79 224

79 224 namnunderskrifter fick Juluppropet ihop. I Sändaren av alla tidskrifter höjdes siffran till 80 000. De reformerta vill ha så stora triumfer som möjligt. Den redovisade siffran, jag upprepar 79 224,  är knappt hälften så många som flyktingarna var och alltså ett katastrofalt uselt resultat. Detta är ett resultat som motverkar sitt syfte och det beror på att
1. uppropet hastades igenom
2. inte tog situationen på allvar
3. inte hade några lösningsförsök
4. präglades av enkel aktivism
5. inte förankrades

Det hastades igenom därför att Lasse Svensson är ordförande för Sveriges Kristna Råd. Kritiken ska riktas mot honom i första hand, men därefter mot hela SKR. Brådskan förklarar varför det hela inte fungerade. Budskapet var simplicisstiskt och där det behövs konkreta försök att lösa problemen när staten vältrar över kostnader på kommunerna, sades ingenting. Det blir så när den enkla aktivismen får ta plats och det inte ges tid till mångas delaktighet. Uppropet svarade inte mot ett djupt känt behov, inte ens bland de kristliga. Ska vi förvänta oss att den reformerte Svensson nu avgår och beklagar fadäsen? Antagligen inte. Calvin och Zwingli och deras efteföljare i gudsstaten backar aldrig.

Jag noterar att Svenska kyrkan företräddes av Jenny Sjögreen. Mogge tackade för engagemanget. Juluppropet växte fram som en gräsrotsrörelse, sa Karin Wiborn. På det svaras enklast med ett enkelt "pyttsan!" Men vi får veta att biskopar varit till god hjälp och besvarat vissa debattartiklar. "Det har varit oerhört mycket positivt också", heter det. 79 224, säger jag.  Mig lurar ni inte. Framgången redovisas precis som jag förutsagt. I Kyrkans Tidning på papper fanns dock endast en notis om saken. En notis! Lika stor nyhet som att 17 ppräster vill bi domprost i Lund.

När nu Juluppropet inte blev den framgång det var tänkt, hur ska vi då ställa upp för rättfärdigheten? Det enkla svaret är förstås att vi inte vet. Agneta Adeen beskriver dilemmat i Östra Småland i tisdags (en plusartikel). Det är klart att romer, som bodde i Salvestaden, Kalmar och fick stöd av kommunen och Stadsmissionen, for runt på stöldturnéer. De forslade i omgångar stöldgods till Rumänien tills de åkte fast. De kunde alltså göra detta med stöd för sitt boende av kommunalskattemedel och välvilliga bidrag till Stadsmissionen, som brydde sig. Vad säger vi om det?

Jag antar att vi evangeliska läser Galaterbrevskommentaren och konstaterar med dess författare, en Dr Martin Luther, att detta är kärlekens villkor. Den bedras. Det är bara så det är. Men det ändrar ingenting. Jag kan möjligtvis tänka på en av mina vänner i Rom, i San Egidio (som jag mötte långt innan det blev kyrkpop att röra sig där). Jag frågade Erica om tiggarna i Rom, skulle jag ge eller är det bättre att ge ett större belopp till kommuniteten. Hon svarade: "Du har råd med bådadera." Ett svar fritt från sentimentalitet förstod jag att uppskatta. Men det är klart att det krävs både kärlek och gränser. Vi ska i görligaste mån hindra banditerna för annars drabbas de andra, de som inte stjäl men behöver vår hjälp - för att inte tala om småföretagarna vars verkstad töms på verktyg. Så nu gäller att skära tunna skivor. Jag menar att till kärlek hör att ställa distinkta krav på tullen och gränskontrollen. Kolla skåpbilar som körs ut ur Sverige. Sätt dit buset innan någon skyddar sin egendom med hagelbössa. Var det inte konfirmationsprästen som lärde oss att vi ska låsa våra cyklar för att ingen ska lockas stjäla?

I det kyrkliga är det något helt annat än upprop som ska göras. Vi behöver förstärka Svenska kyrkans egen socialetiska kompetens, den som med hårdfakta kan bidra till samhällslivet. Det var inte allmänna välvilliga stämningar som fungerade på 30-talet utan gedigna analyser av det totalitära. Sådant talades det om i Oxford och Edinburgh 1937 och det vara analyser som bar långt. På motsvarande sätt med Geneve 1966. Ska då detta arbete inte utföras ekumeniskt? Inte i den svenska ankdammen, tror jag. Då tar de refomerta hand om det hela och hur det blir då har vi fått ett färskt exempel på.  Svenska kyrkan ska själv göra jobbet och så får de som vill haka på.  Efteråt. Det är ändå Svenska kyrkan sokm får ta kritiken och utträdena! Vi behöver helt enkelt ett socialetiskt institut. Jag har sagt det tidigare. Jag säger inte mitt "vad var det jag sa", men Frimodig kyrka borde skriva en motion i ämnet. Vi kan inte ha den typ av julupprop som slutar som, ja i rymden ni vet.

Hur det går i Göteryd? Ambitiöst vill kyrkoarbetarna något, men de funderar mycket över glesbygdslivet. Och så planeras för gudstjänster som det kommer att vara en glädje att få komma till. Om spenatsoppan i Hallaryd säger jag inte ett ont ord. Det upprepades att Karl-Alfred blev stark av spenat och det gällde mig också, förstod jag. Soppsällskapet var trevligt. Vi talade inte julupprop alls. Det här är människor som tar socialt ansvar ändå.