David Mills påmindes jag om av min vän komminister em. K. Mills och jag umgås inte särskilt ofta, men vi har mötts. I Fort Worth, Texas. Det är Mills som sagt det kloka, att liberala teologer verkligen tror på det de säger. De viker inte undan för att försiktigtvis minimera trons anstöt. De tror det de säger. Några av oss har svårt att begripa eftersom det de hör dem sägs uppfattas vara intellektuellt ohederligt. Läs gärna Modärna apologeter där Bengt Lidforss jagar Pfannenstill, Söderblom och en del andra så ser ni den hållningen. Lidforss kan för sitt liv inte se något annat än fuskare i branschen och då är han ändå ateist. Vad han inte fattat är det Mills påpekar. De tror verkligen vad de säger. Det kan naturligtvis vara dumt för det.
Jag kan hänvisa till Anne Appelbaums bok Järnridån, Albert Bonniers Förlag 2012. Hon citerar filosofen Roger Scrutons ord om marxismen i de östeuropeiska kommunistpartierna. Marxismen var så omsvept av nyspråket att den inte kunde vederläggas. Jag skulle säga att just så fungerar ideologi. Scruton: "Fakta hade inte längre någon anknytning till teorin, som hade höjt sig över fakta på moln av struntprat, ungefär som ett teologiskt system. (Nåja. DS) Det viktiga var inte att tro på teorin utan att upprepa den rituellt och på ett sådant sätt att både tro och tvivel blev ovidkommande.... Därmed försvann sanningsbegreppet från det intellektuella landskapet och ersattes av maktbegreppet." (Appelbaum s 566)
Det var i detta system Vaclav Havel skrev. Hans budskap, jag följer Appelbaum på samma sida, var att människor måste slå dövörat till för falska och meningslösa slagord och "leva i sanning". Det är att tala och handla som om regimen inte existerade.
Alternativen byggs nerifrån. Det skapar en medvetet distanserad hållning inför maktkrumelurer. Vår vän Antje uppfattar att självmarginaliseringens tid är förbi för Svenska kyrkan. Det heter så i årsredovisningen. Jag ifrågasätter både att det handlat om en kyrklig självmarginalisering men också att det är ett tillstånd i en tid som är förbi. I sitt väsentliga är och måste Kyrkan vara något som inte står samman med makten och därmed blir hon marginaliserad, dvs utanför lägret ihop med Jesus. Ni märker att jag anknyter till Hebreerbrevet. Bara för att ärkebiskopen får umgås med Alice Bah Kunke och Morgan Johansson innebär inte det att självmarginaliseringens tid är förbi, för att säga det enkelt. Det är alltid en risk att vi inte kan skilja sanningen från de ideologiska fantasierna, påpekar Applebaum och därför måste ideologikritiken vara stark, medveten, frisk och sund. Det är för alla en självkritisk fråga om vår sikt skyms av ideologiska fantasier. Det kan den göra. Mills påpekande ska därför hållas i minne. Ideologiska fantasier må vara, men de tror vad de säger!
Samtidigt som årsredogörelsen för Svenska kyrkan lite entusiastiskt målar upp de nya villkoren läser jag dagens Östra Småland. Överst sidan 1 finns Svenska kyrkans logga och puff för helsidesartikeln (visserligen med fel sidhänvisning men varför vara småsint) Ännu fler lämnar kyrkan. 180 har lämnat, 100 fler än den vanliga siffran räknad från april månad. Kyrkoherden tror att det värsta har blåst över nu. Men Kalmar har inte fått kritik för resor eller representation, inser alla. Det slår till ändå i det lokala. Ingen vet heller om vi fått ett trendbrott. Förr var det självklart att vara med i Svenska kyrkan, nu är det inte självklart. Har vi nått en punkt där medlemskapet är ifrågasatt i det sociala umgänget och folk måste förklara varför de betalar sin medlemsavgift, som kunde användas till andra kul grejer. Förr eller senare kommer vi dit. Dystert anlagd som jag är, kan jag tänka att detta nu håller på att ske. Och då hjälper inte politiska utspel på nationell nivå. Som bäst hamnar vi med den metoden på medlemstal som motsvarar röstetal för de två-tre törsta partierna.
Marginaliseringen är verklig och pågår på en mängd platser. Antje uppfattar något annat. Hon säger vad hon uppfattar och ska inte få skäll för det. Men lite bekymmersamt är det hela. Det vore bättre om utspelen förankrats i Kyrkostyrelsen och kritiken kommit där, än att utspelen görs grandiost och resulterar i något som är motsatt det som avsågs. Det finns en fördel med en kyrkostruktur som vår. Många röster i beslutande organ skulle göra det lättare att leva i sanningen. Öppen debatt i en demokratisk folkkyrka fungerar, f'låt skulle fungera, så.
Ge er inte på personer, det är dagens korta budskap. Ge er på sak. För de tror faktiskt det de säger, hur otroligt detta än kan te sig.
fredag 12 augusti 2016
torsdag 11 augusti 2016
Stackars kyrka
Det finns något dumsnålt över somliga borgerliga politiker. Man kunde annars tänka att de skulle försvara kapitalismen som något annat än Schatzbildung, men de har väl inte läst Marx och inser inte skillnaden. De dumsnåla ska spara pengar. De har liksom missat att svepningen inte har några fickor.
Nu har det handlat om Svenska kyrkans pengar. Det är ett vitalt och mer handfast påhak till debatterna om identitet och identitetspolitik men allt samverkar till att ställa fram Svenska kyrkan i dålig dager. Nu blir hela Svenska kyrkan framställd på samma sätt som tidigare kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a. Mina förutsägelser går i uppfyllelse.
Jag sitter i en öländsk sommarstugas frid och kanske inte förmår länka så kreativt, men ni får leta själva efter källor om jag misslyckas.
I Expressen uppfattade jag att Christer Sturmark, som tidigare, var ute efter uppbördshjälpen från Skatteverket till trossamfund. Han menar att otrossamfund är lika kreativa som trossamfund och skapat lika mycket i nationen. Det har de inte. Strunt i det. Uppgörelsen på 1990-talet kom till för att lösa en mängd sammanhängande problem och uppbördshjälpen var ett halvbra sätt att slippa alla juridiskt komplicerade spörsmål som bodelningen innebar.
När jag denna morgon letade efter artikel, upptäckte jag att det redaktionen länkat till var en gammal artikel!
http://www.expressen.se/debatt/hog-tid-att-staten-slutar-sponsra-kyrkan/
Uvell kommunikation som företaget heter (ständigt dessa kommunikatörer) lyckades blanda alla tillgångar och vips var Svenska kyrkan riktigt rik.
http://www.uvell.se/2016/08/04/självhatarna-i-kyrkan-32873863
Skulle det behövas kontanter, var det bara att sälja. Det är, som det heter "bara att avyttra lite tillgångar och göra medlen likvida". Sälj ut skogar och kyrkor - men när det är gjort, hur ska allt långsiktigt betalas. Uvell gömde att alla siffror med fördel ska divideras med 6 miljoner. På individnivå ter sig då besparingarna måttliga. Men det är sant att Svenska kyrkan kan leva längre om alla inkomster stryps än kommuner och landsting.
Naturligtvis blandades allt - begravningsavgifter och kyrkoavgifter lika. Och tipset var att gå ur för man kan alltid gå med igen. En om man ska gifta sig. Bilden av Svenska kyrkan var en rad skandaler: "svarta löner, lyxiga middagar, privata semesterresor, 50-årsfester och svarta löner", jo, svarta löner nämndes två gånger .... 22 miljoner spenderades på utlandsresor - under fem år, heter det. Ja, till verksamheter som har den egenheten att de bedrivs utomlands.
Vinsten på 290 miljoner sticker i ögonen. Det blir en knapp 50-lapp per medlem! Men slutsatsen är, om uttrycket tillåts, kostlig: "Kyrkan behöver alltså inte era pengar. Alls faktiskt."
773 miljoner i skattebidrag, heter det också. Det är den kyrkoantikvariska ersättningen och pengar för kompetent arbete i kris- och katastrofområden.
Uvell drog slutsatsen att man utan vidare kan gå ur Svenska kyrkan, som inte behöver era pengar. Det är något skumt med något som ska kallas kultur, men som till sist bara handlar om pengar. Jag tror det finns skäl att läsa Karl Marx för att förstå.
För att förstärka bilden av Svenska kyrkans allmänna uschlighet beskrevs också hur "sossar" sitter i det kyrkliga styret. Det är kyrkovalets resultat som återspeglas. Efter nästa val torde det sitta sverigedemokrater i kyrkostyrelsen. Partipolitisering av och i det kyrkliga fungerar så.
Tanken att analysera underliggande teologier och maktstrategier för att ideologiskt erövra Svenska kyrkan försummas av Uvell Kommunikation, som nog alls inte är inläst på hur detta stora experiment genomfördes i Wahrtegau, när det begav sig. Någon idéhistoriskt analys av hur nihlism och postnodernism i skön förening tar sig verkligheten an, får vi inte heller. Det hade behövts. Vi lever verkligen i en värdelös tid. Den värderas sålunda endast som penningvärde,
Ska svaret bli att de flesta präster gör som vanligt; "arbetar med dop, konfirmander, begravningar, gudstjänster, sorgegrupper, själavård etc etc"? Arbetar, kallas detta arbete? Vi får nog fråga Karl Marx igen. Då säger han att den siste som blir lönearbetare är prästen (Kommunistiska Manifestet). I allt detta "arbete" - har verkligen ingen lyckats skapa förståelse för Svenska kyrkan så att de enkla fördomarna inte kan fördumma? Och vad gör våra kommunikatörer nu? För egen del tror jag att ett avgörande fel är att prästerna "arbetar" som vanligt. Det är något jag tänker återkomma till.
Den, vars missmod i det kyrkliga nu är verkligt, är frisk och sund.
Den, som ser glappet mellan översåtar och undersåtar i det kyrkliga, är klarsynt.
Den, som varsnar skillnaden mellan kristendom och religion i det som sker, är insiktsfull.
Nu har det handlat om Svenska kyrkans pengar. Det är ett vitalt och mer handfast påhak till debatterna om identitet och identitetspolitik men allt samverkar till att ställa fram Svenska kyrkan i dålig dager. Nu blir hela Svenska kyrkan framställd på samma sätt som tidigare kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*a. Mina förutsägelser går i uppfyllelse.
Jag sitter i en öländsk sommarstugas frid och kanske inte förmår länka så kreativt, men ni får leta själva efter källor om jag misslyckas.
I Expressen uppfattade jag att Christer Sturmark, som tidigare, var ute efter uppbördshjälpen från Skatteverket till trossamfund. Han menar att otrossamfund är lika kreativa som trossamfund och skapat lika mycket i nationen. Det har de inte. Strunt i det. Uppgörelsen på 1990-talet kom till för att lösa en mängd sammanhängande problem och uppbördshjälpen var ett halvbra sätt att slippa alla juridiskt komplicerade spörsmål som bodelningen innebar.
När jag denna morgon letade efter artikel, upptäckte jag att det redaktionen länkat till var en gammal artikel!
http://www.expressen.se/debatt/hog-tid-att-staten-slutar-sponsra-kyrkan/
Uvell kommunikation som företaget heter (ständigt dessa kommunikatörer) lyckades blanda alla tillgångar och vips var Svenska kyrkan riktigt rik.
http://www.uvell.se/2016/08/04/självhatarna-i-kyrkan-32873863
Skulle det behövas kontanter, var det bara att sälja. Det är, som det heter "bara att avyttra lite tillgångar och göra medlen likvida". Sälj ut skogar och kyrkor - men när det är gjort, hur ska allt långsiktigt betalas. Uvell gömde att alla siffror med fördel ska divideras med 6 miljoner. På individnivå ter sig då besparingarna måttliga. Men det är sant att Svenska kyrkan kan leva längre om alla inkomster stryps än kommuner och landsting.
Naturligtvis blandades allt - begravningsavgifter och kyrkoavgifter lika. Och tipset var att gå ur för man kan alltid gå med igen. En om man ska gifta sig. Bilden av Svenska kyrkan var en rad skandaler: "svarta löner, lyxiga middagar, privata semesterresor, 50-årsfester och svarta löner", jo, svarta löner nämndes två gånger .... 22 miljoner spenderades på utlandsresor - under fem år, heter det. Ja, till verksamheter som har den egenheten att de bedrivs utomlands.
Vinsten på 290 miljoner sticker i ögonen. Det blir en knapp 50-lapp per medlem! Men slutsatsen är, om uttrycket tillåts, kostlig: "Kyrkan behöver alltså inte era pengar. Alls faktiskt."
773 miljoner i skattebidrag, heter det också. Det är den kyrkoantikvariska ersättningen och pengar för kompetent arbete i kris- och katastrofområden.
Uvell drog slutsatsen att man utan vidare kan gå ur Svenska kyrkan, som inte behöver era pengar. Det är något skumt med något som ska kallas kultur, men som till sist bara handlar om pengar. Jag tror det finns skäl att läsa Karl Marx för att förstå.
För att förstärka bilden av Svenska kyrkans allmänna uschlighet beskrevs också hur "sossar" sitter i det kyrkliga styret. Det är kyrkovalets resultat som återspeglas. Efter nästa val torde det sitta sverigedemokrater i kyrkostyrelsen. Partipolitisering av och i det kyrkliga fungerar så.
Tanken att analysera underliggande teologier och maktstrategier för att ideologiskt erövra Svenska kyrkan försummas av Uvell Kommunikation, som nog alls inte är inläst på hur detta stora experiment genomfördes i Wahrtegau, när det begav sig. Någon idéhistoriskt analys av hur nihlism och postnodernism i skön förening tar sig verkligheten an, får vi inte heller. Det hade behövts. Vi lever verkligen i en värdelös tid. Den värderas sålunda endast som penningvärde,
Ska svaret bli att de flesta präster gör som vanligt; "arbetar med dop, konfirmander, begravningar, gudstjänster, sorgegrupper, själavård etc etc"? Arbetar, kallas detta arbete? Vi får nog fråga Karl Marx igen. Då säger han att den siste som blir lönearbetare är prästen (Kommunistiska Manifestet). I allt detta "arbete" - har verkligen ingen lyckats skapa förståelse för Svenska kyrkan så att de enkla fördomarna inte kan fördumma? Och vad gör våra kommunikatörer nu? För egen del tror jag att ett avgörande fel är att prästerna "arbetar" som vanligt. Det är något jag tänker återkomma till.
Den, vars missmod i det kyrkliga nu är verkligt, är frisk och sund.
Den, som ser glappet mellan översåtar och undersåtar i det kyrkliga, är klarsynt.
