Kyrkosystemet avsakraliserat

Jag har förstått att jag inte uppfattas vara tillräckligt positiv i och för det kyrkliga. Det kan bero på det där citatet av den fromme Olov Hartman, nämligen att det går åt helvete och att han bokstavligen menade detta när han såg hur Ingmar Ström och andra drev sin kyrkopolitik i Svenska kyrkan. Jag håller mig till den analysen i ödmjuk tanke att frommare än Olov Hartman är jag väl ändock icke.

Men vill jag inte vara positiv så som de andra? Jag kan inte kliva ur min kontext. Läkarsöner är vana vid att mödrarna botar de sjuka. Det är inte de friska som kommer till läkarmottagningen för att få ett uppmuntrans ord. Folk kommer dit för att undersökas, diagnosticeras och så behandlas för att bli friska. Fokus på sjukdomen, sålunda, och på patienten (jag anger inte ordningsföljd). Vad ska jag göra åt detta mitt mentala handikapp från barndomen, förstärkt av pastoralteologiska studier under formativa år, för ett antal pastoralteologer ser faror i kyrkolivet och söker bot för dem? Eller i det militära systemet,  som jag utbildades i, det system som är byggt för att varsna faror? Är det inte de positiva som är farligast då?

När jag kom ut som ung präst funderade jag över diskrepenserna mellan det som sas och det som sågs och inte sällan mellan vad som sas utåt och vad som sas inåt. Strunta i vad det var som sas. Poängen var att det inte var detsamma. Jag förstod efterhand skillnaden mellan Kyrkan som är helig och kyrkosystemet som framträder sakralt.

Nu skulle jag förstås gärna vara positiv så insikten att jag inte uppfattas vara det, hur fryntlig jag än är, besvärar mig kanske. Repliker av typ "för en gångs skull håller jag med Dag Sandahl" besvärar inte. Det är en innehållslös skitkommentar med det enda syftet att diskreditera någon, dvs kristendom i kyrkopolitisk praktik. Sådant faller också biskopar för. I tjänsten. Men jag funderar över kyrkosystemens mentalitet. Och i duschen slogs jag av insikten. Kyrkosystem tycker inte om människor men tycker inte om Jesus heller. Det är det som är problemet. Vi borde tala om det.

Kyrkosystem kan nog inte älska något annat än sig självt och sitt eget. Det byggs så. Incurvatus in se, inkrökt i sig självt. Då begriper jag en faktaundersökning gällande kränkande särbehandling. Den beskriver ett fall som blir generaliserbart. Om det gjordes en sådan faktaundersökning och resultatet  levereras en torsdagseftermiddag och föranleder frågor onsdagen veckan efter men chefen och HR-chefen ännu inte läst den, då blir jag brydd. Det heter så, tror jag. Naturligtvis vet vi dock alla, att inga chefer sopar något under mattan. Bort det! Hur skulle jag ens kunna tänka något sådant?

Hade jag varit i en sådan ansvarsposition som chef för bygget eller HR-chef, hade jag kastat mig över undersökningen och slutsatserna. Hade jag då läst och funnit att faktaundersökningen slår fast att kränkande särbehandling förekommit på den arbetsplats där jag är chef och att arbetsgivaren rekommenderas att en lämplig person ska utses för att å arbetsgivarens vägnar be om ursäkt för de förhållanden arbetsgivaren uppriktigt vill beklaga, hade jag inte tyckt att det var läge att vara positiv. Talas det därtill om otydlighet gällande arbetsförutsättningar och att man frångått en samverkansanda som finns i årsarbetsavtalet samt talat om en avgörande diskrepans mellan jämställdhetsplan och verklighet, hade jag väl brutit samman mer än brustit ut i lovsång. Skulle jag läst och reflekterat över en mening om att skulden läggs på medarbetaren (som patologiseras) trots att problemen i själva verket haft sin grund i strukturella oklarheter hade jag 1. mediterat över att kyrkosystem inte älskar människor och 2. omedelbart larmat min styrelse och sagt att vi har problem. Så ungefär. Hur hade ni gjort? Det jag nu skrivit är naturligtvis litteratur, vilket i vår tid bör påpekas.

Kyrkosystem omger sig med sakral nimbus. Många medarbetare medverkar till att bygga bilden av det högheliga systemet - Vatikanen på 1500-talet eller de moderna varianterna i allt kyrkoliv. Det ligger i sakens natur. Därför är det en bjudande plikt för alla som bekänner sig till den heliga Kyrkan att avsakralisera kyrkosystemen. Kyrkan är något annat och mera än kyrkosystemet ungefär på samma sätt som katolicitet är mer än det romerska. Kvalitetsskillnaden mellan kyrka och kyrkosystem  är en fråga om kärlek till människor och till Jesus.

Vad ska jag mer säga? På måndag är det Gin&Tonic Monday, ni har väl förberett? Årets nyhet är att måndagen kan inledas redan söndag kl 18. Annars har jag försetts med ett bevingat ord. Jag låter det flyga till er också.
"Du får tro vad du vill, men här håller vi oss till fakta, sa ärkebiskopen."
Lite gladlynt positiv är jag väl ändå?
Lite? Jag tycker det bevingade ordet är sanslöst lustigt.