fredag 3 februari 2017

Kampanj mot kansliet

Nu är det kampanj mot kansliet, Kyrkans Hus. För många anställda. Det är sådant som går hem hos folk. Nivån över är det alltid fel på. Stiftskanslierna och Kyrkans Hus i Uppsala lika, pastoratet med expedition i våra mindre sammanhang, för där görs alltid helt galna bedömningar. Vid detta kan alla som är anställda på kanslier trygga sig. Och i Växjö stift föreslog S-kvinnan och POSK-mannen att det skulle bygas nytt stiftskanslihus. Det blev inte så. Ännu. Fortfarande ryms de anställda i de skilda husen på Östrabo/Östraboliden. Det finns dock ansenliga kanslier och därmed ansenligt utrymme för protester från den s k gräsrotsnivån.

Jag ska upprepa mig: Inget nytt i detta. Förtroendevalda och handläggare vet att det här är en visa som sjungs. Fenomenet noteras och så fortgår allt som vanligt med nyanställningar och omorganisationer. Detta ligger nämligen också i sakens natur.

Natur var ordet. Saker och ting växer. Men ska det bli något av det hela, dvs bära frukt, måste någon regelbundet beskära. Egentligen vill jag på nationell nivå inte ha fler än 180. Det sägs att vad 180 personer ägnar sig åt, kan alla på arbetsplatsen veta och därmed lotsa frågande rätt och själva fatta hur delarna utgör helhet. Över 180 går detta förlorat.

Henrik Svenungsson frågade, jag har berättat det tidigare, om jag mindes när det var sex personer anställda på Stiftsbyrån i Växjö. Jag mindes. "Tycker du att vi fick mindre gjort än nu?" Det tyckte jag inte. Inte han heller. Då hörde inte skogsförvaltning och domkapitel dit, men i alla fall. Vad är det som är oundgängligen nödvändigt på de olika nivåerna och till vad?

På 1990-talet hörde jag till dem som undrade över SIDA-anslagen. När kollekter sjönk och vi hade kompetens när det handlade om Tredje världen är det väl bra att SIDA fattar det. Det fanns en tid då missionärer kunde det lokala medan SIDA-folk satt på kontor i huvudstäderna, har jag fått för mig. Men om SIDA-medlen kräver ökad bemanning i Uppsala för att göra vad? Byråkratier muntrar byråkratier och motiverar dem!

Så frågorna ska ställas. Vad är oundgängligen nödvändigt att göra på nationell nivå? Jag hör till dem som i ungkyrklig entusiasm menar att det finns behov av insatser också där, så är jag ju svenskkyrklig, så fostrad i söndagsskolan. Men kan det finnas andra arbetsformer för nya uppdrag som ges? Vi har kyrkliga idérörelser, som samlar begåvningar. aKF t ex. Kan aKF anförtros ett utredningsuppdrag och få pengar för en rapport, eller måste allt in i Kyrkans Hus och förses med skrivbord, skrivbordsstol, datorer, telefoner och kringkostnader?

Det för över till personfrågorna. Jag fattar att det är tryggast att ha likar/likadana på arbetsplatsen. Och det är en farlig likriktning. Men begriplig. Somliga sorteras bort. Så tryggas systemen men inte livet, själva kyrkolivet. Och då nämner jag just nu inte utsorteringsmekanismerna, men jag läsre i går promemorian om arbetsledare. Fler måste lägga rökelsekorn framför kejsarens bild, säger denna PM. Det är konsekvent. Konsekvent dumt. Men detta nämner jag, som sagt, inte.

Gemensam IT-plattform. Det kanske är urviktigt, men kritiken hör jag och kan alls inte värdera den. Alla tycks inte entusiastiska. Men tala om hur många som behövs för denna plattform eller hur många som ryms på den. Varför behövs denna plattform om vi ser till kärnverksamheten - Ordet och sakramenten?