Den, som varsnar skillnaden mellan kristendom och religion i det som sker, är insiktsfull.
onsdag 10 augusti 2016
Kulturkamp?
DN-debatt är ingen debattsida utan sidan för översåtliga ukaser. I går skrevs religiöst och manades till besinning t ex på - ja, vad då?
http://www.dn.se/debatt/odesdigert-mota-terrorhot-med-upprop-till-kulturkamp/
Har någon manat till kulturkamp i Sverige?
Det behövs "intelligenta samtal om religion", hette det. Det skadar aldrig, kan en docent tycka. Men frågorna nu är väl mycket enklare än att tala intelligent om religion. Just nu gäller det att tala om hur de samtida terrorhoten ska hanteras."Inte om utan när", heter det i Europa, och för varje dag som IS pressas tillbaka i Syrien och Irak måste frontavsnitten flyttas till Europa. Frankrike, Belgien, Tyskland främst men varför inte Danmark eller Sverige?
Vi, som under viss tid läst analyserna av det utanförskap i Europa som söker sig en islamistisk identitet, kanske ska hålla fast vid ett av alternativen:
a) islamism har alls inget med islam, fredens religion, att göra och då är det inte heller samtal om religion som i första hand tarvas
eller
b) isamism är en samtida men konsekvent tillämpning av islam i en för muslimer utsatt situation och Muslimska Brödraskapet (där Mahmoud Khalfi, som ingår bland undertecknarna ingår) och då måste vi se avgörande skillnader i kulturerna, en muslimsk och en från kristendomen sekulariserad kultur.
För en kristen gäller då en del komplikationer, som inte aktualiseras i DN-texten. Den förfaller till det enkla att vi ska vara religiösa ihop.
Det är inte jag.
Jag är människa ihop med alla och så är jag kristen ihop med andra kristna tiderna igenom.
Det heter att tro, kunskap och kultur ska lyftas fram som alternativ. Det är vackert och passar i en text som hör hemma i en förkrigstid. Sådana texter undflyr de verkliga hoten till tänkta ideal. Några terrordåd till i Frankrike eller en Erdogans vägran att acceptera att EU inte välkomnar turkar, förändrar det så kallade läget.
Vi kan mycket snart vara där.
Det betyder att vi mycket snart - oavsett religion - har att välja mellan att värna Europa eller låta det falla sönder. Terrorismen blir då inte bara en fråga om småmordstaktik utan om statlig terrorism när Turkiet öppnar kranarna och flyktingar väller in. Detta är handfasta politiska frågor, som inte kräver kulturkamp så mycket som politisk och kanske militärpolitisk kompetens. Ingen av DN-debattörerna besitter en sådan.
DN-debattörerna vet att Koranen innehåller passager om svärdets supremati. Men hast Du mir gesehen - det gör kristendomen också om man läser Matt 10:34 "bokstavligt". Denna bibelvers uppmanar och legitimerar våld. Det är till att snedläsa genom att förfalla till simplicistisk fundamentalism. Hur kunde Anders Arborelius luras ut hit? Nästan lika dumt blir det när Bibeln ska förstås med "vetenskapliga tolkningsmetoder". Vad är det? Nog arbetade också medeltidens exegeter med vetenskapliga metoder.
Jesus får plats i DN-artikeln.
Kristna har ibland glömt eller förnekat att Jesus var jude, heter det. Ja, Deutsche Christen och en helt uppsättning tyska teologer på 1930-40-talen. Kan den hållningen beläggas i svensk teologi? Det viktiga är både löftena om Messias och insikten att just Jesus är den utlovade Messias, Kristus. Jesus är Herren, det är själva ärendet att berätta. Den saken skyms något i DN Debatt, får man konstatera. Insikten om vem Jesus är, gör det lätt att anknyta till judendomen, men faktiskt lite svårare med islam, en religionskonstruktion från 600-talets Arabien, ett hopaplock. Det kan vara bra för det, kanske. Men visar inte islams mission ett konsekvent underkuvande av Nordafrika och Balkan och vad gällde slagen vid Wien i två omgångar eller riddar Rolands kamp i Spanien? Förtiger inte DN-debattörerna viktiga komplikationer?
"Rimligen" kan det bara finnas en gud och då är det samma gud som dyrkas i tre religioner.
Saken konstateras med en o-precisering att det är "självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud." Må det. Fast inte på samma sätt. Fråga muslimen och juden om vad Guds son heter så får vi besked. Önskemålet om en "utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet" noteras. Är någon av undertecknarna docent- eller professorskompetent?
Jag når själva finalen på artikeln och inser att vi undertecknare slår ett slag för religion.
Det har den fördelen med sig att den sekulära staten måste inse att den lever på förutsättningar som den inte kan garantera. Vem garanterar dem? De religiösa! De samverkar om ansvaret för tro, kunskap och kultur som en motkraft till det som splittrar och river sönder mänskligt och medmänskligt liv."
Nu vill det till att bli rädd.
Det är en storståtlig självbild undertecknarna presenterar. De ska tänka ut den agenda som resulterar i politisk vardag för just de religiösa ledarna kan garantera de förutsättningar den sekulära staten ska leva av.
Så här tänker de.
Jag tror, för att tolka allt till det bästa, att Anders Arborelius inte fattat vad han skrivit under.
Men ska Svenska kyrkan verkligen få användas till dessa dunkla politiska syften?
Att denna text inte förankrats i t ex Svenska kyrkans kyrkostyrelsen kanske ska noteras.
Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
http://www.dn.se/debatt/odesdigert-mota-terrorhot-med-upprop-till-kulturkamp/
Har någon manat till kulturkamp i Sverige?
Det behövs "intelligenta samtal om religion", hette det. Det skadar aldrig, kan en docent tycka. Men frågorna nu är väl mycket enklare än att tala intelligent om religion. Just nu gäller det att tala om hur de samtida terrorhoten ska hanteras."Inte om utan när", heter det i Europa, och för varje dag som IS pressas tillbaka i Syrien och Irak måste frontavsnitten flyttas till Europa. Frankrike, Belgien, Tyskland främst men varför inte Danmark eller Sverige?
Vi, som under viss tid läst analyserna av det utanförskap i Europa som söker sig en islamistisk identitet, kanske ska hålla fast vid ett av alternativen:
a) islamism har alls inget med islam, fredens religion, att göra och då är det inte heller samtal om religion som i första hand tarvas
eller
b) isamism är en samtida men konsekvent tillämpning av islam i en för muslimer utsatt situation och Muslimska Brödraskapet (där Mahmoud Khalfi, som ingår bland undertecknarna ingår) och då måste vi se avgörande skillnader i kulturerna, en muslimsk och en från kristendomen sekulariserad kultur.
För en kristen gäller då en del komplikationer, som inte aktualiseras i DN-texten. Den förfaller till det enkla att vi ska vara religiösa ihop.
Det är inte jag.
Jag är människa ihop med alla och så är jag kristen ihop med andra kristna tiderna igenom.
Det heter att tro, kunskap och kultur ska lyftas fram som alternativ. Det är vackert och passar i en text som hör hemma i en förkrigstid. Sådana texter undflyr de verkliga hoten till tänkta ideal. Några terrordåd till i Frankrike eller en Erdogans vägran att acceptera att EU inte välkomnar turkar, förändrar det så kallade läget.
Vi kan mycket snart vara där.
Det betyder att vi mycket snart - oavsett religion - har att välja mellan att värna Europa eller låta det falla sönder. Terrorismen blir då inte bara en fråga om småmordstaktik utan om statlig terrorism när Turkiet öppnar kranarna och flyktingar väller in. Detta är handfasta politiska frågor, som inte kräver kulturkamp så mycket som politisk och kanske militärpolitisk kompetens. Ingen av DN-debattörerna besitter en sådan.
DN-debattörerna vet att Koranen innehåller passager om svärdets supremati. Men hast Du mir gesehen - det gör kristendomen också om man läser Matt 10:34 "bokstavligt". Denna bibelvers uppmanar och legitimerar våld. Det är till att snedläsa genom att förfalla till simplicistisk fundamentalism. Hur kunde Anders Arborelius luras ut hit? Nästan lika dumt blir det när Bibeln ska förstås med "vetenskapliga tolkningsmetoder". Vad är det? Nog arbetade också medeltidens exegeter med vetenskapliga metoder.
Jesus får plats i DN-artikeln.
Kristna har ibland glömt eller förnekat att Jesus var jude, heter det. Ja, Deutsche Christen och en helt uppsättning tyska teologer på 1930-40-talen. Kan den hållningen beläggas i svensk teologi? Det viktiga är både löftena om Messias och insikten att just Jesus är den utlovade Messias, Kristus. Jesus är Herren, det är själva ärendet att berätta. Den saken skyms något i DN Debatt, får man konstatera. Insikten om vem Jesus är, gör det lätt att anknyta till judendomen, men faktiskt lite svårare med islam, en religionskonstruktion från 600-talets Arabien, ett hopaplock. Det kan vara bra för det, kanske. Men visar inte islams mission ett konsekvent underkuvande av Nordafrika och Balkan och vad gällde slagen vid Wien i två omgångar eller riddar Rolands kamp i Spanien? Förtiger inte DN-debattörerna viktiga komplikationer?
"Rimligen" kan det bara finnas en gud och då är det samma gud som dyrkas i tre religioner.
Saken konstateras med en o-precisering att det är "självklart att judar, kristna och muslimer talar om samma Gud." Må det. Fast inte på samma sätt. Fråga muslimen och juden om vad Guds son heter så får vi besked. Önskemålet om en "utbildning för religiösa ledare som håller hög akademisk och teologisk kvalitet" noteras. Är någon av undertecknarna docent- eller professorskompetent?
Jag når själva finalen på artikeln och inser att vi undertecknare slår ett slag för religion.
Det har den fördelen med sig att den sekulära staten måste inse att den lever på förutsättningar som den inte kan garantera. Vem garanterar dem? De religiösa! De samverkar om ansvaret för tro, kunskap och kultur som en motkraft till det som splittrar och river sönder mänskligt och medmänskligt liv."
Nu vill det till att bli rädd.
Det är en storståtlig självbild undertecknarna presenterar. De ska tänka ut den agenda som resulterar i politisk vardag för just de religiösa ledarna kan garantera de förutsättningar den sekulära staten ska leva av.
Så här tänker de.
Jag tror, för att tolka allt till det bästa, att Anders Arborelius inte fattat vad han skrivit under.
Men ska Svenska kyrkan verkligen få användas till dessa dunkla politiska syften?
Att denna text inte förankrats i t ex Svenska kyrkans kyrkostyrelsen kanske ska noteras.
Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
tisdag 9 augusti 2016
Kommunikationsdirektörn
Den inomkyrkliga debattten kännetecknas av bristande tilltro till kyrkoledningen, noterar debattören Marianne Ejdersten.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/den-inomkyrkliga-debatten-ar-stundtals-hatisk?key=e6fc0488e0c84cd0136857c683a5fc2d&time=1470232062
Det var en riktigt rolig analys. Men var i heliga eller oheliga skrifter står det att vi måste ha tilltro till ledningen? Eftersom Ejdersten inte bara förfäras över den kyrkliga debatten utan också välkomnar frågor, är frågan ställd med förväntan.
Ejdersten är uppenbart emot "en liten inomkyrklig debattelit".
"Vad är det?" frågar vi med katekesförklaringens ord, men hamnar i förvirring över det oprecisa. Debatteliten diskuterar allt vad de är emot och sakfrågorna är underordnade detta att de är emot. Denna psykologiska insikt kan vara lätt att ta till sig, men också den är oprecis och vid närmare eftertanke förlorar sig tanken in i det nebulösa. Kan det vara så att dessa motvallsa vecka efter vecka, dag för dag, året om behöver skriva om något - vad som helst - som de är emot bara för att få vara emot?
Ejdersten menar detta. Uttryckligen. Hon borde veta. Hon är kommunikationsdirektör.
Varför skriver hon?
Hon skriver för ledningens skull, ärkebiskopens, kyrkomötets ordförandes och generalsekreterarens skull. Det blev också nästan lite roligt.
De exempel Ejdersten väljer är Palestinafrågan och frågan om stödet till kristna i Mellanöstern. "Ledningen" har gett svar, förstår jag, som ingen tar till sig. Ledningen måste nog skaffa sig ett annat och lydigare folk eller tysta debatteliten, de illasinnade som bara vill vara emot.
Vi som varit med ett slag vet ju, att Kairosdokumentet på något sätt stöttades i Kyrkomötet utan att ledamöterna läst det! Dokumentet var i förstone svåråtkomligt. Ingen stor sak i det. Dokumentet var i första hand tänkt som en utgångspunkt för studier och samtal men fick efterhand en annan status. Också palestinensiska kristna kan bli sina egna ords fångar, det är väl rätt uppenbart.
Hade vi bara fattat vilka som utgör debatteliten, hade frågan om denna elit läst Kairosdokumentet kunnat besvaras.
Svaret på frågan om stödet till just kristna blev, om jag förstod saken rätt, att vi stöttar alla människor. Men är det ett särskilt specifikt svar från "ledningen"?
Ejdersten vet att "Svenska kyrkan har en mycket central roll i det globala och ekumeniska arbetet sedan ärkebiskop Nathan Söderbloms tid". Det var att ta i. Svenska kyrkan "är bland de främsta kyrkorna i världen då det handlar om att bidra med resurser såsom finansiella och/eller expertkompetens". Det var vackert skrivet. Kanske ska det nämnas att en del av det finansiella är Sida-pengar som slussas ut via det kyrkliga? Svenska kyrkan har representanter i Centralkommittén för Kyrkornas Världsråd, Eva Brunne och Celina Falk samt Anders Wejryd. I LVF:s styrelse sitter Antje Jackelén. Hinc robur et securitas. Kvotsystemets effekter vid inval överraskade en del.
Ejdersten återkommer till Svenska kyrkans konkreta arbete för kristna minoriteter i Mellanöstern. Svaret om någon undrar är "ett stort JA". Men detta sagt är det alltså Svenska kyrkan som via Kyrkornas Världsråd bedriver arbetet.. Följeslagarprogrammet hör till insatserna. Detta sägs nu vara ett stöd också för israelerna. Det avses väl då i någon överförd mening? Utgångspunkten var att de lokala kyrkorna ville ha just följeslagare som kund bevittna israeliskt övervåld, skövlade olivlundar, raserade hus mm mm.
När Ejdersten fortsättningsvis beskriver vad som uträttas i Mellanöstern blir det en beskrivning av Kyrkoras Vårldsråds arbete, bl a med stöd av norska regeringen. Som svar på kritik av Svenska kyrkan är det svaret överraskande. Unionsupplösningen med Norge ägde rum 1905.
