tisdag 24 mars 2015

Skicka biskopen till Biskopsgården

Jag kollade - på anmodan - tv-gudstjänsten från Biskopsgården på Svt-Play. Först kollade jag inledningen till gudstjänsten i förrgår. Sas verkligen ingenting om skjutningarna? Nej, gudstjänsten var inspelad i januari och inledningen tydligen densamma för samtliga gudstjänster från Biskopsgården. Ingen hade brytt sig om att göra en ny aktuell inledning. Det fann jag egendomligt.

Så tog jag mig 30 minuter in i gudstjänsten den 15 mars. Det gjorde jag ledd av en flitig bloggläsare, som gjort den resan själv. Vad fick jag då se och höra? Diakonen! Prästen läste instiftelseorden. Diakonen tog hand om prefation och epikles. Och vad detta än är, diakonalt är det inte.

Som i andra utsatta lägen ringde jag syster Kerstin. Hon hade sett. Hennes bedömning var klar. Detta var inte en diakonal uppgift. Så hur kan det bli så?

s Kerstin menade att på det här viset görs diakonin osynlig, just motsatsen till hur det nog tänktes. Diakonen blir en halvpräst - om inte mer. Och det är tydligen präst som är det fina att vara! Jag kan tänka mycket som nog är kätterskt om den nya, fina diakonin. Vi är långtifrån den tiden när diakonissan var en fanjunkare i Guds rike och uppträdde därefter. Nu är det viktiga att få stå vid altaret, ströva i processioner, tala om allt man vill göra (så att det aldrig blir tid att göra det) och hävda diakonernas rätt. Tvångsmässigt ska diakoner företräda läroämbetet i domkapitlet och det blir till sist bara dumt, för detta har diakonen ingen kompetens att göra. Över huvud taget! Diakonerna röstar på biskop - uppenbart ofta med samma kompetens som lekfolket och på så vis får vi en pastor pastorum!

Jag kan för egen del bara beklaga att jag medverkat till denna utveckling. Men jag kan också skylla ifrån mig. Jag mötte diakoner, de kallades diakonissor, som jag beundrade och som utan vidare hade vett i kyrkliga frågor. Jag tänkte att när prästeriet förfaller till ett allmänt omsorgsyrke för folk vars kroppar inte tarvar så mycket arbete, skulle de robusta diakonissorna stå kvar och nya skulle komma. Det kom nya. De var måna om sin status. De förvandlade diakonatet så att det blev liturgiskt. De bröt sönder enheten mellan liturgi och diakoni, själva sändningen från liturgin till diakonin. Sändningen blev i stället liturgi som scen för framträdande, dvs ingen sändning alls.

Ska inte den instiftelseordläsande prästen klandras? Jo, men uppenbarligen vet nuförtiden få vad en präst är och vad därför en präst gör. Det mesta blir sönderhackat. Prästeriet blir en uppsättning funktioner och de flesta kan delas ut till andra. Utom, av ett ordningsskäl, att prästen ska läsa instiftelseorden! Vad behövs? En prästväckelse och om det är för mycket tänkt en grundläggande reflektion kring vad en präst är.

Naturligtvis skulle någon kunna anmäla diakonen i Biskopsgården till Göteborgs domkapitel, som annars mest ägnar sig åt 5-6 präster, som lett gudstjänst för misshagliga medlemmar i Svenska kyrkan och andra misshagliga fd medlemmar i Svenska kyrkan. Bättre än en anmälan vore kanske att stiftsjuristen fick hålla på att pyssla med frågan om de 5-6 prästerna och biskopen struntade i den frågan men i stället tog sig till Biskopsgården för att på plats gå igenom vad en präst respektive en diakon egentligen är och vad som följer av detta.

I kyrkomötet uppstod några och menade att diakonerna svek sina egentliga arbetsuppgifter för att i stället hålla på i det liturgiska. Jag trodde inte detta och sa så. Det måste ha varit för 20-25 år sedan. Jag inser att jag tog miste. S-ledamoten från Linköping hade sett den utveckling som var på väg, jag inte. Jag hade sett hur det kunde vara. Det var fel. Men nog är det lite konstigt att s-ledamoten som så ivrigt inte bara kämpade för kvinnliga präster utan än ivrigare mot dem som inte trodde reformen, aldrig begrep att grundskadan är handlar om Svenska kyrkans obibliska prästfixering. Det är den som gör att vi inte kunde få en annan kyrkotjänst än prästens och samma skada som gör att diakonen blir halvpräst - för det är fint, se. Och vilken är fördelen med att ha en diakon som bligar bakom altaret till församlingens uppbyggelse?

Egentligen är det helt förödande för fromheten.
Förödande också om man hänger på sig en färgskimrande stola, som i färgsättningen närmast påminner om något som åstadkommits av en som ätit pizza och tärt för mycket alkohol till inmundigandet av pizzan. Pizzasalladen inbegripen, förstås.
Det ska se snyggt ut och signalera latinamerikansk radikalitet.
Det sobra kännetecknade annars svensk paramenta. Men det var då, min vän.

10 kommentarer:

  1. Intressant. Jag har upplevt detsamma i Lunds stift där en blivande präst fick be nattvardsbönen, men där en prästvigd trädde fram och "läste" instiftelseorden. Så en annan gång vid en konfirmationsmässa i Örebro. Då var det en konfirmand som bad hela nattvardsbönen, men där prästen "läste" instiftelseorden. Men konfirmanden "läste" nog också. Som fanjunkaren sa till beväringarna om krigsmans erinran: "Det här ska ni lära er utantill, för det är en så jävla fin bön"

    Lars Ekblad

    SvaraRadera
    Svar
    1. Förvirringen i det postkristna samfundet är uppenbart omfattande, men å andra sidan så kan man väl undra vad det är som firas då det "firas mässa" i Svky?!
      Antony

      Radera
  2. f. Dag,

    Ni ska inte beklaga att ni har medverkat till utvecklingen. Förhåll er till Sanningen och The Faith Once Given - Confess your sins and receive the gifts of the Holy Spirit through the Body and Blood of our Lord and Saviour Jesus Christ. Put on the armour of the Knight of Faith and trust in Him who has called you to serve His flock.

    drängen Johannes B.

