Folkkyrka eller prästkyrka?

Det är torsdag och det tar emot att göra ett nytt försök att reda ut i den kyrkopolitiska begreppsapparaten. Den undran som fyller mig är dock mest funderingen vad i Kyrkans Tidning denna morgon som gladde särskilt? Att Birgitta får fylla ut två tjänster? Att glesbygden är gles? Att besvikelsen är stor när kören läggs ner? Den reviderade positionen när det gäller Palestina-Israel? Att domprosten i Visby blivit anmäld? Det är nästan trösterikt att få ge sig in i frågan om folkkyrka och prästkyrka.

Ibland blir alternativen bara för enfaldiga. Begreppet "prästkyrka" är en konstruktion som avser att stoppa all kyrklig tankeverksamhet. Prästkyrka ska vi inte ha. Men vem som egentligen pläderat för en kyrka där bara prästerna ska fatta beslut, är oklart. Bläddra tillbaka i Kyrkans Tidning, Vår kyrka, SPT, SKT, Kyrka och Folk. Där återfinns ingen sådan plädering. Inte ens om jag går tillbaka till 1800-talets kyrkliga tidskrifter finns sådana artiklar. Varför inte? Därför att kyrkolivet i Sverige alltid levts i symbios. Präster, sexmän, kyrkvärdar och självfallet den gudstjänstfirande menighet som efter slutad gudstjänst samlades till sockenstämma.

Folkkyrka, då? En glosa i många sammanhang. Deutsche Christen var en folkkyrka i den meningen att den folkliga majoriteten bestämde och avgjorde vilken form av kristendom som var den autentiska i Tredje riket. Det var inte så lyckosamt, om man så säger. Inte efter 1945. Det var den sommaren Riksbiskopen tog livet av sig. Nu fanns motrörelsen, den som samlades som Bekännelsekyrka på Barmen-förklaringens grund.

För att förstå folkkyrkotänkandet i Sverige behöver vi vara klara över motsättningen mellan en folkkyrka där folket bestämmer och en folkkyrka som är Kyrka och mån om det folkomspännande draget. Biskop Einar Billing blev klar över motsättningen just under 1930-talet. När den socialetiska delegationen tänkte folkkyrka var det en kyrka där kyrkopolitiker fungerade som subjekt. Det där med att de förtroendevalda skulle ha en uppenbar koppling till Kyrkans gudstjänst var inte ärendet. Den stora fara socialetikerna såg var kyrklig isolering och bristande relevans. Detta problem skulle få en kyrkopolitisk lösning. Därmed var avgränsningen mot somliga kristna i Svenska kyrkan både självklar och nödvändig. Där gick frågan om kvinnor i prästämbetet framgångsrikt att utnyttja. Att ärkebiskop Yngve Brilioth eller senare ärkebiskopen Ruben Josefson eller sedermera biskopen Ingmar Ström dessförinnan kraftfullt markerat i frågan och stigit fram som kv*nn*pr*stm*st*n*r* , glömdes fort bort.

Att en folkkyrka är en kyrka där barn döps, påpekade Einar Billing. Barndopet var folkkyrkans födelsestund. Av präster i samtiden har nye kyrkoherden i London, Eric Muhl, påpekat sambandet dop och folkkyrka. Jag tror den insikten ska förvaltas väl inte minst inför den stundande kyrkovalrörelsen. Tugga på meningen om folkkyrkans födelsestund!

Det är av synnerligt intresse när de som pläderar för det de kallar folkkyrka närmast hånfullt avgränsar mot den lilla gruppen som firar gudstjänst. Så vad går folkkyrkotanken då ut på? Inte folk i kyrkan men något annat? En produktionsapparat för att tillverka välvillighet? Nu är det så att avgränsningen inte varit Svenska kyrkans signum. Misstänkliggörandet handlar om den frikyrkliga församlingsprincipen - men just den var inte Svenska kyrkans grundhållning. Au contraire! Men också om avgränsningen inte är kategori så måste det vara något fel på ett kyrkosystem där gudstjänstfirares kompetens att ta ansvar ifrågasätta som uttryck för, ja vad då?

Ett spöke går runt i Svenska kyrkans kyrkodebatt. Det är den frikyrkliga församlingssynen. Mot den avgränsades. Waldenström var en stor polemiker och en lika stor auktoritet - om inte större. Detta spöke betyder att det är svårt att tala församling, utan att detta uppfattas vara en avgränsad intresseförening. Så har Svenska kyrkan aldrig tänkt församling. Den har inte heller tänkt prästkyrka. Prästen finns i, med och emot sin församling men inte på något rimligt sätt utan församling! Det särskilda prästämbetet och de troendes allmänna prästadöme är en diversifierad helhet. Sug på den!

I Smålnadposten inhämtar jag att Kyrkan startar nu förskola. Vi talar om Vislanda. "Vi försöker jobba utifrån de behov som finns". Det var väl klokt tänkt? Fast vad skulle man annars "jobba" utifrån? Kyrkoherden ska vara med i verksamheten, får vi veta: "Ja, jag kommer att gå dit och träffa barnen och vara med då och då!" Det är lika bra som repliken: "Vi har en kristen profil på förskolan, men det kommer inte att märkas mer än ett par gånger om dagen." Folkkyrka eller prästkyrka?