I går var det stiftsstyrelse i Växjö. Alltså kunde jag fråga biskop Johansson om hur det var med hans inlägg i Barometern som sedan hamnade i Dagens Seglora. Nättidningens folk hade ringt och bett att få artikeln från Barometern. Så var det med det exklusiva anspråket. Kyrkans Tidning hade däremot skrivit en nyhetsartikel om biskopens artikel. Det lilla ordet "Red" under en artikel har en sällsam betydelse i det här fallet. Red har inte varit rädd att ringa och be att få artikeln. Det kräver nog mod, det som är Dagens Segloras självidentitet. Annars såg jag i går att Dagens Seglora har kvar uppgiften om ölandsbloggarens smutskastningskampanj. Man ska inte skämta om - och än mindre med - tyskar, men tekniken att upprepa lögner är känd från en tysk litteraturvetare (död 1945), som blev framgångsrik i opinionsbildningsbranschen. Och vilket var förresten skämtet nu?
Mediekonsumneter kan tryggt säga vid sig själva: Dagens Seglora behövs för att publicera texter som redan tryckts på annat håll och för att upprätthålla en grandios självbild av egen förträfflighet. Vi kommer att få se mer av detta.
Kyrkans Tidning gläder oss med nyheten att församlingarna ser ljus på framtiden. Jag borde ha vett att vara glad också. I söndags var 10% av befolkningen i kyrkan på norra Öland. Räknar vi våra medlemmar, 1800, blir 210 personer i tre gudstjänster mer än 10%. Det var roligt. Konfirmanderna var ministranter och det var en högmässa av det där slaget när allt fungerade. Likväl satt jag både i bilen i går och hängde framför tv-nyheterna med en bekymrad framtidsfråga. Hur långt bär detta? Hur många bär upp församlingens liv? Och hur trovärdiga är just kyrkoherdarnas, de fina prästernas, bedömningar av läget? Måste de teckna en ljus bild för det är deras enda möjlighet att hantera läget? Vad ska vi andra säga då - vi som vill vara realister och både vet att Jesus har uppstått och att Svenska kyrkan har problem att konkret hantera?
Göran Landgren och Bella Aune ställer mer kritiska frågor. Jag gillar det och jag gillar dem. Andra talar alltså om gudstjänsten - och det ska man göra. Men är det ingen som funderar över att svenska folket tycks gilla att komma till kyrkans rum när det inte är gudstjänst, när dee välvilliga som vill möta och se människor inte är där?
Jag lever med en känsla av att vi alls inte ställt de frågor som skulle kunna leda oss rätt. 52% svarade på Kyrkans Tidnings enkät. Blev inte alla helbrägda? Vad säger de 48? Kontraktsprosten Anders O Johansson tycker att det finns lite för mycket av suckande på många håll. Det har han rätt i. Men kanske finns det för lite av rätt suckande också?
Nu ska jag strax köra till biskopens konvent 10 mil bort. Det handlar om det så kallade Läget, har jag förstått. Kommer biskop Johansson och 60 entusiastiska deltagare att måla en ljus framtidsbild? Jag ska lyssna noga.
Kanske kunde man på seglora smedja istället för red. skriva redneck eller rednex, det skulle naturligtvis i bästa fall kunna tolkas i termer av klädsam självironi men i värsta fall i termer av rasism eller hån mot vit amerikansk lantarbetare.
SvaraRaderaIntressant hur Dagens Seglora kan få till det. Skillnaden mellan att skicka in eller att be att få en artikel är ju trots allt ganska stor. Men syftet är väl att få biskopen att framstå som aktiv i kampen mot allt ont. Nu kan man ju säga att har Irving bett att få biskopens artikel så måste ju biskopen "skicka in" den till Dagens Seglora, så leker "red" med orden.
SvaraRaderaAnders
Mycket talar för, att bland de 48% som inte besvarade enkäten, finns både de hopplösa, respektive realisterna.
SvaraRaderaAv dem som svarade positivt, var många rimligen bara proffsiga och mediestrategiska. Vilka av SAABs anställda eller försäljare erkände på vägen mot konkurs, att de inte trodde på framtiden? Vilka av atomkraftverkets i Barsebäck anställda, erkände, under åratal, att beslutad nedläggning skulle verkställas?
En del av de positiva var kanske bara oreflekterat artiga eller helt enkelt självbevarande. Vem orkar leva och verka i ett misslyckande med dåliga framtidsutsikter? Mänskligt är, att välja självbedrägeri: Jag och vi är bra. Vår sida är den rätta. Gott mit uns. Allt annat känns för tungt.
Har man å andra sidan gett upp, kommer man inte gärna ut med det offentligt. Man tiger och går kanske in i sjukdom och självanklagelser. Det är hemligen mitt fel. Depressionen sipprar in. Att ljuga vore smärtsamt. Bättre att dra sig undan och tiga. Att inte besvara enkäter, om man inte tvingas.
Och sen har vi realisterna. De knogar på, och de ser tydligt skriften på väggen. Men... folk tappar livsmodet, blir ledsna och långtidssjukskrivna, om man säger som det är. Alltså håller många käft, utom inför de närmaste.
Och sen finns det de, som säger som det är och letar förklaringar och lösningar. Alls inte populära prissar, de där...
Tant Svart