Frihetstiden

När jag var yngre och mindre livserfaren hade jag svårt att förstå toserierna under den svenska frihetstiden. Nog borde det väl ha funnits folk som kunde se galenskaperna och säga ifrån? Nu vet jag bättre. De rena galningarna finns eftersom dessa är själva galenskapens bärare och uppehållare. De hittar former och fora för sin galenskap. Men det finns också folk som ser. De bråkar inte. De går undan, drar sig tillbaka, vill inte se.

Sedan vänder trender. Pendeln svänger. Det är just detta svängande som är pendelns sätt att vara, påpekade prosten Pehr. Något som inte svänger är inte pendel. Det är en djup insikt. Somliga förlitar sig på pendelns rörelse. Det blir bra, bara pendeln får svänga, tänker de. Men det kan man inte veta. Stora system har gått under. Kulturer likaså. För den delen församlingar också. Bekymrar ni er inte över det som en gång var kristendomens kärnområden och nnu är öken eller ödemark? Det gör jag.

Det är inte läge för triumfalism, inte ens i en light-version.

Handlar det om vår brist på människor som säger ifrån?
Kanske. Sannolikt. Förliten eder icke på människobarn. De slutar, förr eller senare. Då får någon annan ta till orda. 40-talisterna är faktiskt på väg ut. 20-talisterna levererar som bäst sina memoarer, Carl Henrik Martling till exempel. Hans memoarer släpps den 9 april i Stockholm. Dessvärre kunde Drottningen inte komma, hon är bortrest. Men annat fint folk avser att komma. Vill man vara med, får man beveka förlagschefen på Gaudete, tror jag. Det har jag gjort. Men jag vet att all opposition tycks stå svag nu. Det kan kvitta lika om inte mitt själasörjarsinne kunde misstänka att det beror på att kärleken kallnat. Svenska kyrkn är inget att bry sig om i hennes förnedring. Men jag vill ju inte att framtiden ska se oss ha levat i en tid av förfall utan motstånd.

Men är det förfall?

Självfallet inte.
Detta är en rikstäckande folkkyrka som bärs upp av sina förtroendevaldaoch ett beundransvärt ledarskap. Führerschaft, alltså. Om man takar tyska. Hail to the Chief, om man är i Washington.  Det man vill se, ser man. Lika självklart missar man det inte vill se och förstå.

Jag vidhåller min idé att de fundersamma borde uppsöka sina kyrkoherdar och tala om problem de ser. Det gjorde inte jag. Jag drog bara. Jag går numera inte söndagligen i kyrkan, en vana eller ovana jag haft i 50 år annars. Jag undrar, närmast klinsikt, när jag inte längre kommer att sakna min söndagliga kyrkogång. Det sägs att tre borttappade söndagar räcker som avvänjning. Jag kanske hamnar i kretsen av de kristna som mest tror på hur det var förr? Eller i kategorin som njuter av det innevarande eländet?

I går var jag i Sigtuna. På Sigtunastiftelsen förvaras nu en klippsamling om f Gunnar, som SKR deponerat. Besök stiftelsens klipparkiv! Trevlig personal, kompetent, omsorgsfull långt utöver tjänstens krav. I dag är det Uppsala som gäller med kyrkostyrelse. 150 minuter ska ägnas åt kommunikation. Vad allt ska jag inte få lära mig! Temat ska visst vara sociala medier och Svenska kyrkans engagemang där. Mellanösternfrågan kommer också upp. Vi ska tala om kristna som upplever sig vara förföljda. Förföljelse som en del av upplevelsebranschen, förstår jag. Jag har redan lärt mig en del.