Sorgeliga saker hända

Visby igen. Inte är det enkelt. Nu jagas biskopen som var det han som tog fram en kondom och undrade om det inte var dags att prova den. Det var inte biskopen. Han hade att i domkapitlet pröva en fråga från en präst om att på nytt få rätt att utöva prästämbetet, en rätt han tidigare avsagt sig. Domkapitlet kallade in sin tidigare stiftspsykolog, en man med högt anseende som yrkesman. Han och en arbetsgrupp utredde under tio månader och den 16 januari sa domkapitlet enhälligt ja. För detta ska biskopen ta hela ansvaret och ska uttala sig om sådant som faller under den tystnadsplikt som gäller. En nyvald biskop var svag i knäna, så glad var han. Biskop Fast kan nog också vara svag i knäna men inte av glädje. Domprosten Hermansson har gjort en pudel, ser jag i tidningsrapporteringen. När denna pudel gör på mattan, är det biskopen som får torka upp efter den.

Domprosten var inte med på sammanträdet, som hade detta enda ärende om prästen som skulle tillbaka på föredragningslistan. Beslutet justeras samma dag. Kallelse till sammanträdet hade gått ut före jul och domprosten hade inte anmält att han inte kunde komma. Prästen saken gällde var anställd i domkyrkoförsamlingen men domprosten informerade inte sin personal om saken. Den informationen kom genom en insändare av den pensionerade biskop Koskinen den 13 februari. Det är då debatten sätter igång. Då börjar också domprosten Hermansson undra om det finns möjlighet att reservera sig i efterhand. Det tycks han alltså inte ha gjort vid domkapitlet den 12 mars. Inte ska vi kritisera domprosten. Men det verkar lite orättvist att biskopen ska stå där och torka efter pudeln.

Det är, men misstanken kan bero på överkonsumtion av deckare ett liv igenom, möjligt att biskop Fast blir måltavla eftersom han skrivit ett brev med synpunkter på hur ekonomin i Visby domkyrkoförsamling hanteras. Men tänk om det är så i verkligheten?

Jag försöker läsa ledarkommentarerna, för där kan jag säkert få veta vad de moraliskt högtstående menar. Men jag imponeras inte. Jag förfäras. Och ändå är det inte den moraliska förträffligheten som träffar mig mest utan en kort passage i ledaren Biskopen framstår alls inte som Fast i Gotlands Allehanda. Där säger ledarskribenten något underligt:
"Sedan är jag ju - ärligt talat - inte heller speciellt imponerad av hur somliga av biskopens vedersakare inom kyrkan har agerat. Hur kommer det sig att det är just inom Svenska kyrkan som de personliga vendettorna blir som mest obarmhärtiga och fula?"

Här uttrycks mer än vad som sägs.
Vilka är biskopens vedersakare och vilka motiv kan de ha, vad gäller alltså vendettan? Det vet man tydligen från de små sammanhangen på ön. Kan det alltså vara några som nu slår tillbaka eftersom biskopen kritiserade de budgetnedskärningar som sker i Visby domkyrkoförsamling? (brev från biskopen, dnr VD 2015-13-1 i Visby domkyrkoförsamling). Trampade biskopen på tår som sitter på fötter, som nu sparkar tillbaka? Har jag läst lagom många deckare för att begripa vad som sker i det som synes ske? Och varför kan Gotlands Allehanda i så fall inte förklara det för läsarna utan bara mumla?

Så till temat kondomer!
Det enda jag tidigare hört om kondomer i det kyrkliga var från Luleå i somras, där Kondomprosten delade ut tingestarna och jag ser det underliga fenomen som enklast uttrycks med ordet "dubbelspel". På en teoretisk nivå är det där med sex piggt och kondomer kul. När allt kommer till allt är det förfärligt. Men, som Andrew Greeley påpekat, så påverkas alla av den där tillåtande attityden - så mycket att gränser passeras.

