Insikter

Jag har varit på en kyrklig tilldragelse. Jag hade glädjen att sitta ihop med Lillemor, som är psykoterapeut. Vi skvallrade glatt om livet, dvs utbytte relevanta informationer. Det hölls små tal, det var ju en kyrklig tilldragelse, och en arm medarbetare skulle tala framtid. Det var i högsta grad hörvärt, för han sa mycket, dvs använde en hel del ord, för att säga just ingenting. Framtiden är att hoppas på, låta blommor blomma, förstod jag. Men ingen sa något om hur den kyrkliga planteringen kultiveras och någon särskild planteringsidé hade man inte. Det påminde om fyrahanda sädesåker och kanske kan det bli något men det kan på mycket goda grunder betvivlas.

Valhänta uppkast som är exakt likadana som satsningar som misslyckats redan i slutet av 1960-talet kan förstås lyckas i tanke att utvecklingen gått framåt. Men psykoterapeuten hissade ett ögonbryn i häpnad. Det både lugnade och oroade mig. Det finns för få strateger som har en aning om vad som bör göras och har Svenska kyrkan - vad nu denna storhet än är - inte en aning, kan det till sist visa sig att det som glöder nu slocknar.

Var finns människorna som ser, inser och kan få något ur händerna?
Var finns de missnöjda, som i sitt missnöje förvaltar en positiv kraft?
När kommer de bättre tiderna?
De kommer med de bättre människorna. När kommer dom?

Jag tröstar mig med bokläsning. Än är jag inte så gammal att bokrean förlorat all sin tjusning. Alltså läste jag Ingvar Carlssons memoarbok Lärdomar. Personliga och politiska, Norstedts 2014. Jag hittade några rader som jag uppfattade som en programförklaring för samtida kyrkopolitik i Sverige, dvs i Svenska kyrkan. Ni får citaten s 141-142 i kursiv stil och så kommmenterar jag lite också.

Jag menar att vi alla har en skyldighet att förbättra våra kunskaper om de stora världsreligionena. De olika religionerna har många gemensamma värden, som måste framhävas i stället för att skillnaderna förstoras. 
Det kan man tycka. Men tycker man så, blir Jesus inte Frälsaren utan en religionsstiftare. Och värdena blir lagiskhet, moral. Inte tro på Jesus som Guds Son och inte tilltro till vad han gjort.

Alla stater har ett ansvar för att underlätta en dialog mellan politiska och religiösa ledare - inlevelse och respekt ska vara ledord i dessa samtal. Religionen får inte missbrukas för politiska syften.
Detta sagt brukas mer än tidigare religionen och frågan är om inte det politiska bruket just nu är missbruk. De kristliga är glada att få vara inne i värmen, men konsekvenserna kan bli besvärande. Som för den ryska kyrkan 1917, andra kyrkors politiska öden inte att förglömma. Ska vi förfalla till definitionsverksamhet, och varför inte, förhåller det sig så, att makten ALDRIG missbrukar religionen för politiska syften. Men den brukar bruka tillgängliga ideologiska statsapparater (Althusser).

Glöm inte att inom de viktiga religionerna är de moderata grupperna i överväldigande majoritet. Hoten kommer från små men välorganiserade extremistgrupper. Tillsamman måste de moderata krafterna, över religionsgränserna, aktivt bekämpa extremisterna och minimera deras inflytande.
Kvinnoprästmotståndare och homofober i Svenska kyrkan och IS på annat håll lika, kan jag förmoda. För tänker man som Carlsson behövs extremister att avgränsa mot. Jag går inte utan vidare på tankefiguren. Men jag minns ju socialdemokraternas valslogan 2010 som gick ut på "Älska varandra. Gör slut på kvinnoprästmotståndet." Det blev sanslöst dumt och få sossar la märke till hur dumt det faktiskt blev.

Tack vare Ingvars text kan förstå vi hur det är tänkt - eller hur samtiden reflekteras, inte vet jag hur det hela ska förklaras. Antagligen lever vi i en tid där religion kan brukas. Somliga av oss förstår att det tenderar att vara och än mer bli en obehaglig tid. Hur ska då kyrkokristendom levas? Jag medger att jag känner behov av goda kamrater att överlägga om den saken med.