Det finns, menar Ejdersten "tendenser till könsdiskriminerande inlägg". De avser tydligen tre kvinnor, men inte de tvivelaktiga kvinnorna utan kvinnor i ledningen. Men, hallå! Har vi fått problem eller har vi fått problem? Kvinnokortet kan inte spelas ut när vi talar om ledande funktionärer; ärkebiskop, ordförande i kyrkomötet och generalsekreterare. Ejderstens "personliga kommunikationsanalys"säger att tonen varit annorlunda - som när KG Hammar och Anders Wejryd kritiserats?
Marianne Ejdersten kommer att lyssna lyhört på alla inlägg. Hennes analys av den inomkyrkliga debatten borgar väl för det. Den "beror på bristande engagemang för den världsvida kyrkan, ointresse, kunskapsluckor och brist på information". Så brukar översåtarna tala. Vad ska göras då? Jo, alla ska ta gemensamt ansvar. Alla? Ja "kyrkans ledning, kompetensutvecklingsåtgärder och kyrkliga mediebolag."
Geneve, där Ejdersten utför sitt värv, ligger inte på den högsta alptoppen men uppenbarligen lite högre än debattelitens träskmarker. Ejdersten har en imponerande meritlista efter 20 års jobb i Svenska kyrkan. Av listan framkommer inte var hon är döpt och konfirmerad och inte heller vilken månadslön och andra fördelar hon lyfter för sitt jobb. Jag blev nyfiken. Kan man få veta?
Denna tidiga morgon slås jag av tanken att just debattinlägg av det slag kommunikationsdirektören förser oss med, är ett tecken på den allvarliga kyrkliga krisen.Kommunikationschefen och kommunikationsdirektören illustrerar båda något som de kommunicerar bortom sina ord. Det är så dystert att jag tror jag somnar om! Eller ska jag muntra mig med ett besök på Löttorps marknad?
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/den-inomkyrkliga-debatten-ar-stundtals-hatisk?key=e6fc0488e0c84cd0136857c683a5fc2d&time=1470232062
Det var en riktigt rolig analys. Men var i heliga eller oheliga skrifter står det att vi måste ha tilltro till ledningen? Eftersom Ejdersten inte bara förfäras över den kyrkliga debatten utan också välkomnar frågor, är frågan ställd med förväntan.
Ejdersten är uppenbart emot "en liten inomkyrklig debattelit".
"Vad är det?" frågar vi med katekesförklaringens ord, men hamnar i förvirring över det oprecisa. Debatteliten diskuterar allt vad de är emot och sakfrågorna är underordnade detta att de är emot. Denna psykologiska insikt kan vara lätt att ta till sig, men också den är oprecis och vid närmare eftertanke förlorar sig tanken in i det nebulösa. Kan det vara så att dessa motvallsa vecka efter vecka, dag för dag, året om behöver skriva om något - vad som helst - som de är emot bara för att få vara emot?
Ejdersten menar detta. Uttryckligen. Hon borde veta. Hon är kommunikationsdirektör.
Varför skriver hon?
Hon skriver för ledningens skull, ärkebiskopens, kyrkomötets ordförandes och generalsekreterarens skull. Det blev också nästan lite roligt.
De exempel Ejdersten väljer är Palestinafrågan och frågan om stödet till kristna i Mellanöstern. "Ledningen" har gett svar, förstår jag, som ingen tar till sig. Ledningen måste nog skaffa sig ett annat och lydigare folk eller tysta debatteliten, de illasinnade som bara vill vara emot.
Vi som varit med ett slag vet ju, att Kairosdokumentet på något sätt stöttades i Kyrkomötet utan att ledamöterna läst det! Dokumentet var i förstone svåråtkomligt. Ingen stor sak i det. Dokumentet var i första hand tänkt som en utgångspunkt för studier och samtal men fick efterhand en annan status. Också palestinensiska kristna kan bli sina egna ords fångar, det är väl rätt uppenbart.
Hade vi bara fattat vilka som utgör debatteliten, hade frågan om denna elit läst Kairosdokumentet kunnat besvaras.
Svaret på frågan om stödet till just kristna blev, om jag förstod saken rätt, att vi stöttar alla människor. Men är det ett särskilt specifikt svar från "ledningen"?
Ejdersten vet att "Svenska kyrkan har en mycket central roll i det globala och ekumeniska arbetet sedan ärkebiskop Nathan Söderbloms tid". Det var att ta i. Svenska kyrkan "är bland de främsta kyrkorna i världen då det handlar om att bidra med resurser såsom finansiella och/eller expertkompetens". Det var vackert skrivet. Kanske ska det nämnas att en del av det finansiella är Sida-pengar som slussas ut via det kyrkliga? Svenska kyrkan har representanter i Centralkommittén för Kyrkornas Världsråd, Eva Brunne och Celina Falk samt Anders Wejryd. I LVF:s styrelse sitter Antje Jackelén. Hinc robur et securitas. Kvotsystemets effekter vid inval överraskade en del.
Ejdersten återkommer till Svenska kyrkans konkreta arbete för kristna minoriteter i Mellanöstern. Svaret om någon undrar är "ett stort JA". Men detta sagt är det alltså Svenska kyrkan som via Kyrkornas Världsråd bedriver arbetet.. Följeslagarprogrammet hör till insatserna. Detta sägs nu vara ett stöd också för israelerna. Det avses väl då i någon överförd mening? Utgångspunkten var att de lokala kyrkorna ville ha just följeslagare som kund bevittna israeliskt övervåld, skövlade olivlundar, raserade hus mm mm.
När Ejdersten fortsättningsvis beskriver vad som uträttas i Mellanöstern blir det en beskrivning av Kyrkoras Vårldsråds arbete, bl a med stöd av norska regeringen. Som svar på kritik av Svenska kyrkan är det svaret överraskande. Unionsupplösningen med Norge ägde rum 1905.
Det finns, menar Ejdersten "tendenser till könsdiskriminerande inlägg". De avser tydligen tre kvinnor, men inte de tvivelaktiga kvinnorna utan kvinnor i ledningen. Men, hallå! Har vi fått problem eller har vi fått problem? Kvinnokortet kan inte spelas ut när vi talar om ledande funktionärer; ärkebiskop, ordförande i kyrkomötet och generalsekreterare. Ejderstens "personliga kommunikationsanalys"säger att tonen varit annorlunda - som när KG Hammar och Anders Wejryd kritiserats?
Marianne Ejdersten kommer att lyssna lyhört på alla inlägg. Hennes analys av den inomkyrkliga debatten borgar väl för det. Den "beror på bristande engagemang för den världsvida kyrkan, ointresse, kunskapsluckor och brist på information". Så brukar översåtarna tala. Vad ska göras då? Jo, alla ska ta gemensamt ansvar. Alla? Ja "kyrkans ledning, kompetensutvecklingsåtgärder och kyrkliga mediebolag."
Geneve, där Ejdersten utför sitt värv, ligger inte på den högsta alptoppen men uppenbarligen lite högre än debattelitens träskmarker. Ejdersten har en imponerande meritlista efter 20 års jobb i Svenska kyrkan. Av listan framkommer inte var hon är döpt och konfirmerad och inte heller vilken månadslön och andra fördelar hon lyfter för sitt jobb. Jag blev nyfiken. Kan man få veta?
Denna tidiga morgon slås jag av tanken att just debattinlägg av det slag kommunikationsdirektören förser oss med, är ett tecken på den allvarliga kyrkliga krisen.Kommunikationschefen och kommunikationsdirektören illustrerar båda något som de kommunicerar bortom sina ord. Det är så dystert att jag tror jag somnar om! Eller ska jag muntra mig med ett besök på Löttorps marknad?
måndag 8 augusti 2016
Mitt i krysset
Jag drog mig tillbaka några dagar och det är klart att då händer det mycket på hemmafronten. Jag följde i går kväll floden av inlägg. På Facebook kallades Gunnar Sjöberg "stolpskottet i Kyrkans Hus", men hans inlägg var inget stolpskott utan ett självmål mitt i krysset. Hur kunde det bli så? Effekten spädde ju på de intryck som förmedlas, att Svenska kyrkan vill tona ner det där med kristendom. Det kan resultera i att anständiga människor väljer att kliva av, dvs den kategori som stannat inte för att de tror men tänker att de kyrkokristna tror och de vill gärna stötta och har inget emot att tillhöra Svenska kyrkan, som alla i deras familj gjort. Belonging utan believing är ett skört tillstånd.
Hur tänkte Sjöberg?
Det intressanta är att han inte kvickt kunde ansluta och säga att psalmen om korset talar om att "alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga" (sv ps 102:3) och nämnt något om vikten att inte falla undan för hat just av detta skäl. Så kunde han ha kommunicerat. Jag ser att Åke Bonnier gör så på sin blogg.
Nu bröt kommunikationen samman.
Sjöbergs förförståelse ledde honom till ett annat inlägg som blev till ett storbråk inom kyrkan, ser jag i Expressen. Och #mittkors fick många medlemmar. Vi fick också i Katolsk Vision veta att "Annika Borgs korståg - det luktar krig". Kanske är detta mer vision än något katolskt, men det kan vi bjuda på. Klanmedlemmen AK Hammar trädde på Facebook upp till Sjöbergs försvar. Han var klok och uppropet om att bära kors och skicka bild präglat av trumpsk retorik, den Trump som manar till krig. Huvudsaken att kommunikationschefen i allt detta ändå inte står ensam.
Tanken att korset inte får användas MOT något utan ska vara FÖR något är vacker. Det låter prästerligt på det sätt som prästerligt rent religionssociologiskt låter. När jag ser präster som motionerar eller går på gym, tänker jag "En rund själ i en sund kropp", för präster har runda själar (och ibland runda kroppar också). Runda själar räds anstöt. Att korset är ett livstecken innebär dock att det är ett tecken mot döden, t ex. Djävulen tecknar sig inte med korsets tecken, har jag förstått när jag läst Peter Blattys bok Exorcisten.
"Tre tvivelaktiga kvinnor" beskrevs Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund som på Katolsk Vision, upptäckte jag. Det tar sig, sa mordbrännarn tände eld på håret. Hur då tvivelaktiga, det låter intressant. Berätta mer!
Å andra sidan tänker jag att det finns ett lätt vanvett i det kristliga.
Jag har i några dagar försökt skola mig i tänkandet före och under det Andra världskriget. Förvirring och upphetsad retorik men också idoga försök att blanda bort korten var villkoren. Var det alltså inte egentligen så, att fader Jacques olyckligtvis snubblade på en kniv, när han förde religionsdialog i sin kyrka? Dödsfallet har ingenting, absolut ingenting, med islam att göra... Islam har väl aldrig varit en tro som utbretts med svärdet som missionsmetod?
Nu blev det storbråk av ett initiativ som syftade till att uttrycka samhörighet kristna emellan. Jag kan förstå de kyrkokristna som menar att de inte vill höra med i Svenska kyrkans sammanhang längre. Men blotta det faktum att en grupp tar hand om kyrkosystemet betyder väl inte att de är Svenska kyrkan? Katolsk Vision är inte svenskkyrklig även om somliga av oss har svårt att förstå att några vill kämpa för att den romersk-katolska kyrkan ska bli som Svenska kyrkan är just nu. När de kyrkokristna går sin väg, blir resultatet inte bara förlorade medlemmar, förlorad entusiasm, förlorad tro (som det var i den frikyrkliga väckelsens 1800-tal).
Det finns dock motbilder, utmaningar. Jag läser Margit Richerts krönika i Svenska Dagbladet denna morgon och markeringen mot "doftljusandlighet". (hittar inte krönikan på nätet än men meddelar glatt att Margit kommer från Löttorp på Öland!) Nå, när kulturjournalister granskar kritiskt, finns det kanske skäl att också präster med runda själar talar ut om det rådande elände som korsdebatten avslöjar. Och grundhållningen när det blir kyrkråddigt är en enda: Agere contra! Handla emot!
Nu är semestern slut för bloggkommentatorerna. Som vanligt gäller att det är bloggtexten som kommenteras. Men jag har en dryg månad bloggat okommenterat. Är detta vad som nu ska kommenteras - eller det dagsaktuella?
Jag frågade Dr F vad jag skrivit om.
Det var ett informativt svar. Vill någon kommentera det, går det bra.
Hur tänkte Sjöberg?
Det intressanta är att han inte kvickt kunde ansluta och säga att psalmen om korset talar om att "alla äro våra bröder som på jorden bo och bygga" (sv ps 102:3) och nämnt något om vikten att inte falla undan för hat just av detta skäl. Så kunde han ha kommunicerat. Jag ser att Åke Bonnier gör så på sin blogg.
Nu bröt kommunikationen samman.
Sjöbergs förförståelse ledde honom till ett annat inlägg som blev till ett storbråk inom kyrkan, ser jag i Expressen. Och #mittkors fick många medlemmar. Vi fick också i Katolsk Vision veta att "Annika Borgs korståg - det luktar krig". Kanske är detta mer vision än något katolskt, men det kan vi bjuda på. Klanmedlemmen AK Hammar trädde på Facebook upp till Sjöbergs försvar. Han var klok och uppropet om att bära kors och skicka bild präglat av trumpsk retorik, den Trump som manar till krig. Huvudsaken att kommunikationschefen i allt detta ändå inte står ensam.
Tanken att korset inte får användas MOT något utan ska vara FÖR något är vacker. Det låter prästerligt på det sätt som prästerligt rent religionssociologiskt låter. När jag ser präster som motionerar eller går på gym, tänker jag "En rund själ i en sund kropp", för präster har runda själar (och ibland runda kroppar också). Runda själar räds anstöt. Att korset är ett livstecken innebär dock att det är ett tecken mot döden, t ex. Djävulen tecknar sig inte med korsets tecken, har jag förstått när jag läst Peter Blattys bok Exorcisten.
"Tre tvivelaktiga kvinnor" beskrevs Johanna Andersson, Annika Borg och Helena Edlund som på Katolsk Vision, upptäckte jag. Det tar sig, sa mordbrännarn tände eld på håret. Hur då tvivelaktiga, det låter intressant. Berätta mer!
Å andra sidan tänker jag att det finns ett lätt vanvett i det kristliga.
Jag har i några dagar försökt skola mig i tänkandet före och under det Andra världskriget. Förvirring och upphetsad retorik men också idoga försök att blanda bort korten var villkoren. Var det alltså inte egentligen så, att fader Jacques olyckligtvis snubblade på en kniv, när han förde religionsdialog i sin kyrka? Dödsfallet har ingenting, absolut ingenting, med islam att göra... Islam har väl aldrig varit en tro som utbretts med svärdet som missionsmetod?
