fredag 6 mars 2015

Jan Carlquist

Någon ringde och sa att Jan Carlquist begravs denna fredag. Det hade jag inte fattat. Och jag är förhindrad att vara med. Men när jag slog upp Smålandsposten hittade jag rubriken som Jan hade uppskattat och fnissat åt. "Lejon vill jaga rådjur vid kyrkan", hette det på Älmhultssidan. Det lockade till läsning för alla vill väl se vad kyrkoherde Lejon har för sig. Det lätt absurda var på många sätt Jans bransch. Han noterade de kyrkliga absurditeterna utan att riktigt ge sig över.

Jag har berättat om När Stoltz och Olsson, Bill och Bull, kallade in konfirmandkonsulenten Carlquist till samtal. 2 mot 1, ni fattar. 2 äldre mot 1 yngre. Han hade i sin konfirmandbok rubriken "Bibeln - mer än en bok" och Jan fick veta att Bibeln var inte mer än en bok utan just och jämt en vanlig bok. Jan lyssnade och väntade tillfället. Så sa han: "Nja, Bibeln är mer än en bok. Den är 66 böcker." Log och gick. Gubbarna tuggade luft. Sånt beundrar jag.

Jag kom att lyssna till Bo Giertz (på CD) i går. Året var 1988 och han talade om prästtjänsten i Svenska kyrkan. Han hade det tonfall som inte bara var hans eget utan det som hördes, när Svenska kyrkan aktualiserade prästkallelser fordomdags. Jag blev lite gripen. Det var på den tiden som högkyrkliga präster rekryterade "helt normala och sunda killar", som Rune Klingert angav som målsättning. Claes-Bertil Ytterberg hörde till den kategorin, förstås. Jan Carlquist självfallet.

Jan tvångskonfirmerades för mammas skull. Fuskade sig igenom. Räckte upp handen att han gått i kyrkan i söndags och kommenterade allt löjligt på lektionerna. Det här var inget för honom. På gymnasiet såg han att KGF skulle till fjällen och fattade att GF betydde "Gymnastikföreningen". Han anmälde sig. Att Bibel och psalmbok skulle med, förvånade honom - men det struntade han i. Några dagar höll han sig borta från böner och bibelstudier men det var lite tråkigt på logementet så han hakade på - och drogs in. Prästen var trevlig. Kamraterna tog honom och hans frågor på allvar - och det fanns svar på hans frågor. Han mötte den högkyrklighet som brydde sig om unga människor och menade att människors frågor också är Kyrkans frågor.

Så gick det som det gick och att Jan blev konfirmandkonsulent och kom att förnya hela konfirmandarbetet, ska vi inte glömma. Inte heller hans erfarenhet av en intellektuell rörelse bland gymnasister och studenter. Det var den som blev hans väg in i Kyrkan. Vem kan gå den nu?

Konfirmandarbetets förnyelse var en medveten satsning som en pedagogisk förnyelse. Helge Brattgård hör dit liksom Stig Hellsten. Brattgård skrev om metodiken och Hellsten en konfirmandbok som gick ut i massupplaga. Bo Giertz bok Grunden hade också ett stort genomslag men var kanske inte en del av den pedagogiska förnyelsen, som kom till i slutet av 1950-talet. Till denna nya pedagogik ska nog inte Ingmar Ströms bok Kom och se räknas. Den förnyade på annat sätt, inte bland konfirmander utan bland de vuxna som behövde en bok för att tryggas med insikten att Kyrkan kunde förändras. Tror jag.

Så kom Jan Carlquist och Thomas Hårdstedt. Båda var konfirmandboksförnyare och båda reste till prästerliga studiedagar och lärde ut knep och knåp. I stiften fanns konfirmandkonsulenter, som stöttade. Det var ambitiöst och så länge ambitionerna hölls uppe, fungerade det. Dugliga pedagoger blev konfirmandkonsulenter. Efter den generationen rekryterades de havliga prästerna och det blev lika trist som alltid. De havliga är det aldrig någon riktig glädje med.

Jan fortsatte som ICA-Kurirens präst. Det kunde vara ett forskningsämne att gå igenom vad han skrev där. Han folkbildade och själavårdade. Senast kom hans tre roliga böcker på Gaudete. Han arbetade med bibeltexter som bara den gör, som själv fortsätter upptäcka. det går en linje från bibelstudierna på skidresan genom Jans liv. En upptäckarlinje.

En helt normal och sund kille med humor och alltså en som inte riktigt går på allt kyrkligt bullshit. Där fick jag till det.

Jan hade säkert uppskattat om jag skrivit en blogg om Stiftsboken för Karlstads stift och påpekat att den högt avlönade byråkraten i Kyrkans Hus talar om "vår tro om Gud". Han hade uppskattat att jag jagat och påpekat att här ser ni skiftet. Nu har vi en tro "om" Gud. Förr hade vi en tro "på" Gud, tilltro till Gud. Det är allt en jämmerlig skillnad. Skillnaden mellan att få med helt normala och sunda killar eller att missa dem och bara få med, ja, säg själva!

