Litteratur

En vanlig dag i mitt prästliv är fylld av möten. Människor behöver oundgängligen få träffa mig. De är deprimerade, ledsna, förvirrade, sjuka, döende och det gemensamma för dem alla är, att jag blir så viktig för dem. De ger mig förtroenden och jag får möta sorg och ilska. Jag medger att allt detta ger mig en kick och bekräftar mitt val att bli präst. Ni vet sysslan där man klär upp sig i fina kläder och skrider fram inför allt folket. Ibland överväger jag att klä ut små barn som minipräster så att ett helt prästmöte kan dra fram kring mig. Jag sist - för sist är först.

Själavård? Jag har en holistisk syn och ser mig mer som terapeut och de som söker mitt bistånd som konfidenter. Jag säger snälla saker till dem. De blir glada och får livsmodet tillbaka. Det är en stämning som kan hålla hela dagen. När natten kommer har vi jourhavande präst men dan därpå kommer konfidenterna tillbaka och då får de ny uppmuntran. Jag betyder så mycket och när jag betyder mycket, betyder Svenska kyrkan mycket.

Vad jag säger? Fina inkännande saker om livskraft och meningssökande.

Hur en dag går? Enkelt. På morgonen läser jag tidningarna och lyssnar på nyheterna för att öva mitt inkännande med världen. Är det en torsdag gläds jag särskilt över Kyrkans Tidning, som ger mig inspiration. Sedan ringer kanske någon, ju ledsnare desto bättre. Därefter går jag till mitt mottagningsrum och har jag tur står där redan en liten kö på 5-6 personer. Har jag otur är det bara 2-3.

Den förste har överlevt ett självmordsförsök kvällen innan. Han satte hagelbössan i munnen och tryckte av. Enda problemet var att han glömt ladda bössan. Nu var han ledsen. Jag tröstade honom med att handhavandefel inte är ovanliga när det handlar om skjutvapen.

Den andra var en kvinna. Hennes mamma hade just dött och hon var ledsen. Inte mamman, alltså. Hon var död. Men kvinnan. Jag sa: "Gaska upp dig. Fenomenet att mammor dör är inte ovanligt." Hon hajade till, slagen av insikten. Men så började hon böla igen. Då sa jag: "Inte gråta över spilld mjölk." och föste ut henne.

In kom nummer 3. Det var en transvestit, dvs en HBTQ-person. Det gav mig många poäng, kände jag. Som väl var fanns på skrivbordet en Prideflagga (bordsmodellen) som införskaffats av kyrkokommunala medel. Jag viftade med den. Transan tycktes nöjd men ledsen. Det var något som saknades, menade hon. Jag fattade ju vad det var, den lille vännen som hon dagligdags hållit i under alla år. Man får vara inkännande i mitt jobb. Jag sa: "Förlorar du en, står det tusen åter." Det var väl rätt precist så som det är. Jag påpekade att Stiftsfullmäktige i Växjö ska ha utbildningsseminarium om hbtq-frågor. Det är allt en väldig tur att Edgarsson slutat. Annars hade han kanske inte uppfört sig.

Efter tre stärkande samtal där jag och Svenska kyrkan fått betyda så mycket var det rättvisemärkt kaffe och därefter måste jag ta mig an några frågor där Svenska kyrkan spelar en mycket viktig roll. Miljö och närodlat var det nu. Vi samtalade länge om detta tills det var dags för mig att gå till Rotarylunchen och gestalta Svenska kyrkans närvaro. Där fanns också många som behövde ett ord från mig, kände jag. Jag var relevant. De sa inte så, men det märktes. Jag kände det så.

Efter lunchen ringde radion och ville ha några synpunkter på Donald Trump. Jag sa ett sanningens ord om den skojaren och om de 62 miljoner idioter som röstat på honom. Kyrkan ska inte tala luddigt och undfallande utan ge klara besked. Det gjorde jag. Sedan satte jag mig med alla viktiga frågor Svenska kyrkan sysslar med: allt från arbetsmiljöfrågor och ekonomi till schemaläggning och administration. Jag talade med den underställda personalen om vikten av framtidsanda och då ringde en journalist (jag är ju, som ni märker, rätt efterfrågad). Hon undrade över frågan om kvinnliga präster. Jag gav klart besked: "För mig är frågan befängd". Det är viktigt att markera mot idioterna. Då undrade hon vad jag tycker om samkönade äktenskap. "Jag viger alla par oavsett kön i Svenska kyrkans ordning", sa jag. Här är det inget huttlande.

Detta var en vanlig dag i mitt prästliv. Jag kunde lägga till att kvällsvarden var enkel. Det brukar bli enkelt den dag när jag varit på Rotary. Lite snittar eller smørrebrød närmast med en Brøndums, nåja två, och två Tuborg Guld. Rejer, rostebøf, Dyrelegens nattemad och så några ostar och ännu en Brøndum till osten. Därefter klappade jag prästfrun lite uppuntrande på akterkastellet, men då sa hon, rätt skarpt faktiskt, "tafsa inte". Så har jag det. Man kan inte få allt men mycket! Och en massa relevans, förstås. Ibland funderar jag över att jag aldrig får träffa människor som är glada, vardagslyckliga liksom. Men de har väl i sin lycka glömt mig.

Om nu någon undrar, är svaret att det ni just läst är litteratur.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=6635022