Moster Astrid

Det blev spinn på min notering att det finns folk som upptar platser i den kyrkliga beslutsapparaten som andra borde haft och bättre skulle skött. Det är roligt när folk spinner loss, för då blir många hjärtans tankar uppenbara. Jämställdhet kan vara en glosa men när det brister i jämställdhet så som läget var i Svenska kyrkan, sitter gubbjäklar på platser som kompetenta kvinnor borde haft om rätt varit rätt och kompetensförsörjningsprogrammet fungerat. Jämställdhetsarbetet har handlat om - handlar om - att göra den saken tydlig. Var det inte så? Så varför spinna loss? Därför att jämställdhet som något annat än en glosa nog inte varit ärendet. I vart fall inte så att något skulle riskeras, Fördomar t ex.

Nu tar vi moster Astrid som exempel. Hon var född 1911 och blev småskollärare. Därtill var hon på många sätt ansvarig för söndagsskolverksamheten, både som lärare och samordnare. Hon var engagerad i Lutherhjälpsarbetet, i SKM, i Lärarinnornas Missionsförening och stöttade Öppna Dörren. Hon startade syförening med sina elever, de som nu är i 80-årsåldern och inte längre kallar sig "Yngre syföreningen". Satt hon i kyrkofullmäktige och kyrkoråd? Ånä och åjo. När hon passerat de 60 eller 70 eller så, och de gubbar som aspirerade på platserna dött ut eller hamnat på hemmet, valdes hon på en kyrkstämma in i kyrkorådet i Ormesberga och blev kyrkvärd. Med samma idoghet ansvarade hon då för kyrkvärdsuppgifterna som hon gjort i alla de andra uppgifter hon haft. Hon tänkte kyrka dagligdags, bad för  allt kyrkligt liv och planerade för allt praktiskt som skulle planeras. Hon skulle självklart suttit i kyrkorådet många år dessförinnan. Hennes kompetenser skulle hamnat bland beslutsfattarna. Någon/några andra satt i vägen för detta. Antagligen gjorde dessa som satt i vägen antingen ingenting eller så fattade de helt fel beslut. Det har ju gått kyrka och församling illa. Ett fåtal gudstjänster per år i hennes gamla församlingskyrka.

Jag försökte mot slutet av hennes levnad tala framtid, dvs peka på det för Svenska kyrkan illavarslande. Astrid hörde till anhängarna av den kristendomstolkning som ska se positivt på allt. Verkligheten anmälde sig dock då och då. Hon började se bekymrad ut. När jag alltså drev några resonemang släppte hon temat med orden: "Ja, det ser annorlunda ut när man närmar sig livets slut." Vad svarar man på sådant? Att Svenska kyrkans framtidsfrågor är frågor för folk innan 70 eller 80?

Nå, den konkreta frågan vilka som satt på stolar där moster Astrid borde ha suttit, kan man göra reda i genom att läsa protokoll och utröna vad som åstadkoms. Det kan inte vara helt fel att tala om kön i sammanhanget, När kvinnor inte väljs in beror det på att karlar ska sitta och bestämma.

Nu beskriver jag hur det var. Något annat har väl inte begärts av mig? Men grundfrågan ska alla som valts till uppdrag ställa sig: "Är det någon annans plats jag tar, någon som bättre fullgör sin kallelse på den plats jag kandiderar till?" Nu är denna fråga inte den enda som ska ställas. Frågan vad vi gör när medkristna egentligen bara hoppas på ett kyrkligt sönderfall och inte är beredda att ställa upp i det kyrkopolitiska. Jag vet inte svaret. Men vad ska vi säga när Frälsaren kommer och undrar var han ska finna tro på jorden? Har vi rätt att dra oss undan i det privata när vi är kyrkkristna?

Det långa resonemangets korta mening: Visst finns det folk som sitter i vägen och gör att det blir "så dumt som det bara kan bli genom demokratiskt fattade beslut", som en gammal partiordförande sa.

Vad jag sysslar med i övrigt? Kollar gamla protokoll. I kyrkomötet 1998 fann en ledamot anledning att vid val av Centralstyrelsen (dåvarande Kyrkostyrelsen) påminna om "att prästerna har cirka 3000 medlemmar om jag minns rätt". Slutsatsen var att det var "betänkligt om vi kommer att få denna slagsida, som ju är fallet här, att kyrkans ledande organ har nästan hälften anställda i kyrkan".  Talaren undrade vilka signaler detta sände till folket. "Svenska kyrkan är ju en folkkyrka, den skall vara med folket, i folket, styrd av folket." Inte ett ord om evangelium. Och inte ett ord, inte ens ett litet, om samverkan mellan präster och lekfolk. Ledamotens syn var inte direkt svenskkyrklig. Han hade faktiskt inte fattat just de svenskkyrkliga finesserna om ansvarslinjen.

Nu tänker jag inte återge kyrkomötesprotokoll denna morgon. Jag nöjer mig med att hänvisa till kyrkligdokumentation. nu där de senaste dokumenten från Visby återfinns. Ska jag på nytt påpeka att Harlevi och Hermansson är posk-are? Jag kanske inte ska det. Det är att vrid om kniven, strö salt i såren och en hel del annat mindre lämpligt. Så jag nämner inte POSK i sammanhanget. Läser ni handlingarna ser ni en del uppseendeväckande. Ingen beredskap i Visby "studenthelgen" 2016 och det gällde sjukhuskyrkan också. En dödsolycka inträffade. Uppseendeväckande är nog ett milt ord.  Till detta kommer så mödan att skicka information till Antje. Vad ont tycker man i Visby att Antje gjort för att utsättas för detta? "Värna ärkebiskopen!" är en mer konstruktiv hållning.

Om moster Astrid läst materialet på kyrkligdokumentation. nu vet jag vad hon sagt. "Det är inte kristligt." Då var allt väsentligt sagt. Det gäller partipolitisering och lokalt gutevanvett lika. Jag undrar om man på Gotland fattar att Harlevis och Hermanssons agerande kan innebära att stiftet läggs ner med argumentet att ett så litet stift resulterar i alltför stora konflikter just därför att det är så litet.