I morgon söndag

Högmässa kl 10 i Pjätteryd och musikgudstjänst i Göteryd kl 16 i morgon. Vi annonserar och kyrkvaktmästaren ringer i kyrkklockorna flera gånger om. Alla ska veta vad som är på gång. Klockans helga maningsljud kallar syndare till Gud. Så bra. Gud hatar inget som han skapat utan kallar på oss och genom oss på hela sin skapelse. Det andra skapade väntar på att människan ska få det rätt ställt med Gud. Det kommer allt skapat till godo. Rom 8:19-21 förklarar.

I det närmast putslustiga men allvarliga kapitel 12 i 1 Korintierbrevet beskrivs hur vi fogas in i Kristi kropp som delar. Med-lemmar. Jag kan inte förstå annat än (tack f. Mikael, Strindberg och jag är usla korrekturläsare..) att varje tal om medlemskap kommer ur denna bibelillustration. Jag hör ihop med andra kristna som kroppsdelarna i min kropp bildar den helhet som är jag. När jag har ont i tummen är det inte bara tummen som har ont utan jag - hela jag, alla kroppsdelarna. Hundarna fattar när något i mig är i olag och jag inte på humör. Då blir de extra uppmuntrande. Slickar och vill vara nära. Det är konstigt vad djur uppfattar, som vi då och då konstaterar. Det kan också vara en hund som först av alla fattar när kroppen är i olag för då drar sig hunden undan. Det är fascinerande alltihop. Själva den kyrkliga poängen är dock att jag inte (lika lite som min tumme) kan vara en kroppsdel på egen hand. Det finns ingen privat kristendom, en som berövat gemenskapen sig själv. Privé betyder ju det som berövats /gemenskapen, offentligheten/. Det privata är hållningen "det har ni inte med att göra".  Så blir det inget sammanhang och inget samhälle.

Är jag inte i kyrkan när församlingen firar, har jag berövat församlingen mig själv. Det kan finnas en uppsättning goda skäl till detta. Prästen är en villolärare, nattvardselementen är inte säkra, det är oklart vad den som framträder som präst egentligen är och kanske en del annat att fundera över. Om det är så, borde man lugnt kunna räkna med att någon kyrkoherde, kontraktsprost eller biskop engagerar sig för att visa att det som sker i X församling verkligen är vad Gud vill för de invändningar som gör att jag inte kommer är ju allmänna, inte privata. Min uteblivna kyrkogång är nämligen inte en privatsak. Det borde smärta när en kroppsdel är borta.

Det finns andra skäl till frånvaro. Malaria och militärtjänst. Annars är det naturliga för en kyrkokristen att vara i Guds hus när klockorna kallar. Så missioneras. Folk drar folk och trängsel ger trivsel. När frikyrkligheten kom och skulle genomföra det Svenska kyrkan misslyckats med, kristna folket, tömdes kyrkor. De fromma snickrade bönhus och var glada. De mindre fromma anslöt sig inte till det nya, men var vilsna i det gamla. Få ting har så sekulariserat Sverige som svensk frikyrklighet, det är bistert men fullt begripligt faktum. Om min vän Kalle och jag möttes i kyrkan på söndagen och Kalle inte längre kommer, krävs det mycket om jag vill fortsätta. Byter man präst i den vevan finns risken att kyrkogången börjar ransoneras. Och som det hette i Västergötland: "Den som inte varit i kyrkan på söndagar tre, vill sedan åt kyrkan inte se."

"Ha vanan så har vanan dig", heter det också. Det är när kyrkogångsvanan upphör som folket i sin helhet förlorar tron. Gudstjänstfirare fungerar som fotbollslag. Också om de inte är fler än 11 och några till på bänken så spelar Kalmar FF för hela Kalmar. Om laget decimerat skulle linka in på Kycklingplan kan ingen räkna med seger för laget och heder för staden. Församlingen helgar sig, lever av det heliga, för världens skull. Och det borde inte kunna uppfattas som enskildas ensak om detta som finns till för världens LIV inte funkar.

Det är massor av högmässor som inte satt djupare spår i mig, vad jag kan se. Det beror antagligast på min tröga natur. Det kan också bero på att Guds gode Ande låter mig vegetera ett slag eller, i värsta fall, på en predikan som inte håller måttet. Men också om jag inte vet vad högmässan gjort med mig, inser jag att Kristus i mässan kommit till mig och vilar under mitt hjärta när jag tar mig hemåt. I min kropp finns Kristus och där har han hamnat kvickt, som Erik Petrén påpekat. Det blir så när mässan firas som den ska - med bröd och vin som element. Adveniat verbum ad elementum et fit sacramentum. Och för att som alla andra gamla präster upprepa sig: jag har ätit frukost de flesta dagarna av mitt liv och kan inte säkert återge vad jag ätit vid alla dessa tillfällen, jag minns ett fåtal. De har gjort nytta ändå.

Nej. kyrkogången är inte den resandes ensak.
Den resandes ensak är det däremot att kolla att hungriga grisar inte vistas under latrinfjölen. Men det är en helt annan sak än söndagens högmässa. Skulle det finnas grisar där, och den resandes uppmärksamhet brustit med olyckliga konsekvenser, då är det den resandes ensak. Det fanns det lag på.

I morgon är det söndag. Det ska vi fira!