Ärkebiskopen i skottlinjen

Klart att ärkebiskopar och biskopar ska kunna kritiseras, men i vår kyrkostruktur är det andra som fattar de hårda besluten och till dessa beslut hör att välja biskopar. Dessa beslut är ideologiska, havliga biskopar ska fram. De ska sedan leverera till beställaren, förstås. Men de ska också få ta all kritik och den riktas mot person, sällan i sak. Det är nästan lite synd om dom.  Deras livsbetingelser är två: "Goda middagar och aldrig ett sant ord", som biskop Sven Silén sa (även om Wejryd fick vara med om undantag en stiftsmiddag med usel mat och tydlig kritik!). Mörka kvällar sitter de nog och funderar över alla problem de inte kan lösa. Ingmar Ström sa att han släpade sig hem över Norrbro efter en dags problem på stiftskansliet. Om de problem han förväntades ta itu med, hade han dessförinnan inte haft en aning.

Vi kan fundera över hur mycket pastoral mylla biskoparna stått i. Vilka blir i sina gamla församlingar ihågkomna för pastorala insatser som lockat till tro? Hur många har autentisk erfarenhet av det pastorala fotarbetet åren före biskopsvalet? Det var inte bättre förr, men församlingslivet var kanske stabilare och präster mer formade för prästeriet när de kom inifrån kyrkolivet. Nåja, det kan ha varit annorlunda också. Men biskoparna översköljs av en mängd tidskrävande arbetsuppgifter. Allt sådant arbete skapar inte framtid.

Biskopar har ett begränsat handlingsutrymme. Om de gör si, blir folk arga. Gör de så, blir folk också arga. Och främst i skottlinjen står ärkebiskopen. Hur kul kan det vara?

Kyrkovalet blir förstås partipolitiserat. SD ska profilera sina frågor, S och C likaså. De förklädda partipolitikerna likaså. När POSK presenterat sig som det obundna alternativet är det en lämplig lögn, men lögn. Det finns ett annat obundet alternativ. Frimodig kyrka. Varför för POSK fram en osanning? I det partipolitiserade kyrkovalet är det en uppenbar risk att Antje blir slagträ eller slagpåse. Det är ju lättare att styra på person än på sak. Så vad ska vi göra för att värna den utsatta?

Det enkla svaret är att jag inte vet.  Men hur vore det att styra bort från slagord för att fokusera på Svenska kyrkans egentliga problem, inte på de problem partierna vill göra till kyrkliga? Hur vore det att vara precis i beskrivningarna av vad motparten menar. Den medeltida metoden för diskussion alltså:
Du säger ditt.
Jag upprepar med andra ord vad du menar.
Du godkänner mitt återgivande av din mening.
Diskussionen kan börja.

Fokus på det väsentliga alltså. Det är rimligtvis den anständiga kyrkopolitiska hållningen. Den kan starta i en omvärldsanalys. En sådan kom i fredags. Nå, den hade förutskickats till kyrkostyrelsens ekonomiseminarium, som skulle ta upp strategiska frågor. Så blev det inte. Nu får kyrkostyrelsens ledamöter och ersättare läsa in sig och så ska denna analys liksom kyrkohandboksförslaget upp i april samt därtill de formella skrivelserna till kyrkomötet. Ni förstår själva. Men omvärldsanalys kunde läggas in i valarbetet. Här finns väl en del att fundera över.

Till detta kommer en del andra problem/överläggningsämnen, som sannerligen inte bara är ärkebiskopens:
* medlemsflykten - den inre och den yttre
* det eroderade gudstjänstlivet
* trostransformationen
* reformationens egentliga ärende nu
* de mångas uppgivenhet/bristande frimodighet
* rekryteringssvårigheterna
* de svenskkyrkliga markörerna och katolicitetsmarkörerna, dvs vad Svenska kyrkan är
* partipolitiseringen, förstås, som hämmande faktor i kyrkolivet
* frikyrklighetens självklarheter som import till Svenska kyrkan, där de alls inte är självklara

Vi kunde förstås också tala om de kyrkliga eliterna, de som vill vara herrar i sin Herres kyrka och komplettera med frågan "vem blev vad och varför?" - men det är inte ett glatt budskap en söndag, kan jag säga.

Har inte ärkebiskop och biskopar med den här sortens frågor att göra? Jodå. Men kyrkovalet är inte deras. Här finns en distinktion att göra. Själva vanvetetet talar jag gärna om. Politiska partier gör upp politiskt i det kyrkliga - det är helt enkelt inte klokt på något sätt. De gör upp och föser samtidigt bort några andra, som kanske haft mer kyrkligt att bidra med om man säger så.

Detta var bara en ansats, som ni förstår. Jag stimulerades av Christer Pahlmblads föredrag för Stiftshistoriska sällskapet i Växjö i går om reformationsskeendet. Vi höll till i något som kallas "Biskopens hus", Östrabo i Växjö. Det slog mig att den beteckningen är helt oegentlig. Huset är inte biskopens. Huset är Biskopshuset. Hur är det med ett kyrkosystem som inte förmår förstå ords valörer? Det är något av insikterna från det gamla högstadiet: "Jak er det nya svenskläraret."