Nu blev det storbråk av ett initiativ som syftade till att uttrycka samhörighet kristna emellan. Jag kan förstå de kyrkokristna som menar att de inte vill höra med i Svenska kyrkans sammanhang längre. Men blotta det faktum att en grupp tar hand om kyrkosystemet betyder väl inte att de är Svenska kyrkan? Katolsk Vision är inte svenskkyrklig även om somliga av oss har svårt att förstå att några vill kämpa för att den romersk-katolska kyrkan ska bli som Svenska kyrkan är just nu. När de kyrkokristna går sin väg, blir resultatet inte bara förlorade medlemmar, förlorad entusiasm, förlorad tro (som det var i den frikyrkliga väckelsens 1800-tal).
Det finns dock motbilder, utmaningar. Jag läser Margit Richerts krönika i Svenska Dagbladet denna morgon och markeringen mot "doftljusandlighet". (hittar inte krönikan på nätet än men meddelar glatt att Margit kommer från Löttorp på Öland!) Nå, när kulturjournalister granskar kritiskt, finns det kanske skäl att också präster med runda själar talar ut om det rådande elände som korsdebatten avslöjar. Och grundhållningen när det blir kyrkråddigt är en enda: Agere contra! Handla emot!
Nu är semestern slut för bloggkommentatorerna. Som vanligt gäller att det är bloggtexten som kommenteras. Men jag har en dryg månad bloggat okommenterat. Är detta vad som nu ska kommenteras - eller det dagsaktuella?
Jag frågade Dr F vad jag skrivit om.
"Du har väl allmänt visat på hur kyrkan desperat söker göra sig rumsren och efterfrågad genom att byta tro mot teologi och uppenbarelse mot upplevelse, samt mer inomkyrkligt hur kyrkans ledning skyr all kritik och hur höstens KM kommer att genomföra ett löftesbrott. Förutom att du på olika sätt tecknat konturerna av ett eskalerande prekärt läge för kristen tro och hur biskoparna besvarar politiska frågor med förenklade etiska resonemang."
Det var ett informativt svar. Vill någon kommentera det, går det bra.
onsdag 3 augusti 2016
Bärande del
Jag läser, som de flesta av oss kanske, Vår Kyrka, tidningen som föregick Kyrkans Tidning.
Nu är det år 1944 som väckt mitt intresse.
Pastor P ringde nämligen och konstaterade att om bekännelsen flyter är den alltid ett redskap i handen på de maktägande. Jag höll med. Ideologi är maktens ideologi, den som ska bankas i undersåtarna. Detta sagt, hjälpte prosten F till att baxa ut tidningslägg för min förkovran. Ni förstår.
För årets två sista månader år 1944 kostade Vår Kyrka 1:- och det är ett hyfsat pris för "en kyrkans tidning för kyrkans folk" som vill "bära fram ett bekännelsetroget kristet budskap, ge en kristen syn på aktuella frågor och i möjligaste mån förmedla kyrkligt nyhetsstoff." Så presenterade sig Svenska kyrkan och dess veckotidning.
1944 var året då Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter kom ut i modern utgåva tack vare Samfundet Pro Fide et Christianismo. Olle Herrlin skriver i Vår Kyrka om Bekännelsen och citerar en representant för en av kontinentens kämpande kyrkor. Han hade inte fattat vad talet om bekännelsen gick ut på. "Men nu har jag förstått, att det enda som kan bära oss igenom en fruktansvärd tid, är kyrkans fasta kristna bekännelse." (Vår Kyrka 1944 nr 40 s 2)
Olle Herrlin (först som biskop blev han biskop Olof, dessförinnan var han Olle) markerar att bekännelsetroheten bör hållas högt utan att kärleken sätts trångt.
Det är bra.
Det är Kyrkans bekännelseskrifter som alltid varit som "vågbrytare, som hindrade främmande stormvågor och läto den kristna strömmen flyta vidare".
Bilden kanske förklarar om den inte förvirrar, jag är oklar över bildspråket. Jag håller dock med om analysen: " I varje av kyrkan antagen och bevarad lära gömmes en omistlig kristen grundtanke."
Det vore inte fel om Läronämnden på förekommen anledning ville markera det förhållandet. För det där att det är den kristna strömmen som ska flyta vidare och inget annat var just något som bekännelsen skulle hantera. Den flyter alltså inte. Den styr strömmar och hindrar stormvågor.
Till det svenskkyrkliga hörde också Yngve Brilioths ord:
"Församlingens gemensamma gudstjänst är i sig själv, som en sammankomst av kristna människor på heligt rum, en förkunnelse och ett vittnesbörd. Vi ha givit den bekväma individualismen ett alltför stort utrymme. Vi har varit alltför skygga för att inpränta både hos ung och gammal, att det är en kristen människas plikt, att om hon inte är direkt hindrad, på söndagen deltaga i en kristen gudstjänst - deltaga inte som en passiv och kritisk åhörare, utan som en aktiv medlem av den gudstjänstfirande församlingen." (Vår Kyrka nr 16 s 11)
Detta sas samma år som D-dagen och samma årtionde som jag föddes.
Ett ögonblick funderade jag på om någon biskop i vår tid skulle kunna formulera en kyrkogängarens pliktetik på detta sätt, men släppte tanken.
Däremot förstod jag en skillnad.
Nu produceras för avnämare, konsumenter. "Kom till oss i Knäckebröhults församling!". Då var det något annat som bar, nämligen aktiva medlemmar i en gudstjänstfirande församling.
Biskopen visste att hålla efter individualismen. Han tänkte ett gemensamt, korporativt om ni vill, församlingsansvar. Jag fattar att Yngve Brilioth skriver detta när kyrkogångsseden i princip brutits, men det ändrar inget.
Vad är det vi ska uppfatta som en främmande tanke, den att vanligt folk firar gudstjänst på söndagen eller den, att verksamhetskyrkan idogt är igång alla vardagar men arbetslaget måste få vara ledigt två? Vilken storhet blir ihop med bekännelsen en bärande del, tror ni?
Nu drar jag mig tillbaka några dagar med bl a Dietrich Bonhoeffer, som numera är så plastisk att han kan modelleras till passande gestalt av alla. Det lärde jag mig på Bonhoeffermuséet i hans gamla hem i Berlin, tack vare mina idoga och frimodiga kamrater. På måndag tänkte jag, Deo volente, vara på banan igen.
Nu är det år 1944 som väckt mitt intresse.
Pastor P ringde nämligen och konstaterade att om bekännelsen flyter är den alltid ett redskap i handen på de maktägande. Jag höll med. Ideologi är maktens ideologi, den som ska bankas i undersåtarna. Detta sagt, hjälpte prosten F till att baxa ut tidningslägg för min förkovran. Ni förstår.
För årets två sista månader år 1944 kostade Vår Kyrka 1:- och det är ett hyfsat pris för "en kyrkans tidning för kyrkans folk" som vill "bära fram ett bekännelsetroget kristet budskap, ge en kristen syn på aktuella frågor och i möjligaste mån förmedla kyrkligt nyhetsstoff." Så presenterade sig Svenska kyrkan och dess veckotidning.
1944 var året då Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter kom ut i modern utgåva tack vare Samfundet Pro Fide et Christianismo. Olle Herrlin skriver i Vår Kyrka om Bekännelsen och citerar en representant för en av kontinentens kämpande kyrkor. Han hade inte fattat vad talet om bekännelsen gick ut på. "Men nu har jag förstått, att det enda som kan bära oss igenom en fruktansvärd tid, är kyrkans fasta kristna bekännelse." (Vår Kyrka 1944 nr 40 s 2)
Olle Herrlin (först som biskop blev han biskop Olof, dessförinnan var han Olle) markerar att bekännelsetroheten bör hållas högt utan att kärleken sätts trångt.
Det är bra.
Det är Kyrkans bekännelseskrifter som alltid varit som "vågbrytare, som hindrade främmande stormvågor och läto den kristna strömmen flyta vidare".
Bilden kanske förklarar om den inte förvirrar, jag är oklar över bildspråket. Jag håller dock med om analysen: " I varje av kyrkan antagen och bevarad lära gömmes en omistlig kristen grundtanke."
Det vore inte fel om Läronämnden på förekommen anledning ville markera det förhållandet. För det där att det är den kristna strömmen som ska flyta vidare och inget annat var just något som bekännelsen skulle hantera. Den flyter alltså inte. Den styr strömmar och hindrar stormvågor.
Till det svenskkyrkliga hörde också Yngve Brilioths ord:
"Församlingens gemensamma gudstjänst är i sig själv, som en sammankomst av kristna människor på heligt rum, en förkunnelse och ett vittnesbörd. Vi ha givit den bekväma individualismen ett alltför stort utrymme. Vi har varit alltför skygga för att inpränta både hos ung och gammal, att det är en kristen människas plikt, att om hon inte är direkt hindrad, på söndagen deltaga i en kristen gudstjänst - deltaga inte som en passiv och kritisk åhörare, utan som en aktiv medlem av den gudstjänstfirande församlingen." (Vår Kyrka nr 16 s 11)
Detta sas samma år som D-dagen och samma årtionde som jag föddes.
Ett ögonblick funderade jag på om någon biskop i vår tid skulle kunna formulera en kyrkogängarens pliktetik på detta sätt, men släppte tanken.
Däremot förstod jag en skillnad.
Nu produceras för avnämare, konsumenter. "Kom till oss i Knäckebröhults församling!". Då var det något annat som bar, nämligen aktiva medlemmar i en gudstjänstfirande församling.
Biskopen visste att hålla efter individualismen. Han tänkte ett gemensamt, korporativt om ni vill, församlingsansvar. Jag fattar att Yngve Brilioth skriver detta när kyrkogångsseden i princip brutits, men det ändrar inget.
Vad är det vi ska uppfatta som en främmande tanke, den att vanligt folk firar gudstjänst på söndagen eller den, att verksamhetskyrkan idogt är igång alla vardagar men arbetslaget måste få vara ledigt två? Vilken storhet blir ihop med bekännelsen en bärande del, tror ni?
Nu drar jag mig tillbaka några dagar med bl a Dietrich Bonhoeffer, som numera är så plastisk att han kan modelleras till passande gestalt av alla. Det lärde jag mig på Bonhoeffermuséet i hans gamla hem i Berlin, tack vare mina idoga och frimodiga kamrater. På måndag tänkte jag, Deo volente, vara på banan igen.
tisdag 2 augusti 2016
Livet på landet och i Läronämnden
Livet på landet är ett socialt liv med roliga repliker i samtalen.
Jag får inte skriva vilken familj det var, men replikskiftet ägde rum i Moheda i går morse.
- Det finns väl inget så osexigt som en man i morgonrock!
- Jag kan ta av den.
- Det skulle vara det i så fall.
I samma Moheda för ett antal år sedan.
Handelsmannen: - Jag har så svårt att skilja er åt. Är det du eller din bror?
Jag försäkrade att det var jag. Då var han nöjd.
Så har vi det, och jag kan behöva något roligt nu efter min kyrkoherdetid. Jag fick i varje fall andas den tunnare luften på de kyrkliga höjderna under några veckor.
I dag ska vi organisera en snygg överlämning.
Jag funderar över Modéus II som vill ha folks framtidsbilder sig tillsända. Men han har ju haft en tjänst i stiftet som någon slags församlingsutvecklare. Han har hållit föredrag och så valdes han till biskop. Vet han inte vad han behöver se till sker nu?
Kan ni föreställa er en brigadchef som frågar soldaterna om hur de tycker striden ska planeras och föras? Är man inte stiftschef just för att han/hon/hen har kunskaper och insikter vi andra saknar? Eller var det inte så? Valde vi en som är lika tanke- och handlingsförlamad som alla vi andra?
Jag påstår inte att det är enkelt med glesbygdsfrågorna i stiftet, inte på norra Öland efter turisternas avtågande om en dryg eller knapp vecka oh inte i stiftets sydvästra hörn där inget samhälle eller by har mer än 150 invånare, I Göteryd ungefär 990 invånare, i Pjätteryd 657 och i Hallaryd 525. Räkna sedan bort 500 i pastoratet som inte tillhör Svenska kyrkan. Det är en utmaning. Har Modéus II funderat över glesbygdsförsamlingarnas villkor trots att han varit i mer resursrika sammanhang själv? På mina färder på småvägarna, har jag undrat.
Är det inte dystert med alla dystra frågor?
Det tyckte tydligen en mellansvensk biskop, såg jag på bloggen Stillsam. Å andra sidan finns det dysterhet av olika slag. Dysterhet delas in i två klasser, för att säga det enkelt. Motiverad respektive omotiverad dysterhet. Bloggardag ägnar sig åt den motiverade dysterheten, som ni förstår.
Som Läronämnden.
Klanmedlemmen Hammar sitter där. Nu står det tack vare Facebook klart, att hon inte ser bekännelsen som fast utan som flytande. Är hon ensam om den synen i Läronämnden eller är det så saken läromässigt ska uppfattas numera och i fortsättningen? Vad är då Läronämnden till för? Att förklara finessen med de senaste flytningarna?
Vad ska vi då ha en läronämnd till? Vi har ju redan ett Konjunkturinstitut.
Alla förstår nu att med den flytande metoden skapas ideologi, ingenting annat. Vi är långt ifrån Judas brev v 13 och lika långt från reformatorerna på 1500-talet. Blir det där jubileet från i höst och under 2017, som nu förbereds väldeliga, bara narrspel? Ungefär som när KG Hammar och Christina Odenberg invigde statyn av Schartau i Lund. Till deras heder ska sägas att de hade vett att generat fnissa lite åt situationen. Av de högre klerikala fnissen kan man lära sig en del.
Jag min fäskalle sitter kvar i det gamla mönstret, det mönster där bekännelsen beskriver, bekänner och avgränsar därmed.
Vad värre är, jag kan inte förstå att bekännelsen någonsin haft någon annan funktion.
Vi som tror så, kan vi begära att Kyrkomötet ska rösta om en misstroendeförklaring mot en ledamot av Läronämnden eller flera? Hur går det till? Eller ska man gå till Domkapitlet i Uppsala och begära avkragning? Som klanmedlemmen formulerade sin syn på bekännelsen avviker hon väl från vad som sas vid prästvigningen? Jag frågar, för det är så lite jag begriper.
Det påpekades att kommentatorerna inte bara har fyra veckors lagstadgad semester utan fem. Som pensionär är det inte lätt att hålla reda på all ledighet som andra behöver när pensionären alltid är ledig. Nå, ledigheten gäller till på måndag - men då får kommentatorerna gripa sig verket an med förnyade krafter och nyfödd håg.
Inte minst det sistnämnda, kan man tänka.
07.15 går bilen ut i den pastorala verkligheten. Överlämning och lägesbedömning med utgångspunkter för målangivning, ja, ni vet hur det går till.
