Tjäna folket!

Ordförandens kloka maning från Kulturrevolutionen kan man trots allt behålla: Tjäna folket! Nu vill jag inte ha en debatt om den kinesiska kulturrevolutionen eller om Jonas Jonsons avhandling för det enda jag diskuterar är parollen och så ger jag en referens till den som formulerade ärendet.

Blir det en kyrklig kulturrevolution om vi skulle driva parollen "Tjäna folket!" och mena det? Det kunde med några preciseringar tänkas.

Tjäna gudsfolket!
Det finns ett folk som kallas att vara jordens salt och världens ljus, inte en uppsättning biskopar och präster. Detta gudsfolk med salt och ljus-funktion ska betjänas av de vigda. Det är tydligt när prästen predikar och förvaltar sakramenten, det är andra som ska kunna ta emot Kyrkans skatter. Perspektivet är inte prästens behov av att synas (därför kläs prästen över med Jesus-kläderna) utan människors behov av det prästen vigts för att hantera. Det kan enkelt sammanfattas med orden "förlåtelse, liv och välsignelse".

Nu blir detta likväl en kritisk fråga om hur mycket i den kyrkliga vardagen som kan hänföras till tjänst av detta slag. Förr i världen läste präster teologi, mödade sig med de bibliska språken och fördjupade sig inte bara i hembygdshistorien (men det också) utan i dogmatik. Prästen måste veta vad tron går ut på. I vardagen fanns det tid för själavårdande samtal och/eller själasörjarbrev. Prästen kunde också förväntas sköta sitt eget böneliv och detta som en tjänst åt andra. Prästen bad för sin församling - och församlingen återfanns inte bara i kyrkbänkarna utan i kyrkböckerna. Alla var inte i kyrkan, men av socknens inbyggare kanske 27% var där. Det hette att 40% hade möjlighet. Andra var sjuka, gamla, orkeslösa, barn eller unga som vårdade barn. Vi har aldrig vid ett och samma tillfälle haft socknen samtliga invånare i kyrkan. Men prästen visste att sockenborna var döpta och skulle behandlas därefter. När det var husförhör blev det generalmönstring i rotarna. Skulle någon till att dö, visste klokt folk att kalla på prästen, som kom med sakramentet. Så tjänade präster gudsfolket.

Tjäna folket!
I det kyrkliga har det till skillnad från sektens livsform alltid varit kulturöppet. När folket inte utan vidare definieras som ett gudsfolk ställer det nygamla krav, dvs krav på en förmåga att förstå vad det var som vände allt upp och ner. Den kyrka som tidigare levererat martyrer, levererade nu den politiska ledningen och genomförde en kyrklig organisation på ruinerna av det romerska riket. Det kristnades storståtligt, men det fanns också människor med andra trosuppfattningar och livshållningar. Kunde de kristna förstå sin uppgift att helga sig för världens skull? Kunde de förstå vad ett lekmannaapostolat är? Antagligen, svarar jag. Min motivering är enkel: Den Helige Ande visste vad som skulle göras dåförtiden också och använde som vanligt människor.

Det är gudsfolkets stora uppgift att tjäna folket. Vittnesbörd på ett klokt sätt, förbön för denna arma värld och så den egna helgelsen söndag förmiddag (och lite därtill).

Men vart tar då kyrkokulturrevolutionen vägen?
Den hanterar den kritiska frågan vad det är som tjänar gudsfolket och folket. IT-plattformar, kanske? Trädplaner för kyrkogårdar? Fler sammanträden för de anställda? Präster som bor på långt avstånd från sina församlingar och är nöjda med att få komma bort från jobbet? Präster som jobbar på söndagen - vad de nu jobbar med? Vad är det som tjänar gudsfolket och folket?

Den lilla frågan skulle kunna visa sig vara mer revolutionär än man i förstone tänkt.
Den kan leda till en kyrkovisa på temat om en kyrka "där lättingen ej råda får". En sådan sång skulle kunna vara minst sagt omtumlande. Tjänar kyrkoarbetarna gudsfolket och gudsfolket alldeles konkret folket?

Jag nöjer mig med ett enda exempel. Julkampanjens resultat rapporteras. Kampanjen drog in 42.6 miljoner kronor. "Mindre än i fjol, men tappet var väntat." Förra årets resultat var högre, men "vi har aldrig haft ett så högt resultat som då". Julkampanjen 2014 drog in 39.3 miljoner så 2016 års siffror är uppenbart bättre. Nu är jag matematiskt obegåvad, men kunde det inte vara av intresse att kolla vad Svenska Kyrkans Mission drog in på 1970- och 80-talen och indexuppräkna? Hur bra är jämförelsevis 42,6 miljoner. Jag vet inte. Om man ska tjäna gudsfolket, ska man inte då tala om att vi får in för lite och motivera högre givande? Nu utminuteras ändå bilden av ett tapp som en - framgång! Är inte det att göra gudsfolket en otjänst, för att inte tala om vilken tjänst det är åt de fattiga?

Nu har jag frågat kyrkokulturrevolutionärt.