. Det kanske det finns. Har hon själv några förslag?
I väntan på dem kanske vi skulle diskutera just -Tuulikki och VSB-pakten. Salander gnäggade när jag nämnde VSB. "Jag minns övningen du ledde då Finlands benägenhet att följa pakten med Sovjetunionen skulle bedömas och efter ett långt diskuterande bestämde du att vi skulle räkna med att inte räkna med finnarna - och det dömdes i krigsspelet vara korrekt svar." Så förblir det. Inget ont om finnarna men böjliga som president Kekkonen inför CCCP:s krav var de och benägenheten förblir, i vart fall som importvara i Härnösand. Vänskap, samarbete och bistånd omöjliggör varje meningsutbyte och saken ska över huvud inte diskuteras förrän någon gång senare när det passar bättre. Precis så var det i mötet med Stormakten! Fast hur kan jag då anklagas för att ha startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat, finns det någon samhällelig stödåtgärd för stackars -Tuulikki?
Jag är emot finlandiseringen av Svenska kyrkan. Fram för öppen debatt!
Nu tänkte jag ställa en fråga i påståendeform om -Tuulikki. Offentligen har hon beskrivit att hon ville bli präst eftersom prästen var närmast Jesus, och där ville hon vara. Jag påstår att den biskop som prästvigde henne inte hade gjort det om han fått denna bevekelsegrund klar för sig. Jag påstår dessutom att ingen biskop i något annat stift än Härnösand skulle få för sig att prästviga en så fnoskig prästkandidat. Jag kan ha fel. Visa mig det då.
Jag vill tillägga att det var en ren politisk och i sak orimlig utnämning som banade väg för -Tuulikki till domprosttjänsten i Uppsala. Denna tjänst gav henne fart uppåt. Jag kanske har fel. Visa mig då det så att jag tas ur villfarelsen.
Nu uppstår frågan om jag genom att fråga har startat en smutskastningskampanj mot en eventuellt blivande kandidat som inte faller mig på läppen.
Alla svar emotses med stort intresse.
Liksom svaret på en andlig fråga: Hur kan det komma sig att någon som bor i ett annat land plötsligt har en prästkallelse i en kyrka hon inte tillhör - och inte tillhört sedan 1809?
Jag blir, som det heter, fundersam.
Icke att förglömma vilken fd ärkebiskop hon delar sängkammarn med.
SvaraRaderaNog har BloggarDag fått en och annan att skratta åt lundabiskopen. Dock var hennes ingripande mot "pastor U" självmål så att det rök i nätet. Rimligen hade en verklig "kampanj" från BloggarDags sida svidit ganska bittert i skinnet på den som råkat ut för den. Härnösandsbiskopen fruktar tydligen redan nu för sin framtida karriärsutveckling och vill föra preventivkrig.
SvaraRaderaÅnej, det finns gränser för vad man lägger sin tid och energi på. Vad vi har här är ett bevis för att "en öländsk bloggare" uppmärksammas i det kyrkliga etablissemanget betydligt mera än man skulle kunna tro. Och tydligen fruktas lika väl i Lund som i Härnösand och på andra ställen?
Tant Svart
När Härnösandsbiskopen var föremål för biskopsvalet till Skara 2003, fick hon här öknamnet "Kuckeliku", vilket väl torde syfta på tuppens läte. Skulle hon nu bli ärkebiskop i Uppsala blir hon då en ypperlig galjonsfigur på någon av domkyrkotornen. Om hon kan gala vet jag inte, men hon lär vara näbbig, har jag hört. Det kan man nog blir ärkebiskopskandidat på. Kraven är ju inte så stora numera.
Radera"Präst från Skara stift"
Åjavars, vi har faktiskt haft en härnösandsbiskop från Finland förut, nämligen uleåborgspojken Franzén som hastigt och lustigt hamnade i Kumla (f.v.b. till Härnösand) efter riks- och kyrkosplittringen 1809 (men OK, OK, man kan säga att han föddes och döptes inom samma Uppsala-ledda kyrka som han senare blev biskop i). Och som vi alla vet dröjde det 30 år efter ämbetsomgörningen i Sverige innan också Finland skådade ljuset, så jag undrar inte alls på att +Tuulikki tröttnade på att vänta. F.ö. tyckte jag att hon var väl så kvalificerad till stiftschefstjänsten i H-sand som någon karl, och hennes predikan på Reformationsdagen 1999 gick verkligen inte av för hackor. (K-G Hammar har inom parentes en gång hållit en helt fantastisk morgonbön i radio). Antje Jackelén blir förmodligen inte en sämre ärkechef än någon annan realistisk kandidat.
