Smått och nytt

Jag gick till sängs inte bara med ett provnummer utan med Svensk Pastoraltidskrift, SPT, hela årgångarna 1959 och 1960. I drömmen mötte jag sedan min gamle vän Alvar Frykstam och en del andra präster från dessa årgångar. Jag måtte ha bearbetat en artikelserie av Bo Giertz också i min drömvärld, för när jag sedan gick tillbaka till SPT 1959 nr 48, hittade jag inte det citat jag trodde mig ha läst. Biskopen skrev om prästens själavåda och behov av att börja om med det grundläggande. I mitt tillstånd - visionärt, drömmande - blev det till en maning om vad som nu bör göras. Smått och nytt.

Jag tror av många goda skäl inte den kyrkliga stordriften. Ekhem har överbevisat mig om hur dålig den är och jag är honom tacksam att Frimodig kyrkas reservation visar sig bära. Från Biskopsgården hör vi något liknande. Jag är inte förvånad, men rätt sorgsen. Så varför inte hantera den nya stordriften som hade vi den inte, dvs vara präst på tältmakarvis i systemet?

Jag erkänner att det kanske inte går. Inte om de kyrkliga översåtarna bestämmer sig för att stoppa alla ansatser. Annars går det. Enkelt. Färre gudstjänster betyder fler söndagslediga präster. Kan man inte då se till att bjuda inte bara till utan på en högmässa. Månadslönen tickar in i takt med många nonsensuppgifter (planeringar, sammanträden, fortbildningar, överläggningar). Det betyder att det finns utrymme att göra det som prästhjärtat längtar efter. Inom systemet men under radarn.

Smått, naturligtvis. Bygg församling från första början. Nytt - dvs gör äntligen det du längtar efter. När präster gör så, kan andra känna igen det de har längtat efter. Var hänsynslös i god mening, dvs skit i traditionerna av förfall och reträtt. Bli apostolisk. Vad skulle en apostel göra där du är? Gör det!

Jag har mött präster som längtar efter pensionen. De har gjort sitt. Jag undrar det, jag. Men visste folk hur många präster ser på det kyrkosystem de tjänar och de höga herrar de hålls med, skulle häpnad vara det ena möjliga uttrycket. Vi befinner oss i läget där USA var under kriget i Vietnam med 17%-iga befälsförluster och befälen hade skjutits i ryggen. Av sina egna. Misstro är vardag i Svenska kyrkan. Men tills vi vet att alla nyansatser hindras, varför ska de inte vidtas?

Smått och nytt betyder en satsning på högmässan, om möjligt någon form av gemensam bön (i tätorter i alla fall), själavård och undervisning. För präster borde nyansatsen stärkas kollektivt, dvs präster håller ihop. Som det ena järnet skärper det andra, så skärper den ena människan den andra (fritt efter Havamal).

Om stora eller smärre muftis i det kyrkliga anstränger sig för att hindra alla alternativ inom systemet? Tja, ring mig då. Den kristna motorcykelklubben Heaven's Angels vårrustar nu och vilken kyrkoherde vill en afton ha besök av några biffiga och arga kristna motorcyklister? Det finns varningsord mot att ta till svärd (eller lång kniv, ett fiskarredskap, som Petrus kunde använda med precision vare sig han filéade en fisk eller en romersk soldat, som ni vet). Det finns inga bibliska varningsord mot baseballträ eller motorcyklar, som ni också vet.

Smått och nytt. Vi är inte multitudinister. Vi tänker senapskorn och vi kan till nöds tänka vetekorn. Det nya är det som en gång vände det romerska imperiet. Minns ni Cléments ord i Källor: "Som den romerska överklassen hade det då (när kristendomen slog igenom), har vi det alla nu." När kyrkosystemet inte gitter möta människor på allvar, kan vi antingen ge oss, slå oss till ro eller tänka smått och nytt. Det är, antar jag, utmaningen till dem som inför kyrkosystemet säger "Det här håller inte". Kanske är det också utmaningen till dem som fortfarande säger: "Det här håller inte länge till."
Det kan det helt enkelt inte göra.
Så:
Smått och nytt!

Vad var det Bo Giertz skrev i artikeln jag läste och i drömmen bearbetade?

"Jag har bara ett råd att ge. Vi har dock Ordet. Vi kan börja från början, som små, fattiga, salighetssökande människor. Låt oss sätta allt annat i fråga, utom Ordet, utom Kristi absoluta auktoritet." (Att vara präst i dagens Sverige, SPT 1959 nr 48 s 4)