Jag får inte skriva vilken familj det var, men replikskiftet ägde rum i Moheda i går morse.
- Det finns väl inget så osexigt som en man i morgonrock!
- Jag kan ta av den.
- Det skulle vara det i så fall.
I samma Moheda för ett antal år sedan.
Handelsmannen: - Jag har så svårt att skilja er åt. Är det du eller din bror?
Jag försäkrade att det var jag. Då var han nöjd.
Så har vi det, och jag kan behöva något roligt nu efter min kyrkoherdetid. Jag fick i varje fall andas den tunnare luften på de kyrkliga höjderna under några veckor.
I dag ska vi organisera en snygg överlämning.
Jag funderar över Modéus II som vill ha folks framtidsbilder sig tillsända. Men han har ju haft en tjänst i stiftet som någon slags församlingsutvecklare. Han har hållit föredrag och så valdes han till biskop. Vet han inte vad han behöver se till sker nu?
Kan ni föreställa er en brigadchef som frågar soldaterna om hur de tycker striden ska planeras och föras? Är man inte stiftschef just för att han/hon/hen har kunskaper och insikter vi andra saknar? Eller var det inte så? Valde vi en som är lika tanke- och handlingsförlamad som alla vi andra?
Jag påstår inte att det är enkelt med glesbygdsfrågorna i stiftet, inte på norra Öland efter turisternas avtågande om en dryg eller knapp vecka oh inte i stiftets sydvästra hörn där inget samhälle eller by har mer än 150 invånare, I Göteryd ungefär 990 invånare, i Pjätteryd 657 och i Hallaryd 525. Räkna sedan bort 500 i pastoratet som inte tillhör Svenska kyrkan. Det är en utmaning. Har Modéus II funderat över glesbygdsförsamlingarnas villkor trots att han varit i mer resursrika sammanhang själv? På mina färder på småvägarna, har jag undrat.
Är det inte dystert med alla dystra frågor?
Det tyckte tydligen en mellansvensk biskop, såg jag på bloggen Stillsam. Å andra sidan finns det dysterhet av olika slag. Dysterhet delas in i två klasser, för att säga det enkelt. Motiverad respektive omotiverad dysterhet. Bloggardag ägnar sig åt den motiverade dysterheten, som ni förstår.
Som Läronämnden.
Klanmedlemmen Hammar sitter där. Nu står det tack vare Facebook klart, att hon inte ser bekännelsen som fast utan som flytande. Är hon ensam om den synen i Läronämnden eller är det så saken läromässigt ska uppfattas numera och i fortsättningen? Vad är då Läronämnden till för? Att förklara finessen med de senaste flytningarna?
Vad ska vi då ha en läronämnd till? Vi har ju redan ett Konjunkturinstitut.
Alla förstår nu att med den flytande metoden skapas ideologi, ingenting annat. Vi är långt ifrån Judas brev v 13 och lika långt från reformatorerna på 1500-talet. Blir det där jubileet från i höst och under 2017, som nu förbereds väldeliga, bara narrspel? Ungefär som när KG Hammar och Christina Odenberg invigde statyn av Schartau i Lund. Till deras heder ska sägas att de hade vett att generat fnissa lite åt situationen. Av de högre klerikala fnissen kan man lära sig en del.
Jag min fäskalle sitter kvar i det gamla mönstret, det mönster där bekännelsen beskriver, bekänner och avgränsar därmed.
Vad värre är, jag kan inte förstå att bekännelsen någonsin haft någon annan funktion.
Vi som tror så, kan vi begära att Kyrkomötet ska rösta om en misstroendeförklaring mot en ledamot av Läronämnden eller flera? Hur går det till? Eller ska man gå till Domkapitlet i Uppsala och begära avkragning? Som klanmedlemmen formulerade sin syn på bekännelsen avviker hon väl från vad som sas vid prästvigningen? Jag frågar, för det är så lite jag begriper.
Det påpekades att kommentatorerna inte bara har fyra veckors lagstadgad semester utan fem. Som pensionär är det inte lätt att hålla reda på all ledighet som andra behöver när pensionären alltid är ledig. Nå, ledigheten gäller till på måndag - men då får kommentatorerna gripa sig verket an med förnyade krafter och nyfödd håg.
Inte minst det sistnämnda, kan man tänka.
07.15 går bilen ut i den pastorala verkligheten. Överlämning och lägesbedömning med utgångspunkter för målangivning, ja, ni vet hur det går till.
måndag 1 augusti 2016
Ett annat evangelium
Bry er för all del inte om Paulus. Honom kan vi avfärda som misogyn homofob. När det begav sig på 1930-talet kunde han avfärdas därför att han var jude och besmittad av det judiska väsendet. I olika kulturer skiftar motiveringen men det är Paulus vi ska vara emot. Jag har förstått. Det där med att han är apostel, ett Herrens speciella sändebud och att det var Paulus som fick fart på det hela (som kyrkvärden i Femsjö korrekt konstaterade) är en irrelevant faktor. Eller är det? Finns det någon annan kristendom än den som är apostolisk? Blir det inte något annat än kristen tro då?
Vi får nog göra klart vad vi tror och inte.
Det har funnits en tid när det bluffats om de faktiska skiljelinjerna. Debatterna har ägnats åt enskilda frågor, som på alla sätt förklarats vara något annat än frågor som styr in mot det grundläggande. Men det är just det grundläggande de styrt in mot.
Jag såg det på nytt i bilden från Svenska kyrkans avdelning i Pridetåget.
För ögonblicket struntar jag i frågan om inte Svenska kyrkans medlemmar befanns sig i många avdelningar i tåget men den del som låtsas vara just Svenska kyrkan promenerade på under parollen "Låt hjärtat bestämma". Men då talar vi inte kristen tro längre. Och på något befängt sätt blev jag glad över att den saken så tydligt stod fram.
Det dårarna säger i sitt hjärtan varnar Psalmisten för. Ps 14:1, Ps 3:2. Detta upprepas flera gånger och det där med att ha ett rent hjärta framstår inte sällan som en ren lyx, Ps 24:4. Det finns verkligen ondska i hjärtat, Ps 28:3, Ps 41:7 och hjärtat är platsen för onda planer, Ps 58:3 för att inte säga något om hjärtats inbillningar, Ps Ps 73:7. Vi struntar i Ordspråksboken 6:18 eller 12:23. Och Paulus? Rom 1:21 och 24, Ef 4:18 men Hebréerbrevets författare har fått till det: "Alltid far de vilse i sina hjärtan, de känner inte mina vägar." Hebr 3:10
Ska vi låta hjärtat bestämma är det en hållning som uttrycker en annan tro, en som inte behöver någon Frälsare utan räddar sig själv därför att hjärtat får bestämma.
Jag håller före att det är de små stegens tyranni som let oss bort från kristen tro så öppet att det kan bäras på en banderoll i en parad. Är det verkligen bara en mycket liten skara kyrkokristna som ser? I så fall säger jag: mene mene tekel. Hur kunde det bli så? Grodan las inte i kokande vatten, den fick plaska i ljumt och skönt vatten, det tycks vara själva processen. Och hoppar man från skyskrapans 78:e våning kan man med goda skäl säga att det gått bra hittills när man passerar den 38:e.
En ur klanen Hammar har förklarat vad vi inte fattat. Det skedde i ett inlägg på Facebook där kritiska frågor om kyrkoledningen avfärdades. Påståendena saknade "intellektuell stringens". Så talar en själasörjare och med kvinnliga präster skulle det komma ett mjukare drag in i själavården, som ni minns. Det bästa har ni inte hört. Frågeställaren saknade det mesta, det fattade ni men också detta: "Det finns ingen förståelse för den vändning som skett från tyskt-lutherskt snävare bekännelsefokus till ett öppnare anglosaxiskt-anglikanskt liturgiskt fokus." Vilket lysande exempel på det som i vetenskapliga sammanhang definieras som kvalificerat skitsnack!
Vi får också veta att Svenska kyrkan är en del av den ekumeniska strömning "som räknar med ordo som ett flöde i gudstjänsten från samling till sändning via Ordet och Måltiden". Om någon som varit på Emmabodafestivalen uttryckt sig så, hade jag förstått orsakssambandet. Men nu?
Något klarnar i varje fall. Frågan om vad som är sant kan inte ställas. Vi lever i ett flöde. Vår vän Jan Myrdal uttrycker saken expressivt: "Skit flyter." Den som är mer oprecis i språket kan väl nöja sig med att Galaterbrevets kap 1 vers 8 men kanske börja med vers 6 och 7. Det är detta saken handlar om.
Vi får nog göra klart vad vi tror och inte.
Det har funnits en tid när det bluffats om de faktiska skiljelinjerna. Debatterna har ägnats åt enskilda frågor, som på alla sätt förklarats vara något annat än frågor som styr in mot det grundläggande. Men det är just det grundläggande de styrt in mot.
Jag såg det på nytt i bilden från Svenska kyrkans avdelning i Pridetåget.
För ögonblicket struntar jag i frågan om inte Svenska kyrkans medlemmar befanns sig i många avdelningar i tåget men den del som låtsas vara just Svenska kyrkan promenerade på under parollen "Låt hjärtat bestämma". Men då talar vi inte kristen tro längre. Och på något befängt sätt blev jag glad över att den saken så tydligt stod fram.
Det dårarna säger i sitt hjärtan varnar Psalmisten för. Ps 14:1, Ps 3:2. Detta upprepas flera gånger och det där med att ha ett rent hjärta framstår inte sällan som en ren lyx, Ps 24:4. Det finns verkligen ondska i hjärtat, Ps 28:3, Ps 41:7 och hjärtat är platsen för onda planer, Ps 58:3 för att inte säga något om hjärtats inbillningar, Ps Ps 73:7. Vi struntar i Ordspråksboken 6:18 eller 12:23. Och Paulus? Rom 1:21 och 24, Ef 4:18 men Hebréerbrevets författare har fått till det: "Alltid far de vilse i sina hjärtan, de känner inte mina vägar." Hebr 3:10
Ska vi låta hjärtat bestämma är det en hållning som uttrycker en annan tro, en som inte behöver någon Frälsare utan räddar sig själv därför att hjärtat får bestämma.
Jag håller före att det är de små stegens tyranni som let oss bort från kristen tro så öppet att det kan bäras på en banderoll i en parad. Är det verkligen bara en mycket liten skara kyrkokristna som ser? I så fall säger jag: mene mene tekel. Hur kunde det bli så? Grodan las inte i kokande vatten, den fick plaska i ljumt och skönt vatten, det tycks vara själva processen. Och hoppar man från skyskrapans 78:e våning kan man med goda skäl säga att det gått bra hittills när man passerar den 38:e.
En ur klanen Hammar har förklarat vad vi inte fattat. Det skedde i ett inlägg på Facebook där kritiska frågor om kyrkoledningen avfärdades. Påståendena saknade "intellektuell stringens". Så talar en själasörjare och med kvinnliga präster skulle det komma ett mjukare drag in i själavården, som ni minns. Det bästa har ni inte hört. Frågeställaren saknade det mesta, det fattade ni men också detta: "Det finns ingen förståelse för den vändning som skett från tyskt-lutherskt snävare bekännelsefokus till ett öppnare anglosaxiskt-anglikanskt liturgiskt fokus." Vilket lysande exempel på det som i vetenskapliga sammanhang definieras som kvalificerat skitsnack!
Vi får också veta att Svenska kyrkan är en del av den ekumeniska strömning "som räknar med ordo som ett flöde i gudstjänsten från samling till sändning via Ordet och Måltiden". Om någon som varit på Emmabodafestivalen uttryckt sig så, hade jag förstått orsakssambandet. Men nu?
Något klarnar i varje fall. Frågan om vad som är sant kan inte ställas. Vi lever i ett flöde. Vår vän Jan Myrdal uttrycker saken expressivt: "Skit flyter." Den som är mer oprecis i språket kan väl nöja sig med att Galaterbrevets kap 1 vers 8 men kanske börja med vers 6 och 7. Det är detta saken handlar om.
söndag 31 juli 2016
Antjefajten
Veckans förvirrade twitter mm-diskussion om Svenska kyrkans uttalande om mordet på fader Jacques skapade sannerligen ingen klarhet. Birros påstående var, menade Antje, lögnaktigt: "Detta lögnaktiga påstående från din sida är värt en rättelse och en ursäkt."
Jag fick för mig att Birro inte ville be om ursäkt. Han såg att Antje "går till hätska angrepp och tar hjälp av DN". Han hade vid flera tillfällen sökt ärkebiskopen "för att mötas och samtala men bara mötts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig."
Birro ser detta vara klassisk härskarteknik.
Något överraskande menar Birro tydligen att Antje mumlar i skägget. Jag antar att detta uttryck ska uppfattas vara en metafor. Annars fattar jag ännu mindre vad som skett och sker.
På ett sätt som påminner om Strindbergsfejden pågår nu Antjefajten.
Hur kunde det bli så? Jag försöker se några omständigheter utan att bli omständlig.
1. Bilden av Jacques Hamel
Jag uppfattar att fader Jacques plötsligt görs till en religionsdialogsikon, men var han något annat än en församlingspräst, nu åldrad men inhoppad som vikarie (om man 80+ ska kallas inhoppare...)? Klart att han talar vänligt också med imamen. Men av detta kan egentligen inga ideologiska slutsatser dras.
2. Fokus i uttalanden från Svenska kyrkan
Vi har problem eftersom det återkommande talats dunkelt.
Det blev tal om alla och därför inte om någon, allra minst om de förföljda medkristna, de vilkas smärta vi skulle känna i våra egna kroppar. De gamla klostren i Syrien och Irak revs. Vad säger de då? De beklagar och fördömer. That's all folks! Nog fattar vi.
Hur kommer det sig att det blir så?
3. Religionsteologin
Jo, om religionsteologi är ingångsvärde går det inte att kritisera ens islamismen. Allt ska mötas med peace, love and understanding. Tron är en tro på religionens kraft och visionen att man ska känna sig hemma i så många rum som möjligt, för att anknyta till pastor Maria Kjellsdotter-Rydinger, SvD 30/7: "Det gäller att finna mellanrummen, skapa ett språk som brygger över eventuella skillnader och inse att människor heller inte bara har en identitet", säger pastorn.
Nej, det gäller att identifiera eventuella skillnader och tänker man så, kan IS-soldater som skär halsen av präster bara mötas med försök att skapa språk som klargör motsättningen. Samt våld, förstås.
4. Ideologiskt betingad oförmåga
Ideologi är ett falskt medvetande, ett raster som begränsar verkligheten, håll det i minne. Vi ser selektivt, dvs ser vad vi vill eller kan se. Det blir som det blir. Ideologiskt blir det otänkbart att uppfatta unga pojkar som IS-krigare, det de själva ser sig som. Nå då så.
