Perfidia

Jag tänker annorlunda.

I antisemitismens tid kan vi utan vidare vidga perspektivet just genom att
använda Improperierna och förklara hur närgångna de är mot oss, vi som är judar kata pneuma. Hade jag varit präst i Malmö, hade detta kunnat vara tema under många år tidigare. För i Malmö tycks de svenskkyrkliga rätt yrvakna när det handlar om stadens förvandling. Från Rosengård flyttade Svenska kyrkan genom att stänga kyrkorummet. För mig säger detta ett enda - det fanns ingen pastoral strategi för närvaron och för gudstjänsten. Där hade det behövts en tydlig kyrklig profil för att vara med och bygga stadsdelen. Svenska kyrkan svek. Vad kunde kyrkoledningen gjort? Höjt statusen, kanske, och sagt att de som är präster och diakoner i sådana områden gör en pionjärinsats som uppskattas. Skulle det behöva sägas? Ja. Det sas inte. Det betydde att vi oftast inte hade präster som långsiktigt var kvar på en och samma plats. Och vi fick inte heller ett prästerskap utbildat för mission när det handlar om islam. Religionsdialog? Tja, det kan vara egentligen lite vad som helst. Också en undanflykt från rejält och mödosamt församlingsarbete.

Det handfallna är nu inte Svenska kyrkan ensam om. Vår tidigare kyrkominister har blivit utrikesminister och nu blir det allvarligt eftersom Stormuftin har rätt. Hon har genom sitt agerande okänsligt kränkt sharialagstiftningen. Wallström har inte på något sätt övat en tankestruktur att muslimer skulle mena att deras rättsordning är gudomlig. Hur skulle hon kunna tänka så? Hon tänker inte ens så om trons ordningar i Svenska kyrkan. Stormuftin har goda skäl att misstänka indifferenta svenskar och uppfatta dem som djävulens redskap. Det är ju därför svenska soldater som tjänstgör i muslimska l'änder måste kalla sig kristna - vare sig de uppfattar sig själva som så eller inte. Indifferenta får de inte vara. Och med sällspord inkompetens har Sverige nu hamnat i ett utsatt läge. Litanian tycks i många församlingar avskaffad. De som inte avskaffat den kanske kan lägga till en rad om att Gud ska bevara oss från politiska idioter? Inbegrip de kyrkopolitiska om versmåttet tillåter - och det gör det väl.

Till detta Göteborg och den galna skjutkulturen. Svenska kyrkans personal var ute när statsministern nedsänkte sig i denna verklighet. Gott om personal på plats, sägs det. De kanske inte fick extra betalt men kompensationsledighet om veckans mått inte fyllts till bredden - men så sker väl rätt fort med tanke på all utbildning och alla sammanträden vi måste räkna med. Nå, beskäftiga diakonissor och lika beskäftiga präster och andra anställda, kunde så spegla sig i andra människors nöd, olycka och utsatthet. En hoper reste in, som det heter. Det där andra idealet, att det är de kristna på platsen som bär ansvar för sin stadsdel både när det är vanligt stadsliv och när det krisar, är väl närmast avskaffat. Det var dock detta den högkyrkliga pastoralen gick ut på - att skickliggöra ett gudsfolk på plats. När det inte finns som medveten pastoral praxis, återstår att skicka in de lejda. Jag säger inget annat än att samtiden är onödig. Och jag går inte på det hela. Jag har aldrig gillat beskäftighetskyrkan med dess personal. I dag sänds tv-gudstjänsten just från Biskopsgården. Kanske det förfärande då självklart kan tas in i gudstjänstens sammanhang? Eller blir det en gudstjänst där det inom gudstjänstens ram inte sägs ett enda ord om det som drabbat stadsdelen? Får vi se en kyrklig kyrklighet, bara? Hur trovärdigt är det i så fall?

Varför kalla ett blogginlägg av detta slag Perfidia? Det mesta som skrivs här är väl i någon mening perfiditeter. Förklaringen är enkel. Jag spelar the Shadows med just låten Perfidia i bilen. Det piggar upp. Jag läser också Uppsala 68, mötestidningen. Jag fick den i fredags kväll. Inbunden upplaga. Tala om en rar ärta i samlingen av förekommande svenskt tryck. Jag går alltså närmast i barndom, som ni förstår.
https://www.youtube.com/watch?v=TQw_IVZnYHI