    SvaraRadera
  3. Från bloggen "Litanians vänner", postat idag:
    >>>
    Igår bad ärkebiskop emeritus Anders litanian sjungandes på det Norrbyska studenthemmet i Uppsala.
    Med den underbara felsjungningen "för djävulens grymhet och list, för pRÄst och hungersnöd..."
    Ärkebiskop emeritus rättade sig själv.
    <<<

    mvh
    Elof Sundin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vackert! Själv högaktar jag den högkyrklige präst i Lund som svarade mig då JAG efterlyste den, med orden " den artonhundratalsoperan sjunger jag inte frivilligt". Därmed inget sagt om jaget gillar den eller ej, och någon gillaklickagullbekräftelseknapp som på Facebook med sina helvetesgrupper om liturgiska bruk, finns ju heller inte, så osvuret är bäst, menar : Magnus Olsson

      Radera
  4. Tänk att någon äntligen talar klarspråk om latinsnörenas gräslighet! Hade det inte varit passionstid hade jag utbrustit "Halleluja".

    SvaraRadera
  5. Diakonernas ändrade status.
    Det är något som sker mer och mer även i mitt stift. En diakonissa som predikar, sjunger prefationen osv. ,prästens uppgift att läsa instiftelseorden men knappast mer.
    I en församling jag var i en tid kom en diakonissa flera veckor i sträck och undrade om hon inte skulle vara med vid nattvardsutdelandet. Jag förklarade att det blir inte så många utan att jag klarar detta själv. Men ändå dök hon upp flera gånger och undrade om hon ändå inte skulle hjälpa till.
    Dag har nog helt rätt här. Det har blivit en kraftig förskjutning till att diakonins tjänster mer och mer i gudstjänsten börjar förvandlas till rent prästerliga roller. Blir det så, då har man nog missuppfattat det hela med att vara diakon och diakonissa. Det är tydligen inte fint nog att bara sköta diakonatets uppgifter. Det behövs mera status än så. Då har man glömt Jesu ord: Störst är den som tjänar. För diakonins tjänare borde det finnas nog med uppgifter för detta i vårt samhälle idag, utan att klampa in på de rent prästerliga uppgifterna. Men här råder det rena villervallan, precis som i övrigt i vår "bedrövliga" kyrka. Allt går an.

    "Präst från Skara stift"

    SvaraRadera
  6. Ett i vissa trakter vanligt oskick är att nattvardsbönen (förutom instiftelseorden) ofta består av växelläsning mellan präst och församling. Är då alla halvpräster?
    En tes som kan understödjas av det inte ovanliga bruket att kollektbönen (märkligt ombenämnd till dagens bön) leds av lekman. Den hör så vitt jag minns från början biskopen till och har sedan i brist på biskopar ramlat ned till övriga celebranter.
    Allt mer synes det som betydande delar av svenska kyrkan inte behöver präster. Diakonerna är här knappast det stora problemet.

    SvaraRadera
  7. "Prästeriet blir en uppsättning funktioner". Ämbetsfrågan kan aldrig lösas med det våldsamma förnuftets politiska majoritet som frånkänner Traditionen rösträtt. Av detta brott har det blivit en kyrkogemenskap med självskadebeteende som ibland löper amok. Det apostoliska ämbetet skyddar oss mot dessa avarter genom att föra vidare samma bud oavkortat och oförvanskat som aposteln Paulus visar. Nog frestas vi ibland att bli tidsandans notarier och narcissister när vi anpassar oss efter denna tidsålders väsende (subjektivismens metafysik). En utmärkande symbol för denna nutida inkrökthet torde vara "selfiepinnen".

    SvaraRadera
  8. Växelläsningen av nattvardsböner kan åtminstone spåras till pastis i Lund i mitten av 90-talet. Men märkligt nog även i Noterias missale. De färgglada stolorna har hängt runt mångas nackar.
    Eländet med P på instiftelsen kan utläsas av HB-86 erbarmliga instruktion till temamässan men är enligt min mening en felläsning, något jag milt uttryckt påpekat för prästutbildningsansvariga (dokumenterat till biskopsmötet 98). Instruktionen har två led. Ena ledet handlar om det självklara påpekandet att varje mässa har sitt "tema", sitt särskilda fokus, men att det också kan varieras utifrån särskilda omständigheter (det som alltid gjorts med firningsämnena men nu utifrån vilka parametrar som helst..)
    Det andra ledet talar om att man också/t.o.m. kan variera momenten som sådana, dock inte instiftelseorden, och att (åtminstone) dessa (alltid) ska läsas av präst. Så har en (medveten?) felläsning präglat prästutbildningen åtminstone i Lund under ganska många år med det oförändrade???? temat "Delaktighet". Så arbetades en säker oförståelse för högmässans grundstuktur in under flera år. Det var/är grundarbetet för dagens handboksförslag. Såg det likadant ut i Uppsala? Om någon betvivlar ramen så kan det enkelt beläggas med mässordningar för veckomässa i Lunds domkyrka åtminstone 93-98. Det var där pastis hade sin mässpraktik. Utvecklad med kyrkkaffe.

    SvaraRadera