5. Kristlighet
Chamberlain citerade orden "peace in our time", som hämtas från en bön om fred i anglikanska kyrkans Evensong. Chamberlain fann bönen besvarad. Han hade fel. Få såg det. Churchill, som inte förföll till kristlighet, såg. Har det kristna hoppet ersatts av kristlig hoppfullhet så att allt alltid ska tolkas till det bästa?
När jag funderade över den ideologiska oförmågan kom jag rätt osökt över till proggvänstern, den romantiska men likväl analyserande. Den begrep cynismen i världen, ondskan om ni vill, men bevarade hoppet. Var kommer alltså barnen in i stället för det naiva. Undrade jag. Jag undrar fortfarande. Varför ska naiviteten vara det som styr dem som vill styra oss, förklara det!
https://www.youtube.com/watch?v=R12O9MN8qS4
Nu kanske ni tycker att veckans gräl i och om sociala medier inte hör hemma på en söndag med snälla blogginlägg.
Åjo, vi måste förmå uppskatta själva underhållningsvärdet.
Men det var inte roligt att kalla Antje för Fjantje, som någon gjorde i en kommentar på Birros twittersida. Sociala medier är inte alltid rumsrena, tycker jag. Har man satt sig där, kan det alltså bli dumt. Det är inte rätt för det.
Är Twitter egentligen så bra till annat än att tipsa om artiklar som någon läst?
Jag fick för mig att Birro inte ville be om ursäkt. Han såg att Antje "går till hätska angrepp och tar hjälp av DN". Han hade vid flera tillfällen sökt ärkebiskopen "för att mötas och samtala men bara mötts av ignorans och hätska utfart om varför hon aldrig i livet skulle vilja träffa en sådan som mig."
Birro ser detta vara klassisk härskarteknik.
Något överraskande menar Birro tydligen att Antje mumlar i skägget. Jag antar att detta uttryck ska uppfattas vara en metafor. Annars fattar jag ännu mindre vad som skett och sker.
På ett sätt som påminner om Strindbergsfejden pågår nu Antjefajten.
Hur kunde det bli så? Jag försöker se några omständigheter utan att bli omständlig.
1. Bilden av Jacques Hamel
Jag uppfattar att fader Jacques plötsligt görs till en religionsdialogsikon, men var han något annat än en församlingspräst, nu åldrad men inhoppad som vikarie (om man 80+ ska kallas inhoppare...)? Klart att han talar vänligt också med imamen. Men av detta kan egentligen inga ideologiska slutsatser dras.
2. Fokus i uttalanden från Svenska kyrkan
Vi har problem eftersom det återkommande talats dunkelt.
Det blev tal om alla och därför inte om någon, allra minst om de förföljda medkristna, de vilkas smärta vi skulle känna i våra egna kroppar. De gamla klostren i Syrien och Irak revs. Vad säger de då? De beklagar och fördömer. That's all folks! Nog fattar vi.
Hur kommer det sig att det blir så?
3. Religionsteologin
Jo, om religionsteologi är ingångsvärde går det inte att kritisera ens islamismen. Allt ska mötas med peace, love and understanding. Tron är en tro på religionens kraft och visionen att man ska känna sig hemma i så många rum som möjligt, för att anknyta till pastor Maria Kjellsdotter-Rydinger, SvD 30/7: "Det gäller att finna mellanrummen, skapa ett språk som brygger över eventuella skillnader och inse att människor heller inte bara har en identitet", säger pastorn.
Nej, det gäller att identifiera eventuella skillnader och tänker man så, kan IS-soldater som skär halsen av präster bara mötas med försök att skapa språk som klargör motsättningen. Samt våld, förstås.
4. Ideologiskt betingad oförmåga
Ideologi är ett falskt medvetande, ett raster som begränsar verkligheten, håll det i minne. Vi ser selektivt, dvs ser vad vi vill eller kan se. Det blir som det blir. Ideologiskt blir det otänkbart att uppfatta unga pojkar som IS-krigare, det de själva ser sig som. Nå då så.
5. Kristlighet
Chamberlain citerade orden "peace in our time", som hämtas från en bön om fred i anglikanska kyrkans Evensong. Chamberlain fann bönen besvarad. Han hade fel. Få såg det. Churchill, som inte förföll till kristlighet, såg. Har det kristna hoppet ersatts av kristlig hoppfullhet så att allt alltid ska tolkas till det bästa?
När jag funderade över den ideologiska oförmågan kom jag rätt osökt över till proggvänstern, den romantiska men likväl analyserande. Den begrep cynismen i världen, ondskan om ni vill, men bevarade hoppet. Var kommer alltså barnen in i stället för det naiva. Undrade jag. Jag undrar fortfarande. Varför ska naiviteten vara det som styr dem som vill styra oss, förklara det!
https://www.youtube.com/watch?v=R12O9MN8qS4
Nu kanske ni tycker att veckans gräl i och om sociala medier inte hör hemma på en söndag med snälla blogginlägg.
Åjo, vi måste förmå uppskatta själva underhållningsvärdet.
Men det var inte roligt att kalla Antje för Fjantje, som någon gjorde i en kommentar på Birros twittersida. Sociala medier är inte alltid rumsrena, tycker jag. Har man satt sig där, kan det alltså bli dumt. Det är inte rätt för det.
Är Twitter egentligen så bra till annat än att tipsa om artiklar som någon läst?
lördag 30 juli 2016
Ett helgon om Gomorra
Jag fick i veckan passligt St. Peter Damianis lilla bok Liber Gomorrhianus i engelsk översättning The Book of Gomorrah, Ite ad Thomas Books, Texas, 2015. Det är 1000-tal och korruption i den kyrkliga ledningen och neråt när Peter skriver från det Italien där städerna rustar sig mot varandra.
Leo XII gav år 1823 Peter namnet Doctor Ecclesiae. Någon formell helgonförklaring ägde inte rum men folket på plats höll honom helig och han har en av påven fastställa firningsdag den 23 februari. Små böcker av sådana författare ska man väl läsa, inte minst den vecka när den riktigt stora Pridefestivalen äger rum och vi behöver lära oss nytt fast gammalt. Vi talar om hur det var för 1000 år sedan! Ett kan jag efter att ha läst. Peter Damiani hade varit helt på det klara med vad han ser om han sett prideflaggan drapera altarrunden i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.
Nu håller Peter helgonklass.
Han har säkert varit mer idog i bön än de flesta av oss. Han har vandrat med Gud i livets mångahanda, ibland umgåtts i bröders gemenskap och andra gånger varit i ensamheten som en eremit. Han har syndakännedom och kunskap om ondskans makt och ondskans vanor. Han är en person som en kyrkokristen knappast kan avfärda. Fast biskop Bonnier får det lite svårt med boken, för han avfärdade ju på sin blogg den gamle pingstpastorn, som skrivit en artikel om homosexuella som demonstrerade en utmanande livsstil med beskedet, att vad pingstpastorn skrivit "är ett vedervärdigt budskap".
Peter Damiani lästes inte inför beslutet om enkönade vigslar 2009. Det var då det sades att homosexualitet tidigare varit okänt. Det berodde, sa man, på att begreppet kom till på 1800-talet, som om begreppet skulle avgöra vad som faktiskt fanns. Peter tar inte upp lesbisk kärlek. Det är det homoerotiska han avhandlar och systematiserar i fyra klasser. I vilket syfte? Peter funderar över botgöringen. Det som övergick Sodom och Gomorra måste avvärjas genom bön och bot. Han gör ingen skillnad på biskopar, präster och munkar. Omvändelsen är nödvändig.
Jag går inte igenom de fyra klasserna. Alla är fel, det är Peters poäng och beskriver sedan sammanhanget i Gomorra. Bibelutläggningen ägnas åt seder/oseder i 1000-talets turbulenta Italien. Men Peters ärende är att varna dem som går mot den eviga döden och få dem in på livets väg. Han ömkar den stackars olyckliga själen "the destruction of which saddens the angels, and which enemies insult by applause!" (s 129)
"Vice" betyder "last": For this vice is the death of the bodies, the destruction of soluls, pollutes the flesh, extinguishes the light of the intellect, expels the Holy Spirit from the templeof the human heart, introduces the diabolical inciter of lust, throws into confusion, and removes the truth completely from the deceived man."
Peter fortsätter:
"It befouls everything, it stains everything, it pollutes everything, and for itself it permits nothing pure, nothing foreign to filth, nothing clean." Bibelhänvisningen är till Tit 1:15
Peter Damiani upprepar sin oro för den olyckliga människa han skriver om:
"The most pestilent queen of sodomites" ... "separates the unhappy soul from the fellowship of the angels, removing it from its nobility to place it under the yoke of her own domination." (s 123)
Nu skulle man kanske fråga biskoparna i Prideparaden hur de är övertygade om att Peter Damiani har fel i sin andliga analys. Har han inte ställt frågor som går djupare än de dagsaktuella, tänker jag. Biskoparna kanske kan förklara genom att avfärda honom så att jag blir lugn och glad?
Riktigt glad är jag dock inte över den kyrkliga tystnaden inför pridandets befängda slagord.
Modéus II gick i en parad där det hävdades att alla kärlek är bra kärlek. Hur eller hur - detta kan Kyrkan inte hålla med om.
Nu hörs slagordet att alla ska ha rätt att vara den dom själva vill. Har inte Kyrkan ett ord att säga om synden då, som förstör just detta? I denna värld där vi skulle leva som Gud vill, till den friheten har Gud skapat oss, kan vi inte ens leva som vi själva vill och skulle vi kunna skulle vi inte riktigt veta vad vi vill!
Svenska kyrkan Stockholms stift bidrog med en rosa annons i de lokala bladen, DN och SvD i alla fall. Eva Brunne skrev: "Låt oss stå upp för vår givna frihet att själva bestämma vilka vi vill vara och vem vi vill älska." Given frihet? Själva bestämma? Är inte synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt längre? Vad som hävdas i annonsen är väl faktiskt inkompatibelt med Kyrkans tro. Sedan skrattar jag lite åt Evas mening att det inte är "rimligt att göra skillnad på människor" för det är just detta Svenska kyrkans elit sysslat med i decennier. Eva också.
Varför hörs inte en kyrklig argumentationsanalys av Pride-budskapen när de så uppenbart är befängda och uttrycker elaborerad stupiditet? Lägg begreppet på minne. Elaborerad stupiditet. S:t Peter Damiani skulle verkligen hålla med.
John Boswell ville i sin bok Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (1982) hävda att påven Leo IX avvisade Liber Gomorrhianus. Det är ett påstående Matthew Cullinan Hoffman i sin tur avvisar. Boken trycktes ju. Leo och Peter var vänner. Jag lägger till detta för undvikande av missförstånd från dem självklart läst Boswell.
Har det inte trots allt varit rätt lite i media om Prideveckan i Stockholm i år? Har fenomenet flyttat ut och blivit som i Älmhult, en aktivitet på fritidsgården med en avslutande parad med präst genom Älmhults gator?
I Stockholm tycks det mest handla om en rasifierad queerperson som vakterna avlägsnade. De män som hen såg som rasister fick stanna kvar. Hur var det då med den givna friheten att själv få bestämma?
Leo XII gav år 1823 Peter namnet Doctor Ecclesiae. Någon formell helgonförklaring ägde inte rum men folket på plats höll honom helig och han har en av påven fastställa firningsdag den 23 februari. Små böcker av sådana författare ska man väl läsa, inte minst den vecka när den riktigt stora Pridefestivalen äger rum och vi behöver lära oss nytt fast gammalt. Vi talar om hur det var för 1000 år sedan! Ett kan jag efter att ha läst. Peter Damiani hade varit helt på det klara med vad han ser om han sett prideflaggan drapera altarrunden i S:t Jacobs kyrka i Stockholm.
Nu håller Peter helgonklass.
Han har säkert varit mer idog i bön än de flesta av oss. Han har vandrat med Gud i livets mångahanda, ibland umgåtts i bröders gemenskap och andra gånger varit i ensamheten som en eremit. Han har syndakännedom och kunskap om ondskans makt och ondskans vanor. Han är en person som en kyrkokristen knappast kan avfärda. Fast biskop Bonnier får det lite svårt med boken, för han avfärdade ju på sin blogg den gamle pingstpastorn, som skrivit en artikel om homosexuella som demonstrerade en utmanande livsstil med beskedet, att vad pingstpastorn skrivit "är ett vedervärdigt budskap".
Peter Damiani lästes inte inför beslutet om enkönade vigslar 2009. Det var då det sades att homosexualitet tidigare varit okänt. Det berodde, sa man, på att begreppet kom till på 1800-talet, som om begreppet skulle avgöra vad som faktiskt fanns. Peter tar inte upp lesbisk kärlek. Det är det homoerotiska han avhandlar och systematiserar i fyra klasser. I vilket syfte? Peter funderar över botgöringen. Det som övergick Sodom och Gomorra måste avvärjas genom bön och bot. Han gör ingen skillnad på biskopar, präster och munkar. Omvändelsen är nödvändig.
Jag går inte igenom de fyra klasserna. Alla är fel, det är Peters poäng och beskriver sedan sammanhanget i Gomorra. Bibelutläggningen ägnas åt seder/oseder i 1000-talets turbulenta Italien. Men Peters ärende är att varna dem som går mot den eviga döden och få dem in på livets väg. Han ömkar den stackars olyckliga själen "the destruction of which saddens the angels, and which enemies insult by applause!" (s 129)
"Vice" betyder "last": For this vice is the death of the bodies, the destruction of soluls, pollutes the flesh, extinguishes the light of the intellect, expels the Holy Spirit from the templeof the human heart, introduces the diabolical inciter of lust, throws into confusion, and removes the truth completely from the deceived man."
Peter fortsätter:
"It befouls everything, it stains everything, it pollutes everything, and for itself it permits nothing pure, nothing foreign to filth, nothing clean." Bibelhänvisningen är till Tit 1:15
Peter Damiani upprepar sin oro för den olyckliga människa han skriver om:
"The most pestilent queen of sodomites" ... "separates the unhappy soul from the fellowship of the angels, removing it from its nobility to place it under the yoke of her own domination." (s 123)
Nu skulle man kanske fråga biskoparna i Prideparaden hur de är övertygade om att Peter Damiani har fel i sin andliga analys. Har han inte ställt frågor som går djupare än de dagsaktuella, tänker jag. Biskoparna kanske kan förklara genom att avfärda honom så att jag blir lugn och glad?
Riktigt glad är jag dock inte över den kyrkliga tystnaden inför pridandets befängda slagord.