Nu blir det bloggpaus, har jag bestämt.
Jag ska ut i internationella sammanhang och möta begåvade människor, som ska få del av mitt tänkande och skrivande. Jag är tillbaka om någon vecka. Ska jag under denna tid inte vara from också. I högsta grad. Men nu gäller som prio 1 att ta sig till Kastrup. När jag hanterat tidsomställningar och olika transportmedel avser jag att återvända.

Tänka sig att folk i det internationella vill ha seminarium om sådant jag skrivit!
Nu kan många slänga sig i väggen, känns det som.

Jan då?
Ingenting tar bort min glädje över Jan. Inte ens det trista faktum att han är död.
Har ni inte hans tre senaste böcker, så skaffa dem i dag.

11 kommentarer:

  1. "kyrkligt bullshit" - Ja, och pissträngd kyrklighet. Jan Carlquist är en som jag ser fram emot att träffa vid "La Banquet Celeste".


    f. Dag,
    Ангела хранителя дорогу!

    drängen Johannes B.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Молодцы, Ангелы, но наша работа закончена только наполовину!

      Radera
  2. Det är tydligen lättare för DS att bli sedd och ansedd som profet i annat land än i Sverige. Men så lever vi också i världens mest moderna land. En humanitär stormakt som går före. Ett land som som en man håller sig till Värdegrunden Alla Människors Lika Värde. De andra är väl lite efter. Stackare!

    Det är inte lätt att vara profet i sin hemstad!

    Lars Jensen

    SvaraRadera
  3. Med vemod åker hustrun och jag nu till Kila, några mil från Nyköping, för begravningsmässa.

    Det var i Kila Jan hade tjänst, innan han blev konfirmandkonsulent och kom till ICA-kuriren. Där föll omständigheterna samman så att han kunde engagera Bengt Olof Kälde och se till att kyrkan fick en fantastisk gyllene mosaik i koret. Det är ett av de finaste kyrkokonstverken under 1900-talets senare halva. Om ni har vägarna förbi – det är en kort avstickare från E 4 – så rekommenderar jag ett besök.

    Jan och jag var studiekamrater i Uppsala runt 1960, och mycket aktiva inom KGF. (Vi är ett gäng från den tiden som fortfarande träffas någon gång om året.) Bara en lite minnesbild av många, men typisk för Jan: När vi läste hebreiska, passade han på att översätta (det då populära) uttrycket "(att göra något) på stubben" – "al pene stubbachno" blev det. Man skall dra nytta av vad man lärt sig, menade Jan.

    Många år var Jan heltidsanställd på ICA-kuriren. (Jag får ganska bra betalt, sade han.) Till jobbet hörde inte bara att skriva en krönika i veckan, utan också att besvara varje läsarbrev som kom in med anledning av hans spalt. Om man nu vill göra vad han gjorde på ICA-kuriren till forskningsprojekt, så borde det finnas med (om det nu går att få tag i) vad han betydde som utövare av brevsjälavård.

    SvaraRadera
  4. Vackert skivet om f Jan. I hans anda. Tack!

    Ylva Willborg

    SvaraRadera
  5. R.I.P., Jan. Jag noterar hur Dag Sandahls tro på en glädjerik uppståndelse tar sej uttryck också i meningen "hans tre senaste böcker." För somliga ordbrukare torde författande inte kunna undgås ens på den nya jorden. Och varför skulle det?

    SvaraRadera
  6. Eftersom BloggarDag tagit ledigt på Internationella Kvinnodagen den 8 mars tar jag mig friheten som stolt svensk kvinna att uppmärksamma kvinnornas situation i Sverige med att länka till Julia Cesars krönika på Snaphanen i Danmark. Det vore självbedägeri att tro att någon enda i Sverige skulle kunna kunna skriva något sådant i Sverige idag. Man tvingas publicera artiklar om mänskliga världen i ett grannland.

    Det enda positiva jag hört idag är Kvinnorna i SSU och de socialdemokratiska kvinnoförbunden som motsätter sig kvinnokroppens destruktiva väg till som de säger ett redskap för andras behov. Det är en skam för Svenska Kyrkan och dess företrädare som certifierar HBTQ rörelsen. Någon kristen tro certifieras inte. Inte heller kvinnofriden eller kvinnors värde som människa. Jag skulle vilja säga mycket mera men jag länkar till

    http://snaphanen.dk/2015/03/07/sondagskronika-grattis-alla-fittbarare/

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tonläge, ordval, tillspetsade, populistiska exempel till trots, det ligger något i vad Julia Caesar säger.
      Varför har SvK tagit snällismen på entreprenad? Feghet? Brist på intellekt? Självdestruktivitet? Längtan efter att få vara med på vagnen bland de tongivande??

      http://www.dagen.se/kronikor/ingen-tvekan-dj%C3%A4vulen-finns-1.317452

      J

      Radera
  7. Ja, varför är inte allt så som det var förr i tiden? Vems är ansvaret för det - alltid någon annans, aldrig mitt eget?

    SvaraRadera
  8. Åh, Herre Gud ...finns han här? ...I Sverige?...
    http://petterssonsblogg.se/2015/03/11/herregud/#comments

    SvaraRadera