Gårdagen

Det var stiftsfullmäktiges seminarium på S:t Sigfrids folkhögskola, Kronoberg. Bra samtal - och kansliets personal slet i 1½ timme för att få ordning på minnesanteckningar från samtalen så vi slapp de där enerverande redovisningarna vad man sagt i grupp 1 till 6 utan kunde både få en kort sammanfattning med möjlighet till egna frågor och löfte att därefter få hela dokumentationen. Min vän Gullan P satte ingret på en öm punkt när vi talade om våra stiftsinstitutioner. Vi har så mycket pengar att en kyrkoherde hellre åker med arbetslaget på spa i Varberg än till stiftsgården Tallnäs. Men vad har vi att resa till när ekonomin inte tillåter spa-åkandet längre? Nästa fråga är förstås självklar, men begåvad likväl: Om stiftsgården inte används av oss men vi funderar över vilka andra som skulle vilja vara där (och betala för sig), varför ska vi då ha den kvar?

Jag tog med mig en uppsättning framtidsfrågor med mig hem att fundera över. Kan man fundera över ett tjuogoårsperspektiv framåt? Vad som hände för 20 år sedan, 1993, minns jag kanske. Jan Arvid Hellström var biskop i Växjö stift, t ex. Kan jag på något sätt pejla in 2033 - året då vi skulle kunan fira att Jesus uppstod för 2000 år sedan? Ja må han leva! Men var är jag år 2033, tro?

Jag tog med mig en anann fundering. Läser folk - och läser folk och fattar? Roll-ups heter det och roll-ups hade placerats framme i sal 11. Där presenterades i snygg grafisk form en satsning som ska komma, Himlakropp. Min vana trogen läste jag texterna.

"Närheten. Jag vill göra gott mot andra, det ger mitt liv värde."
Är inte värdet totalt oberoende av mina goda gärningar? Har inte den som mördat på norra Öland samma värde som jag? Vilket bibelord stöder roll-up-ens slogan? Inget, om jag fattar rätt. Jag skulle kunna tänka mig att Baden-Powell gillat parollen för pojkscoutverksamheten. Luther hade protesterat. Men nu?

"Skiollnaden. Det vi gör berättar vad vi är."
Så är deet väl inte? Jag gör gott och då berättas att jag är god- ? Tror ni verkligen det? Jag syndar och berättar därmed att jag är en syndare - det kan jag tänka mig - men det är inte alls en rimlig kristen beskrivning för jag är på en gång syndare och rättfärdig, fast det jag gör när jag gör fel inte berättar den sanningen.

Har det goda kristna folket i Växjö stift förlorat sin känsla för vad som är usel lagiskhet och därmed sin insikt om vad evangeliet berättar? Har vi skapat kulturer för snällism som betyder att den kritiska reflektionen betraktas som utslag av grälsjuka? Och finns det en omedvetenhet som gör att de behjärtansvärda frågorna om miljö och utanförskap och fattigdom, vad det nu kan vara, betyder att den som vill kan använda Svenska kyrkan som arena för sin egen agenda och inte bara få lön för sin möda utan också pengar för att genomföra sin agenda?

Varje kyrka har ett budskap. Sitt eget eller någon annans.

Var det inte roligt på stiftsfullmäktigeseminariet, då? Jodå. Som vid värderingsövningen när frågan ställdes vilka som har makt och de som tänkte att de hade makt skulle resa sig. Stiftsstyrelsens förste vice ordförande satt. Det tyckte jag var ritkigt roligt. Gnoti seauton - eller inte?