Modéus II gick i en parad där det hävdades att alla kärlek är bra kärlek. Hur eller hur - detta kan Kyrkan inte hålla med om.
Nu hörs slagordet att alla ska ha rätt att vara den dom själva vill. Har inte Kyrkan ett ord att säga om synden då, som förstör just detta? I denna värld där vi skulle leva som Gud vill, till den friheten har Gud skapat oss, kan vi inte ens leva som vi själva vill och skulle vi kunna skulle vi inte riktigt veta vad vi vill!
Svenska kyrkan Stockholms stift bidrog med en rosa annons i de lokala bladen, DN och SvD i alla fall. Eva Brunne skrev: "Låt oss stå upp för vår givna frihet att själva bestämma vilka vi vill vara och vem vi vill älska." Given frihet? Själva bestämma? Är inte synden med i allt och ger åt allt det sköna en främmande gestalt längre? Vad som hävdas i annonsen är väl faktiskt inkompatibelt med Kyrkans tro. Sedan skrattar jag lite åt Evas mening att det inte är "rimligt att göra skillnad på människor" för det är just detta Svenska kyrkans elit sysslat med i decennier. Eva också.
Varför hörs inte en kyrklig argumentationsanalys av Pride-budskapen när de så uppenbart är befängda och uttrycker elaborerad stupiditet? Lägg begreppet på minne. Elaborerad stupiditet. S:t Peter Damiani skulle verkligen hålla med.
John Boswell ville i sin bok Christianity, Social Tolerance and Homosexuality (1982) hävda att påven Leo IX avvisade Liber Gomorrhianus. Det är ett påstående Matthew Cullinan Hoffman i sin tur avvisar. Boken trycktes ju. Leo och Peter var vänner. Jag lägger till detta för undvikande av missförstånd från dem självklart läst Boswell.
Har det inte trots allt varit rätt lite i media om Prideveckan i Stockholm i år? Har fenomenet flyttat ut och blivit som i Älmhult, en aktivitet på fritidsgården med en avslutande parad med präst genom Älmhults gator?
I Stockholm tycks det mest handla om en rasifierad queerperson som vakterna avlägsnade. De män som hen såg som rasister fick stanna kvar. Hur var det då med den givna friheten att själv få bestämma?
fredag 29 juli 2016
Antje utsatt
Vi hade en meningsfull dag i Göteryd i går.
Samtal vid 11 och mässa på Solgården gläder i varje fall mig. Men molnen tornade upp sig. Antje utsattes för näthat, begrep jag. Fast jag begrep inte. Vad handlade det hela om? Jag kollade på expeditionsdatorn och läste Antje på twitter:
"Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt"
Nu är jag dålig på att följa twitter. Formatet ter sig fånigt. 140 tecken, ni vet. Jag begrep nada och, ty vi talar kristen tro, ringde min vän, den välinformerade, för att spörja. Vad händer? Jag fick besked.
En twittrare vid namn Birro drog igång en twitterstorm med stor effekt, minst 500 i första vändan. Han hade taggat Antje så hon kunde följa hela konversationen. Nu tyckte min vän att Antje själv valt twitter som spelplan, så det hela var kanske inte så märkvärdigt. Flera av retweeten retweetades, kanske i flera omgångar. Ni förstår. Budskapet hade räckvidd. Men jag fäskalle fattade fortfarande föga. Det är inte så lätt när man ska ha kyrkoherdepysslet om hand att riktigt hänga med. Tydligen var det uttalandet från Svenska kyrkan om mordet på fader Jacques som flaggats för på Twitter, https://twitter.com/svenskakyrkan/status/757933689829519360 och till detta kanske Kristen Opinion, som kom med det uttalande de menar att Svenska kyrkan borde ha sänt ut. DN skyndar till Antjes hjälp, ser jag också.
Jag frågade en annan präst, förfaren i det politiska värvet. Min enkla fråga löd: "Är motsättningen mellan dem som börjar tala om risken för ett "vi och dom-tänkande" och de som talar om krig och martyrium antagonistisk?"
Han menade nog så.
Annika Borg tycks vara inne på det spåret, för hon twittrade ett "Gode tid" när hon efter terrordådet i Nice läst att "vi och dom-tänkandet" är det farliga. Hon menar att de kristna är under attack. Det var här som Birro twittrade om att påven fördömt det barbariska våldet i Frankrike med en släng: "@BiskopAntje kanske är upptagen med att plocka ner kors" Då lösgjordes en del kritik.
Temat för kritikerna var att Svenska kyrkan blivit en vänsterpolitisk kamporganisation, som inte har något med kristendom att göra. Det antyddes att det finns ett "hycklande etablissemang" men också att Birro var en föredetting. Någon fann det tråkigt att Birro sprider lögner om vår biskop. Birro själv skrev: "Kristna och andra troende mördas dagligen av IS-terror men på Twitter är biskopen och flera andra mest arga på mig. Stolta?"
Sammanfattningsvis är väl allt rätt förbryllande. Jag fattar inte att Antje brydde sig. Spelar hon på twitterarenan får hon väl gilla spelet, eller?
Jesus talade inte explicit om twitter men han sa föga om hur roligt de kristna skulle ha det i utsatta tider.
Nu ska det väl i varje präst och biskop dväljas en själasörjare, med intresse att ta fram sakinförmation också i det eruptiva, det illa tänkta eller det inte färdigtänkta. Vad ville Birro? Går han med poetenes känsla på jakt i tystnaden och bland de ord som undviker att tala om kriget mot kristna - i Mellanöstern men nu också i Europa? Tänker han att just "religionsdialog" inte är metoden att hantera ondskan?
Hade han rätt i sitt lilla inlägg?
Ja, om motsättningen är antagonistisk mellan en grupp som varnar för ett "vi och dom-tänkande" och ser detta tänkande utgöra faran och den grupp som konstaterar att ett krig pågår och att IS-soldater i sin krigföring mördar en gammal präst i Frankrike. Det gäller nog att klargöra motsättningens karaktär.
I dag ska jag fundera över varför Antje tog så illa vid sig av kritiken.
Varför brydde hon sig alls? Det förstår jag inte riktigt.
Har hon inte vant sig vid villkoren att människor sanningslöst säger vad de vill om de kristna? Matt 5:11
Är det själva ifrågasättandet som stör henne? Har Antje svårt för kritik, helt enkelt?
Har hon inte semester?
Jag förstår inte riktigt varför det blir så här och varför just Birros synpunkter blir så viktiga. Själv klagar han över att han inte får sitta ner med ärkebiskopen och tala ut.
http://marcusbirro.se/kristenhetens-harskarteknik/
Är det kommunikationen som brister och skapar misstro - det borde kommunikationsavdelningen överlägga om. Eller är det en kyrklig oförmåga att förstå att somliga ser vad som saknas i alla de välvilliga uttalandena?
Ska vi tänka att det finns en antagonistisk motsättning mellan dem som i detta läge vill säga att religionsdialogen är viktigare än någonsin när vi andra vill tala om våldsanvändningen och trots de lena orden i kyrkliga uttalanden och opinionsartiklar stå våldet emot?
Jag är kristen. Jag står inte självklart ihop med de religiösa mer än jag står samman med hedningar och jag står i politiska angelägenheter ofta hellre samman med dem som är hederliga rucklare än med ohederliga hycklare.
När DN står upp för Svenska kyrkan, blir jag dock nervös.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-inga-terrorister-ska-avgora-vem-som-ar-min-fiende/
Vad var nu detta?
Jag ska fundera på min färd till Göteryd denna morgon.
Är det vi bevittnar ett rötmånadsfenomen eller en antagonistisk motsättning som tar sig publika uttryck?
Samtal vid 11 och mässa på Solgården gläder i varje fall mig. Men molnen tornade upp sig. Antje utsattes för näthat, begrep jag. Fast jag begrep inte. Vad handlade det hela om? Jag kollade på expeditionsdatorn och läste Antje på twitter:
"Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt"
Nu är jag dålig på att följa twitter. Formatet ter sig fånigt. 140 tecken, ni vet. Jag begrep nada och, ty vi talar kristen tro, ringde min vän, den välinformerade, för att spörja. Vad händer? Jag fick besked.
En twittrare vid namn Birro drog igång en twitterstorm med stor effekt, minst 500 i första vändan. Han hade taggat Antje så hon kunde följa hela konversationen. Nu tyckte min vän att Antje själv valt twitter som spelplan, så det hela var kanske inte så märkvärdigt. Flera av retweeten retweetades, kanske i flera omgångar. Ni förstår. Budskapet hade räckvidd. Men jag fäskalle fattade fortfarande föga. Det är inte så lätt när man ska ha kyrkoherdepysslet om hand att riktigt hänga med. Tydligen var det uttalandet från Svenska kyrkan om mordet på fader Jacques som flaggats för på Twitter, https://twitter.com/svenskakyrkan/status/757933689829519360 och till detta kanske Kristen Opinion, som kom med det uttalande de menar att Svenska kyrkan borde ha sänt ut. DN skyndar till Antjes hjälp, ser jag också.
Jag frågade en annan präst, förfaren i det politiska värvet. Min enkla fråga löd: "Är motsättningen mellan dem som börjar tala om risken för ett "vi och dom-tänkande" och de som talar om krig och martyrium antagonistisk?"
Han menade nog så.
Annika Borg tycks vara inne på det spåret, för hon twittrade ett "Gode tid" när hon efter terrordådet i Nice läst att "vi och dom-tänkandet" är det farliga. Hon menar att de kristna är under attack. Det var här som Birro twittrade om att påven fördömt det barbariska våldet i Frankrike med en släng: "@BiskopAntje kanske är upptagen med att plocka ner kors" Då lösgjordes en del kritik.
Temat för kritikerna var att Svenska kyrkan blivit en vänsterpolitisk kamporganisation, som inte har något med kristendom att göra. Det antyddes att det finns ett "hycklande etablissemang" men också att Birro var en föredetting. Någon fann det tråkigt att Birro sprider lögner om vår biskop. Birro själv skrev: "Kristna och andra troende mördas dagligen av IS-terror men på Twitter är biskopen och flera andra mest arga på mig. Stolta?"
Sammanfattningsvis är väl allt rätt förbryllande. Jag fattar inte att Antje brydde sig. Spelar hon på twitterarenan får hon väl gilla spelet, eller?
Jesus talade inte explicit om twitter men han sa föga om hur roligt de kristna skulle ha det i utsatta tider.
Nu ska det väl i varje präst och biskop dväljas en själasörjare, med intresse att ta fram sakinförmation också i det eruptiva, det illa tänkta eller det inte färdigtänkta. Vad ville Birro? Går han med poetenes känsla på jakt i tystnaden och bland de ord som undviker att tala om kriget mot kristna - i Mellanöstern men nu också i Europa? Tänker han att just "religionsdialog" inte är metoden att hantera ondskan?
Hade han rätt i sitt lilla inlägg?
Ja, om motsättningen är antagonistisk mellan en grupp som varnar för ett "vi och dom-tänkande" och ser detta tänkande utgöra faran och den grupp som konstaterar att ett krig pågår och att IS-soldater i sin krigföring mördar en gammal präst i Frankrike. Det gäller nog att klargöra motsättningens karaktär.
I dag ska jag fundera över varför Antje tog så illa vid sig av kritiken.
Varför brydde hon sig alls? Det förstår jag inte riktigt.
Har hon inte vant sig vid villkoren att människor sanningslöst säger vad de vill om de kristna? Matt 5:11
Är det själva ifrågasättandet som stör henne? Har Antje svårt för kritik, helt enkelt?
Har hon inte semester?
Jag förstår inte riktigt varför det blir så här och varför just Birros synpunkter blir så viktiga. Själv klagar han över att han inte får sitta ner med ärkebiskopen och tala ut.
http://marcusbirro.se/kristenhetens-harskarteknik/
Är det kommunikationen som brister och skapar misstro - det borde kommunikationsavdelningen överlägga om. Eller är det en kyrklig oförmåga att förstå att somliga ser vad som saknas i alla de välvilliga uttalandena?
Ska vi tänka att det finns en antagonistisk motsättning mellan dem som i detta läge vill säga att religionsdialogen är viktigare än någonsin när vi andra vill tala om våldsanvändningen och trots de lena orden i kyrkliga uttalanden och opinionsartiklar stå våldet emot?
Jag är kristen. Jag står inte självklart ihop med de religiösa mer än jag står samman med hedningar och jag står i politiska angelägenheter ofta hellre samman med dem som är hederliga rucklare än med ohederliga hycklare.
När DN står upp för Svenska kyrkan, blir jag dock nervös.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-inga-terrorister-ska-avgora-vem-som-ar-min-fiende/
Vad var nu detta?
Jag ska fundera på min färd till Göteryd denna morgon.
Är det vi bevittnar ett rötmånadsfenomen eller en antagonistisk motsättning som tar sig publika uttryck?
torsdag 28 juli 2016
Utsikt från Göteryd
På muralmålningen är det Göteryds kyrkoherde Henning Erlandsson som David Ralson målat. Han blev kyrkoherde år 1941 och pensionerades 1967. Han var gift med Elsie och kyrkoherdeparets äldsta dotter Ulla flyttade till England och gifte sig med advokaten Harvey Elias. Sonen Bengt lyckades ta sig från England till Sverige och är nu präst i något som är riktigt nära Göteryd, nämligen Göteborg. Nära? Ordmässigt, alltså. Göteryd ligger där det alltid har legat och marken består mest av sand och grus, suckades det. Men trakten har varit befolkad i 4000 år väl att märka.
Hur ter sig livet med utsikt från Göteryd?
I predikan i söndags sa kyrkoherden något om att biskopar och präster står först i kön när det blir martyrtid. De som firade gudstjänst i söndags var alltså väl informerade när det första islamistdådet specifikt riktat mot kristna som firade gudstjänst i Europa, inträffade i St. Etienne-du-Rouvray. Att ge sig på en gammal präst som fader Jacques är en klassiker som vi vet, som läst om Polykarpos martyrium.
Jag kan inte utlägga temat med två IS-krigare, som nu njuter med 72 oskulder vardera i paradiset efter att ha tagit livet av en celibatär församlingspräst, som ägnat sina omsorger åt församlingsborna, avstått från familj för att ha församlingen som sin familj. Han har gett sitt liv åt en livsform som vill göra gott. IS-krigarna tog hans liv för att göra ont. Hur utlägger man detta - ont mot gott?
Om martyrer och martyri kan vi skriva mycket.
Det finns fler martyrer i Frankrikes historia, också på 1790-talet, men detta är en otvetydig krigföring mot kristenheten samlad till mässa. Tidigare i Mellanöstern. Nu i Europa.