SvaraRaderaFör tydlighets skull: Jag har precis som bloggaren EN HEL DEL att invända mot såväl Bylunds som Hammars förkunnelse - och den lika fnoskiga som gnostiska queerideologi som båda befordrat står jag snart inte ut med, den drar skam och nesa över såväl ämbetsreformen som allt vettig jämställdhetsarbete.
Men jag ger inte på minsta sätt Hammar (eller övriga stiftschefer) något företräde för att de är karlar utan sympatiserar med prosten Brogrens konstaterande efter Bertil Gärtners död: "Han var den siste biskopen inom Svenska kyrkans organisation som stod upp för den apostoliska tron. Nu har vi inte längre någon apostolisk succession. I väntan på kyrkans restaurering tvingas vi tills vidare vara kongregationalister."
Mycket intressanta frågor. Efter att ha konsulterat almenackan begränsar jag mig till en, det mycket tänkvärda citatet av prosten. Succession, är ett intressant ämne. Om den finns, vad den är och hur den gick förlorad, om den gick förlorad om den nu alls funnits. / Magnus Olsson
RaderaEfter att kyrkans tidning felaktigt omnämnt en biskop som " den främste bland jämlikar" utbröt nån slags indignation lite här och var. Kanske borde titeln lyda " den sämste bland jämlikar"? Så lite paulinsk teologi nådde Uppsala. För säkerhets skull plockar jag fram min almenacka innan jag klickar " skicka " på detta inlägg och kollar om jag är arbetsfri eller ej. Det är ju rimligt att ett inlägg görs på paustid och inte på paulustid. Efter att ha konsulterat almenackan finner jag det rimligt att skriva att jag inte har några åsikter om varken biskopsval, bloggar eller något annat utan bara ville skriva något snällt och tacka för att jag får, en sen timme före söndags, läsa en blogg. Tack! / Magnus Olsson
SvaraRaderaRubriksättningen är fullständigt fenomenal! Även om jag nog läste in lite annat än "glad påsk" i den när mina ögon först föll på den... ;)
SvaraRaderaJa, så kan jag också tillägga att det finns finländare och finländare. Det fanns sådana som, trots ett massivt tryck, motsatte sig finlandiseringen och Kekkonen. Man får undra hur många kyrkligt aktiva som hamnade i Skyddspolisens arkiv bara för att de åhörde Richard Wurmbrand under dennes Finlandsbesök 1975. Det sägs att civilklädda skyddspoliser gick runt på parkeringsplatsen invid Tempelplatsens kyrka och antecknade bilarnas registernummer... Till saken hör att biskoparna, efter påtryckning av Kekkonens kanslichef Kauko Sipponen, hade stängt kyrkorna för Wurmbrand. Men som sagt finns det finländare och finländare, och Wurmbrand talade nog i en del kyrkor.
SvaraRaderaFör yngre deltagare: Richard Wurmbrand var en döpt jude från Rumänien, som först blev förföljd av nazisterna eftersom han var jude och sedan av kommunisterna eftersom han var kristen. Kommunisterna utsatte honom för mycket svår tortyr. Han var utbildad tandläkare, blev småningom pastor och startade organisationen "Martyrernas röst" sedan han utväxlats till USA mot ett antal kommunistiska spioner./Jansenisten
RaderaHammar blir väl bra. Det ligger ju släkta.
SvaraRaderaOch är det bara ett halvår kvar till ÄB-valet är det väl hög tid att börja diskutera. En för Svenska kyrkan så viktig person snyter man inte ur näsan. Gör man ändå det blir det förstås därefter.
Själv ser jag gärna en gammal- eller högkyrklig präst i 45-55-årsåldern som ÄB. Det hade blivit ett lyft för Kristi kyrka i Sverige. Frågan är bara om någon sådan finnes i Svenska kyrkan.
Det må vara som det är angående Tuulikki,men med anledning av läget i svenska försvaret i dag ,föreslår jag att ev lut S och hans vapendragare tackar högre makter för att Finland ligger där det ligger. Redan vid u-båts krisen i 80-talet fick jag lugna svenska nerver att rysarna är ingen fara för Sverige . Anledning? Vi släpper dom inte hit. Tuulikkis stridshumor är en del av finskhet som skyddar svenskhetens fortsatt eksistens i sin svaghet.
SvaraRadera