Till detta personalen på samtliga kanslier. Varför är det så många som i vår avlånga kyrklighet inte tycks ha personkontakter med kanslierna? Folk känner inte varandra. På det glada 60-talet var folket i stiftet kända av alla: Henrik, Inger, Ulla-Britt, Åke och Rune. Vaktmästarna skiftade något men Jan är legendarisk. På Diakonistyrelsen satt Ingmar, Ingemar, Karl-Manfred, Bengt,  Olle, CG, Ingemar igen och senare Jan, faktiskt en rätt rejäl manlig representation om man bortser från sekreterarna, som i de flesta fall inte var så kända men förträffliga i kompetens. Ni förstår poängen. Den gällde Sjömansvård (Lars m fl) och Mission, direktor Brundin sas det nog högtidligt. Säg Algot, det räcker på Lekmannaskolan, The Church of Sweden Play Boy School, som CH Martling sa till en amerikansk delegation, som alls intet begrep! Alla kände alla (på gott och ont) för alla hade delat utbildningsplatser och mötts i det kyrkliga redan när de var unga.

Har jag nu antytt den byråkratiska anonymitetens problem och en förklaring till den?

Frimodig kyrka inte bara kritiserar missförhållanden utan funderar över dem för att hitta lösningar för framtidens kyrka. Och gårdagens framtid är denna fredag redan här. Just nu.

I dag ska jag imposant framträda som kyrkoherde i Göteryd. Välkomna till expeditionen mellan 9-11.

16 kommentarer:

  1. Det är klart att det måste vara många anställda.
    Något måste ju medlemmarna få för pengarna och då får man väl prioritera mellan kärnverksamheterna Gudstjänst, Mission, Utbildning och Diakoni.
    Få av dessa fyra går dock att utföra sittandes i kansliet.

    SvaraRadera
  2. I ekonomiskt kärva tider,i utträdestider är det prioritering som gäller.
    Allt färre gudstjänstbesökare gör sammanslagna gudstjänster nödvändiga. Bilpooler på ideell basis kan ta oss till kyrkor som fylls så psalmsången lyfter taken.
    En tredjedel av söndagsgudstjänsterna kan inbesparas.
    De kyrkliga ledarnas utåtriktade verksamhet torde prioriteras. Almedalsvekan, Folk -och försvarsdagarna i Sälen är evenemang som borde hårdprioriteras.
    Karriärvägarna för präster är för få. Stiften kunde fördubblas. Nya stiftskanslier med kommunikatörer, spinndoktorer och specialister i olika samhälleliga grenar kan börja byggas. Kyrkans hus i Uppsala bör byggas ut för att svara mot samhällsbehoven.Detta vore en början till att vända de negativa trenderna.
    Mottot kunde vara :Antje är större...
    Ulf H Berggren, centralist

    SvaraRadera
  3. På 60-talet läste vi engelske professorn N. Parkingsons böcker, insiktsfull ironi över byråkratiers liv och stillväxt. Ett av hans bästa exempel är Foreign Office i London. Det började smått i några rum nere vid Themsen, men växte allteftersom imperiet minskade och var som störst och hade flest anställda, när imperiet slutligen avskaffades. Byråkratisk tillväxt är tecken på avtynande ochförestående nedläggning. Parkinsons första lag.

    SvaraRadera
  4. Det är så härligt att följa rapporteringen om den stadigt sjunkande skutan här på bloggen! Ständigt nya vinklar och aspekter lyfts fram. Man riktigt hör inom sig det njutbara ljudet av hur det gnäller och knakar när skotten brister, ett efter ett.
    Framåt mot den välgörande Undergången! /John

    SvaraRadera
  5. Jag försökte räkna antalet tjänster för "kommunikation" i Kyrkans hus och fick antalet till 51, alltså ca 10 procent av de anställda. Sedan har kommunicerandet fungerat så dåligt att överste kommunikationschefen Sjöberg tvingats avgå.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Var det inte ännu fler sekreterare?
      Just antalet av Internationell skreterare förvånade mig.

