Bengt Hägglund

Professor Bengt Hägglund satte igång seminariet med frågan om påvens ofelbarhet. Vad tänkte vi om den? Vittnesbörd avlöste vittnesbörd. Påvens ofelbarhet trodde seminariet inte på. När alla rätt tvärsäkert uttalat sig, smålog Bengt Hägglund och sa: "Jag tycker att det är ett rätt rimligt sätt att tänka att den Helige Ande ska leda Kyrkan till hela sanningen." Jag beundrade den pedagogiska skickligheten. Han lärde oss något!

Vi läste och tenterade hans dogmhistoria, den som avlöste Auléns, och efter min grundutbildning kom boken Trons mönster. Jeffners bok i Uppsala kallades självklart Trons monster. Jag läste Bengts avhandling i det militära sammanhanget och avnjöt boken i hamnen i Karlskrona, när jag väntade på att transporteras till Kungsholms fort, där jag tjänstgjorde några timmar varje vecka. Det är sensommar och Östersjö över den läsningen, så pass att jag slogs av läsminnet (dvs tänkte just på Bengt och hans avhandling), när jag en sommar rätt nyligen kom tillbaka till hamnen. Jag berättade upplevelsen för Bengt. Är det inte märkligt att det kan vara en solskensupplevelse att läsa Bengt Hägglunds avhandling? Jag förmodar att jag varit på Arken i Lund och försett mig med litteratur för att klara den tidsbegränsade tjänstgöring, som trots allt innebar rätt många kvällstimmar ledigt. Om vi nu inte skulle plugga stridsvagnskort eller fartygssiluetter eller helt enkelt vara ute i terränglådan för att öva det fria kriget eller kriget i det fria.

Bengt och jag satt i kyrkomöte tillsammans. Han häpnade över vad han var med om. Kyrkopolitiskt kannstöperi kan förvåna de mindre härdade. Han visste vad han trodde, varför han trodde och på vem han trodde. Efterhand blev nog det gammalkyrkliga draget tydligare.

Jag funderade på att anföra något fromt i sammanhanget och har kommit till bokstaven H på den systematiska avdelningen. Lite oegentligt stod Harald Hallén där. Han ska strax flyttas en trappa upp och hamna på homiletiken. Men det lilla häftet Sveriges döda (Svenska kyrkans diakonistyrelsens bokförlag 1940) kunde kanske innehålla något i sammanhanget lämpligt. Det är radiotalet från Arvika kyrkogård Allhelgonadagen 1939.

Hallén hade, som det heter, ett präktigt organ.
Det betyder att han talade med kraftfull stämma. Han drar Sveriges historia. Sveriges döda är inte borta.
Helgon var de inte men: "Kärlekens låga skall, förnyad och förökad, flytta från hjärtan som älskat och dött, in i nya hjärtan. Det är de heligas gemenskap." Bengt och jag har nog fattat communio sanctorum som något lite större.
Hallén vädjar: "Visst vill du vara en länk - även du - i den kedjan!" Inga frågetecken här inte. Hur ska detta gå till? undrar vi klentrogna.
"Viska till din Fader och lev i hjärtats gemenskap med dina medmänniskor - du blir kanske inte till ett tindrande ljus genom tiderna för skaror av nya vandrare, men kanske där är en, som går fram till kullen, där du vilar, lägger en ros, viskar ditt namn med välsignelse. Då är du ej död. Du är i Guds himmel."

Prosten Hallén visste att utmåla sitt folkliga paradis. En tro utan tro men troskyldigt. Jag kan visst nämna Bengts namn med välsignelse, han var ju Bengt, bokstavligen "den välsignade, Benedictus. Mubarak - you name it! Men att han ska uppstå på den yttersta dagen beror inte på mina goda tankar. Det beror handfast på att Jesus har uppstått. "Han har inte uppstått så som när vi uppstår varje morgon", sa en dansk biskop nyligen. Hur vet nu biskopen det? Vi vet inte annat än att Han gick genom stenen hård och att stenen vältrades bort för att vi skulle se att han inte var där, bara linnebindlarna. Men från den stunden kan begåvat folk lita på beskedet om de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Bengt hörde till kategorin "begåvat folk".

Hur ska vi se på Harald Halléns tröstande ord. Vi ska se dem teologiskt, analytiskt och nyktert och säga: "Kärringatröst. Kvalificerad kärringatröst." Då är det det gammalkyrkliga i oss som talar fromt.