Nu blir problemet att vi som inte gillar vad prästen gjorde, knappast kan försöka försvara att domkapitlet gör en undersökning och kommer fram till att han kan återfå rätten till prästämbetet, det han avsade sig för 7-8 år sedan. Gör vi detta, kan vi misstänkas försvara prästen. Skulle någon säga att omvändelse, bot och bättring är grundkategorier i den kristendom vars mantra är "synd och nåd", har en person som så missförstått situationen, därmed mält sig ur samtalsgemenskapen.
Här gäller bara det moraliskt upphöjda. Allt förtroende är förverkat. Det läser jag i en ledare i Gotlands Tidningar, så då måste det väl vara sant. Och ledarskribenten har läst Aftonbladet. Att ledarskribenten inte följt utredningen, framstår då som en obetydlighet i sammanhanget.

Det finns Jesus-ord man kan ta fram, som det där om att förförelser måste komma, men ve den människa genom vilken förförelsen kommer. Är detta den definitiva domen eller finns det möjlighet till omstart? För den alkoholiserade prästen? För prästen som förskingrat kollektpengar? För prästen som tappat tron? De moraliskt högtstående som förlitar sig på sig själva kan ge ett glasklart svar på den frågan: "Självfallet inte." De moraliskt högstående behöver inte hata synden men älska syndaren. För dem räcker det att älska synden om den är den för tillfället omhuldade hållningen och då står det fritt att hata syndaren, den som gjort sådant som fortfarande är klandervärt.

Kan det vara så att de som häpnat över att vi håller oss med ett så litet stift har rätt i sin kritik? Ska Fast bli stiftets siste biskop och Gotland läggas till Linköping, Stockholm eller Växjö? I så fall läggs ön i skugga och förhållanden liksom missförhållanden kommer inte att fokuseras så som nu. Frågar jag folk i Luleå är svaret självklart. Lägg ner! De kan ha rätt. Somligt kan bli för småttigt. Och då förloras proportionerna. Vad stiftet ska göra är nämligen inte att låta en präst få jobbet tillbaka, det är inte aktuellt och frågan om prästtjänst avgörs på annat sätt, som ni vet. Domkapitlet prövar om en präst som avsagt sig rätten att utöva prästämbetet, alltså inte avsatts, ska få rätten tillbaka. Tillbaka betyder inte ens tillbaka till stiftet, om jag fattar saken rätt.

Problemet är att ingen utredning gjordes när allt hände. Det kunde inte ske. Skyndsamt ska prästen bli av med ämbetet, när vederbörande så begär. Det säger Kyrkoordningen. Här är svagheten. En präst som inte längre är präst, kan domkapitlet inte utreda. Här kan jag tänka mig en annan ordning.

Inger Harlevi ska få POSK att i en kyrkomötesmotion vidga rätten att överklaga, läser jag. Det kanske POSK inte riktigt går på, inte så länge advokaten Nils Gårder finns med. Vi har samma rättsregler i Svenska kyrkan som i det svenska samhället. Alla kan inte överklaga allt. Det är en god ordning för alla utom för de notoriska rättshaveristerna. Fördelarna överväger, alltså.

Nu ska jag ägna passionstiden åt att fundera över en kyrka som delar ut kondomer och höstar in uppskattning för detta men inte förmår förstå vad den fallna människan gör med sådana tingestar.
"Hur tänkte ni, nu?", som det heter.

Och så ska jag tycka synd om biskopen Fast. Han är inte värd det han nu utsätts för. Han är värd något bättre. Vanlig hederlighet, kanske? En som hederligt definierar vad som är vad och vems ansvar som är vems - hur vore det? Som omväxling?

Ska jag dessutom meditera över vad det kan vara att hata synden men älska syndaren? Det ska ju bli Stilla Veckan. Eller ska jag nöja mig med att fundera över en rättsprocess i Jerusalem den där veckan?