Kyrkoliv

Kollektsiffrorna för 2012 redovisades och det var som det brukar vara: Göteborgs stift i topp och Växjö därefter om man ser till totalbeloppet och Visby stift först och Växjö därefter om man räknar ut kollekt per medlem. Stockholm kommer sist. Att det handlar om rester av den gamla kyrkoväckelsen brukar ingen påpeka. Stockholms stift har ingen motsvarighet till denna väckelse och då blir det som det blir. Roteman Alm, som hade en handfast vision för Stockholm, roterar rimligtvis nu  i sin grav, givet att han har pejl på vad som sker när stordriften nu entusiastiskt organiseras precis som han inte ville.

Nästan 100 miljoner i kollekt kan man tycka är mycket pengar. Och det är det. Men 1990 var siffran 128,7 miljoner, år 2000 räknades 138,7 miljoner in och 2010 blev det 113,9. Imponerande att informatörerna i Kyrkans Hus likväl fick insamlingsresultatet till en positiv nyhet i media. Nu är den ute och alla tycks nöjda. "Det är förstås jättekul", säger stiftsadjunkten Jonas Löhnn i Växjö om det han förmår uppfatta: en hög medlemskollekt betyder att många kommer i kyrkan. Belåtna stiftsadjunkter är det räddaste jag är för näst efter belåtna biskopar och belåtna kyrkoherdar.

I går var det stort kontraktskonvent med biskop Johansson och gruppsamtal som förberedelse till präst- och diakonmötet. Det var på sitt sätt informationsbärande. En stiftsadjunkt var känslig för stårlning så vi skulle helst sätta våra telefoner på "flight mode". Jag blev så intresserad av denna överkänslighet att jag om aftonen fick ringa min bror övertandläkaren (lagar bara tänder i överkäken, tror jag det betyder) för konsultation. Det finns inga vetenskapliga undersökningar som styrker att det finns ett fenomen som överkänslighet beroende just på strålning - men det betyder förstås inte att det inte kan finnas. När man gick från att skriva med fjäderpenna till stålpenna fanns det en överkänslighet mot stålpennor, sa han. Nog är det intressant - och hur ska man agera på en arbetsplats med mobiltelefoner och datorer om någon är strålningskänslig. Införa gåspennan igen? Det är sannerligen en fråga om kyrkoliv.

Kyrkans Tidning, denna vår viktiga nyhetsförmedlare, kunde berätta om Katharinastiftelsen, som får lika mycket från Stockholms stift som Seglora smedja. Nu håller Katharinastiftelsen på att haverera på grund av pengabrist. Svenska kyrkan har uppenbarligen svårt att nyttja de resurser för intellektuell verksamhet som finns. Kultur och teologi hanteras som överflödsfenomen medan politisk populism är hårdvara. På Katharinastiftelsen har jag varit - både som gäst och som pratare. Det var hederligt. Margit Sahlin var trygg och mån om samtalet på stiftelsen. Så var det inte alltid när hon hamnade i debatter ute i landet. När Annika Borg på Kristen opinion pekar på hur stiftets två kvinnliga biskopar ser till att utarma en av de första kvinnliga prästernas livsverk, kan man fundera ett varv men blir kanske ändå inte förvånad. Vad man än säger om Margit, så var hon av ett annat slag än Krook och Brunne - och en hel uppsättning andra kvinnliga eller okvinnliga präster. Inför ett fenomen som Helle Klein hade Margits förvåning varit ohöljd, påstår jag. Hur var det Olov Hartman ropade när han hamnade i fysiskt handgemäng med Ingmar Ström under hatthyllorna i Adolf Fredriks församlingshem? "Det går åt helvete, fattar du väl!" Och Hartman menade vad han sa, påpekar han i sina memoarer. Det var, berättade Ingmar Ström när jag frågade, enda gången han blivit fysiskt påhoppad.
Sådant kallar jag "kyrkoliv" också.