      Radera
    2. Jag undrar om han "tvingats". Tror inte det. Tror inte heller att turbulensen kring honom spelat så stor roll. Träffade honom i annat ärende strax innan det kungjordes och som tidigare kollegor vid Stiftskansliet i Luleå och vänner sa han en del om sina tankar, planer osv. Min tolkning är - och jag nämner det för att inte spekulationer ska uppkomma - att han inte "tvingats". Annat spelar in.

      Radera
    3. Anders! Jag kontrollerade det med kansliet när jag (tillsammans med Eli Göndör) skrev Timbro-rapporten om SvK:s politisering förra året. Anställda inom kommunikation och information, inklusive projekttjänster, uppgår till runt 60 personer. Apropå politisering, a must read är idéhistorikern Johan Sundéens forskningsbok om kyrkan och arvet efter -68 som precis utkommit. https://www.akademibokhandeln.se/bok/68-kyrkan/9789188429209/
      Mvh, Annika B

      Radera
    4. Alphadeltagaren4 februari 2017 13:21

      60 pers?! Och ingen som vill svara på allvarligt menade frågor? Hur är det ens möjligt?

      Kommunikation. Tjena.


      Radera
  6. Tjänstemän får lätt en världsbild, där det som de skulle betjäna glider övcer till att betjäna dem. "Kontorsdysperspektivet" om ni så vill. Det är chefers/förmäns (kanske främsta) uppgift att hålla tjänstemännen medvetna om varför de är där.

    SvaraRadera
  7. Javisst är de för många!

    -Det är bara att hålla med bloggaren: i Kyrkans Hus i Uppsala är antalet anställda för stort, expansionen under senare år är inte försvarlig. Har DS tagit upp saken i KS?
    Om inte så vänligen gör det snabbt!

    BENGT OLOF DIKE

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är inte ersättaren i Kyrkostyrelsen som sätter agendan, det är presidiet.
      Partiagendor blandat med tjänstemannaagendor med andra ord. :P

      Radera
  8. Alphadeltagaren3 februari 2017 18:58

    Den 12:e januari frågade jag i Svenska kyrkans "fråga oss om tro- forum vad dubbla utgångar var för något. Frågan gick fram, för jag fick ett autoreply om att de skulle besvara så fort de kunde.

    De har inte svarat än. Antingen så vet de inte eller så är de dubbla utgångarna avskaffade. För de kan väl inte ha personalbrist?

    Jag fick ju svar av Christer Präst här, men det är konstigt med alla dessa kommunikatörer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. För SvK är väl dubbla utgångar valet mellan egen uppsägning och avgångsvederlag?
      I det teologiska perspektivet så kunde man ju rekommenderat Martin Muthers lilla katekes, men de har man väl förlagt i biblioteket i Kyrkans hus. Som ett tips kan jag då upplysa om att delar av den finns med i psalmböcker utgivna före 1986.
      Även om någon sådan inte finns i Kyrkans hus, så finns det kanske en hemma hos Alphadeltagaren.

      Radera
    2. Alphadeltagaren4 februari 2017 13:10

      Rackarns. Min är från just 1986. Jag konfirmerades 1985 men vi fick vänta på psalmboken då vi skulle ha det senaste på marknaden ... Då levererades de då andra sidan i ett tjusigt fodral.

      Jag införskaffar en äldre modell. Eller två, jag kan ju skicka en till Uppsala.

      När inte kommunikatörerna vet själva, så kan de väl knacka på hos någon kollega, kan man ju tycka. Någon präst i någon av korridorerna borde väl veta.

      Eller så får de inte prata om det.

      Radera
    3. Dubbel utgång är ett farligt och osäljbart begrepp idag. De talrika och ovärderliga kommunikatörerna i den djupröda kyrkobunkern på Sysslomansgatan gör helt rätt som förbigår Alphadeltagarens fråga till trosforumet (nu tittar Maja skarpt på mig) med tystnad.

      En eloge till dessa verkligt professionella krafter, som gör sin enastående insats för att sälja Svenska Kyrkans varumärke!

      Bill, kommunikatör hos EKM, Master of Spin.

      Radera