Kampanj mot kansliet

Nu är det kampanj mot kansliet, Kyrkans Hus. För många anställda. Det är sådant som går hem hos folk. Nivån över är det alltid fel på. Stiftskanslierna och Kyrkans Hus i Uppsala lika, pastoratet med expedition i våra mindre sammanhang, för där görs alltid helt galna bedömningar. Vid detta kan alla som är anställda på kanslier trygga sig. Och i Växjö stift föreslog S-kvinnan och POSK-mannen att det skulle bygas nytt stiftskanslihus. Det blev inte så. Ännu. Fortfarande ryms de anställda i de skilda husen på Östrabo/Östraboliden. Det finns dock ansenliga kanslier och därmed ansenligt utrymme för protester från den s k gräsrotsnivån.

Jag ska upprepa mig: Inget nytt i detta. Förtroendevalda och handläggare vet att det här är en visa som sjungs. Fenomenet noteras och så fortgår allt som vanligt med nyanställningar och omorganisationer. Detta ligger nämligen också i sakens natur.

Natur var ordet. Saker och ting växer. Men ska det bli något av det hela, dvs bära frukt, måste någon regelbundet beskära. Egentligen vill jag på nationell nivå inte ha fler än 180. Det sägs att vad 180 personer ägnar sig åt, kan alla på arbetsplatsen veta och därmed lotsa frågande rätt och själva fatta hur delarna utgör helhet. Över 180 går detta förlorat.

Henrik Svenungsson frågade, jag har berättat det tidigare, om jag mindes när det var sex personer anställda på Stiftsbyrån i Växjö. Jag mindes. "Tycker du att vi fick mindre gjort än nu?" Det tyckte jag inte. Inte han heller. Då hörde inte skogsförvaltning och domkapitel dit, men i alla fall. Vad är det som är oundgängligen nödvändigt på de olika nivåerna och till vad?

På 1990-talet hörde jag till dem som undrade över SIDA-anslagen. När kollekter sjönk och vi hade kompetens när det handlade om Tredje världen är det väl bra att SIDA fattar det. Det fanns en tid då missionärer kunde det lokala medan SIDA-folk satt på kontor i huvudstäderna, har jag fått för mig. Men om SIDA-medlen kräver ökad bemanning i Uppsala för att göra vad? Byråkratier muntrar byråkratier och motiverar dem!

Så frågorna ska ställas. Vad är oundgängligen nödvändigt att göra på nationell nivå? Jag hör till dem som i ungkyrklig entusiasm menar att det finns behov av insatser också där, så är jag ju svenskkyrklig, så fostrad i söndagsskolan. Men kan det finnas andra arbetsformer för nya uppdrag som ges? Vi har kyrkliga idérörelser, som samlar begåvningar. aKF t ex. Kan aKF anförtros ett utredningsuppdrag och få pengar för en rapport, eller måste allt in i Kyrkans Hus och förses med skrivbord, skrivbordsstol, datorer, telefoner och kringkostnader?

Det för över till personfrågorna. Jag fattar att det är tryggast att ha likar/likadana på arbetsplatsen. Och det är en farlig likriktning. Men begriplig. Somliga sorteras bort. Så tryggas systemen men inte livet, själva kyrkolivet. Och då nämner jag just nu inte utsorteringsmekanismerna, men jag läsre i går promemorian om arbetsledare. Fler måste lägga rökelsekorn framför kejsarens bild, säger denna PM. Det är konsekvent. Konsekvent dumt. Men detta nämner jag, som sagt, inte.

Gemensam IT-plattform. Det kanske är urviktigt, men kritiken hör jag och kan alls inte värdera den. Alla tycks inte entusiastiska. Men tala om hur många som behövs för denna plattform eller hur många som ryms på den. Varför behövs denna plattform om vi ser till kärnverksamheten - Ordet och sakramenten?

Till detta personalen på samtliga kanslier. Varför är det så många som i vår avlånga kyrklighet inte tycks ha personkontakter med kanslierna? Folk känner inte varandra. På det glada 60-talet var folket i stiftet kända av alla: Henrik, Inger, Ulla-Britt, Åke och Rune. Vaktmästarna skiftade något men Jan är legendarisk. På Diakonistyrelsen satt Ingmar, Ingemar, Karl-Manfred, Bengt,  Olle, CG, Ingemar igen och senare Jan, faktiskt en rätt rejäl manlig representation om man bortser från sekreterarna, som i de flesta fall inte var så kända men förträffliga i kompetens. Ni förstår poängen. Den gällde Sjömansvård (Lars m fl) och Mission, direktor Brundin sas det nog högtidligt. Säg Algot, det räcker på Lekmannaskolan, The Church of Sweden Play Boy School, som CH Martling sa till en amerikansk delegation, som alls intet begrep! Alla kände alla (på gott och ont) för alla hade delat utbildningsplatser och mötts i det kyrkliga redan när de var unga.

Har jag nu antytt den byråkratiska anonymitetens problem och en förklaring till den?

Frimodig kyrka inte bara kritiserar missförhållanden utan funderar över dem för att hitta lösningar för framtidens kyrka. Och gårdagens framtid är denna fredag redan här. Just nu.

I dag ska jag imposant framträda som kyrkoherde i Göteryd. Välkomna till expeditionen mellan 9-11.