När gärningsmännen utförde en rit vid altaret var det rimligtvis för att markera islams överhöghet över otron, dvs det vi håller som kristen tro och Sanning.
Dådet mot Lars Vilks eller Charlie Hebdo handlar om yttrandefrihet. Dådet mot fader Jacques handlar om tron. När båda dessa friheter är under attack, vad gör vi då?
Jag noterade att det finns en skillnad i språkbruk. Svenska medier skrev om "en äldre präst" medan Kyrkan skriver namnet på martyren: fader Jacques Hamel. Kyrkan umgås personligt med sina martyrer, nämligen. De är våra. Vi hör ihop.
Jag läser kommentarerna.
Svenska kyrkan finner sommarens besinningslösa attacker på oskyldiga människor skrämmande. Hur ska vi stå våldet emot? Det är frestande att börja dela upp människor i vi och dom, heter det. Men vi som kristna är kallade att leva i öppenhet och kärlek och inte bidra till polariserig mellan människor.
Joho.
Och vad är frukten av decenniers kyrkopolitik i Svenska kyrkan om inte en medveten polarisering mellan "oss" och "dom", dvs dom där kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*, för att nu bara påminna om en prosaisk verklighet bortom det högstämda och falska. Puddingen bevisas genom ätandet. Taites toi! skulle man vilja utbrista.
Men vad om öppenheten?
Handlar det om något helt annat, dvs att rusta sig för ett pågående krig?
Två IS-soldater gav sig på gudstjänstfirarna. Dessa ska i en rättsstat skyddas med vapen.
Öppenheten är inget vapen, inte kärleken heller.
Vi och fransmännen lägger skatt för att få skydd. Låt oss tala om det, och om hotet, det verkliga, och hur det motiveras. För IS-soldaterna var attacken inte besinningslös utan genomtänkt och logisk. Det borde skrämma. Men är det krig så är det.
Kyrkornas Världsråds Rev. Dr Hielke Wolters ska möta våldet med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Det är som om 1960-talets Flower Power-rörelse flyttat in i det kyrkliga.
Jag kan inte riktigt förstå att detta skulle vara något särskilt kristet. Vi kan ställa grundläggande krav på statslivet. Inte kristna krav, men krav på skydd också av de kristna. Pågår det ett irreguljärt krig och staten inte kan skydda oss, behövs korståg nu som då.
Det påstås att IS vill just skapa motsättningar. Därför ska vi med förståelse och öppenhet bemöta IS.
Nej, det är en orimlig förklaring. Det pågår ett krig och vi måste agera därefter. Allt annat kan jag bara se som desinformation.
Gruppvåldtäkterna i Kalmar och Kolboda m fl platser aktualiserar.
Nationens ledning har som första ansvar att skydda den egna befolkningen. Får vi en våg av sexuellt ofredande och våldtäkter och fattar, att en specifik grupp och inte bara kåta pojkar och män i största allmänhet, är förövare, gäller det att tacka nej till tillskott av sådana potentiella förövare.
Om detta drabbar oskyldiga flyktingar? Tja, för nationens ledning är det bättre att de drabbas än den egna befolkningen. "Vi mot dom" är en klok hållning i det här fallet. Eller ska vi se det annorlunda? I så fall - varför? Vilka grupper vill ni offra? Fundera ett slag.
Vad gör vi nu i det kyrkliga när gudstjänstrummet inte är fredat?
Beväpnar kyrkvaktmästarna med pepparsprej och tjänstebatonger?
Eller konstaterar det uppenbara: statsmakterna kan inte längre med sitt våldsmonopol försvara befolkningen. Då får våldet, som så mycket annat, outsourcas. Allt utbildat militärt befäl, grupp-, plutons- och kompanibefäl, värnpliktiga som reservare, får ut tjänstevapnen med kuppammunition så som somliga av oss haft det tidigare under tjänstgöring i Sverige. Det blir hos oss som i Israel, alltså.
Så ter sig utsikten från Göteryd, en socken där danskarna genom reguljära och irreguljära förband härjade med krigshandlingar 300 år tillbaka. Det var förband, som ödelade, brände, plundrade, våldtog, dödade, - you name it. Danskarna är tillbaka. De sitter i sina sommarstugor. i Göteryd, Pjätteryd, Hallaryd och angränsande socknar. Det kan de göra tack vare en våldsmakt, som höll efter våldet. Snapphanarna blev goda svenska medborgare. Var inte det bra? Men det räckte alltså inte med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Hur ter sig livet med utsikt från Göteryd?
I predikan i söndags sa kyrkoherden något om att biskopar och präster står först i kön när det blir martyrtid. De som firade gudstjänst i söndags var alltså väl informerade när det första islamistdådet specifikt riktat mot kristna som firade gudstjänst i Europa, inträffade i St. Etienne-du-Rouvray. Att ge sig på en gammal präst som fader Jacques är en klassiker som vi vet, som läst om Polykarpos martyrium.
Jag kan inte utlägga temat med två IS-krigare, som nu njuter med 72 oskulder vardera i paradiset efter att ha tagit livet av en celibatär församlingspräst, som ägnat sina omsorger åt församlingsborna, avstått från familj för att ha församlingen som sin familj. Han har gett sitt liv åt en livsform som vill göra gott. IS-krigarna tog hans liv för att göra ont. Hur utlägger man detta - ont mot gott?
Om martyrer och martyri kan vi skriva mycket.
Det finns fler martyrer i Frankrikes historia, också på 1790-talet, men detta är en otvetydig krigföring mot kristenheten samlad till mässa. Tidigare i Mellanöstern. Nu i Europa.
När gärningsmännen utförde en rit vid altaret var det rimligtvis för att markera islams överhöghet över otron, dvs det vi håller som kristen tro och Sanning.
Dådet mot Lars Vilks eller Charlie Hebdo handlar om yttrandefrihet. Dådet mot fader Jacques handlar om tron. När båda dessa friheter är under attack, vad gör vi då?
Jag noterade att det finns en skillnad i språkbruk. Svenska medier skrev om "en äldre präst" medan Kyrkan skriver namnet på martyren: fader Jacques Hamel. Kyrkan umgås personligt med sina martyrer, nämligen. De är våra. Vi hör ihop.
Jag läser kommentarerna.
Svenska kyrkan finner sommarens besinningslösa attacker på oskyldiga människor skrämmande. Hur ska vi stå våldet emot? Det är frestande att börja dela upp människor i vi och dom, heter det. Men vi som kristna är kallade att leva i öppenhet och kärlek och inte bidra till polariserig mellan människor.
Joho.
Och vad är frukten av decenniers kyrkopolitik i Svenska kyrkan om inte en medveten polarisering mellan "oss" och "dom", dvs dom där kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*, för att nu bara påminna om en prosaisk verklighet bortom det högstämda och falska. Puddingen bevisas genom ätandet. Taites toi! skulle man vilja utbrista.
Men vad om öppenheten?
Handlar det om något helt annat, dvs att rusta sig för ett pågående krig?
Två IS-soldater gav sig på gudstjänstfirarna. Dessa ska i en rättsstat skyddas med vapen.
Öppenheten är inget vapen, inte kärleken heller.
Vi och fransmännen lägger skatt för att få skydd. Låt oss tala om det, och om hotet, det verkliga, och hur det motiveras. För IS-soldaterna var attacken inte besinningslös utan genomtänkt och logisk. Det borde skrämma. Men är det krig så är det.
Kyrkornas Världsråds Rev. Dr Hielke Wolters ska möta våldet med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Det är som om 1960-talets Flower Power-rörelse flyttat in i det kyrkliga.
Jag kan inte riktigt förstå att detta skulle vara något särskilt kristet. Vi kan ställa grundläggande krav på statslivet. Inte kristna krav, men krav på skydd också av de kristna. Pågår det ett irreguljärt krig och staten inte kan skydda oss, behövs korståg nu som då.
Det påstås att IS vill just skapa motsättningar. Därför ska vi med förståelse och öppenhet bemöta IS.
Nej, det är en orimlig förklaring. Det pågår ett krig och vi måste agera därefter. Allt annat kan jag bara se som desinformation.
Gruppvåldtäkterna i Kalmar och Kolboda m fl platser aktualiserar.
Nationens ledning har som första ansvar att skydda den egna befolkningen. Får vi en våg av sexuellt ofredande och våldtäkter och fattar, att en specifik grupp och inte bara kåta pojkar och män i största allmänhet, är förövare, gäller det att tacka nej till tillskott av sådana potentiella förövare.
Om detta drabbar oskyldiga flyktingar? Tja, för nationens ledning är det bättre att de drabbas än den egna befolkningen. "Vi mot dom" är en klok hållning i det här fallet. Eller ska vi se det annorlunda? I så fall - varför? Vilka grupper vill ni offra? Fundera ett slag.
Vad gör vi nu i det kyrkliga när gudstjänstrummet inte är fredat?
Beväpnar kyrkvaktmästarna med pepparsprej och tjänstebatonger?
Eller konstaterar det uppenbara: statsmakterna kan inte längre med sitt våldsmonopol försvara befolkningen. Då får våldet, som så mycket annat, outsourcas. Allt utbildat militärt befäl, grupp-, plutons- och kompanibefäl, värnpliktiga som reservare, får ut tjänstevapnen med kuppammunition så som somliga av oss haft det tidigare under tjänstgöring i Sverige. Det blir hos oss som i Israel, alltså.
Så ter sig utsikten från Göteryd, en socken där danskarna genom reguljära och irreguljära förband härjade med krigshandlingar 300 år tillbaka. Det var förband, som ödelade, brände, plundrade, våldtog, dödade, - you name it. Danskarna är tillbaka. De sitter i sina sommarstugor. i Göteryd, Pjätteryd, Hallaryd och angränsande socknar. Det kan de göra tack vare en våldsmakt, som höll efter våldet. Snapphanarna blev goda svenska medborgare. Var inte det bra? Men det räckte alltså inte med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
tisdag 26 juli 2016
Göra en rosendalare?
I morgon skriver jag ingen text. Ni får två idag.
Gunnar Rosendal var en klassresenär och uppträdde som en sprätt. I fin öppen Chevrolet, cheviotkostym och schäfer i bilens framsäte uppträdde han som församlingspräst i Färingtofta. Där ingick det nu så berömda Kvinnaböske. De pastorala mödorna var uppenbarligen så begränsade, att han kunde ta sig till Lund för att studera och så återvända till expeditionstid och söndagens gudstjänster. Han skrev en avhandling, som han fick ta ner. Den höll inte vetenskapligt mått som avhandling men mottogs hjärtligt av recensenten i Församlingsbladet, föregångaren till Vår Kyrka och Kyrkans Tidning. Gunnar Rosendal satte sig att skriva ännu en avhandling, som godkändes.
Det viktiga han skrev var inte avhandlingarna utan en serie programböcker på temat Kyrklig Förnyelse. Den första boken som hette just så var en uppgörelse inifrån med en pastoral praxis, som inte födde tro eller gav föda till tron. Nuförtiden ska Gunnar Rosendal, F. Gunnar, avfärdas som högkyrklig. Han var förstås präst i den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen fört fram och det var dess svagheter han såg. Hans egen andliga profil är gammalkyrklighet, den där man vet vad man tror, och så hade han inte minst vid det ekumeniska mötet i Stockholm överraskats av Kyrkans katolicitet. Under hans klassresa var Gertrud Brilioth, Yngves mamma, en viktig person.
F. Gunnar hade av sin vigningsbiskop hört att man kan vara så försiktig, att man kan dö av det. Själv manade han präster att vara försiktiga med försiktigheten. På så vis blev han en betydande präst i en obetydlig köping i landet och mycket mer än så. Då menar jag inte bara att han inspirerade församlingslivet i Hallaryd också, om man så säger. Det mest intressanta kanske ändå är fader Gunnars uppgörelse med en pastoral strategi som inte föder något. Han hade prövat den och funnit den inte åstadkomma vad de sade sig vilja åstadkomma.
Jag läser om en annan präst i Lunds stift. Han är min fb-vän, medelklass med vänsteråsikter. Han sägs vara Sveriges mest mediala präst och tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. "Han trivs där, eftersom den digitala världen har så kort minne." Han beskriver sig själv som "mesigt pk".
Han hör till den befängda grupp präster som säger att de sedan 3-4 års ålder velat bli präster. Det finns sådana. Det har alltid förundrat mig. När han ska definiera tro blir det "mer om att hoppas och längta".
Han har varit studentpräst (vem har inte det) och studentpräster är av hävd lite mer avantgardistiska och experimentella än övriga präster. Jaha. Nu är han församlingspräst? "Här ligger det lappar i mkitt fack. Begrav de här gubbarna eller döp den här bebisen. Då gör jag det. Och jag försöker göra det bra." Vid dopgudstjänsten genomför han en utläggning med hjälp av geléhallon. Han är nämligen "så jävla trött på tjugolappen", ni vet det där knepet att riva i och stampa på en tjuga och ändå har den kvar sitt värde.
Församlingspräst? Men var är då församlingen? Jag uppfattar en religiös ceremonimästare, som sett till att det inköpts ett nytt röklin med hood till honom. Är det när präster inser att det de springer runt i inte bygger långsiktigt som de kan göra en rosendalare? Om de inte gör det förnyas inte Kyrkan och allt det de vill bygger på en förutsättning, nämligen den att tidigare präster gjorde vad de skulle och att det finns människor som bär församlingen. När de ssa inte längre finns, blir det ceremoniväsende. Somliga präster kan vara nöjda med det, inte minst om de har något annat att göra i väntan på att få några lappar i facket.
Ska man be att de slipper se det meningslösa med det de håller på med eller ska man be att de upptäcker det?
Göra en rosendalare eller slippa och köra på som vanligt, för det går så länge som det går?
Ska man i det längsta hoppas på att de inte fattar vad prästämbetet går ut på eller att de ska upptäcka det?
Oss emellan, högkyrkliga präster som står samman med sina församlingar i gudstjänst och vardag har det trots allt roligare. De kan ha fler varianter för det pastorala arbetet än en tjugolapp eller en påse geléhallon.
Gunnar Rosendal var en klassresenär och uppträdde som en sprätt. I fin öppen Chevrolet, cheviotkostym och schäfer i bilens framsäte uppträdde han som församlingspräst i Färingtofta. Där ingick det nu så berömda Kvinnaböske. De pastorala mödorna var uppenbarligen så begränsade, att han kunde ta sig till Lund för att studera och så återvända till expeditionstid och söndagens gudstjänster. Han skrev en avhandling, som han fick ta ner. Den höll inte vetenskapligt mått som avhandling men mottogs hjärtligt av recensenten i Församlingsbladet, föregångaren till Vår Kyrka och Kyrkans Tidning. Gunnar Rosendal satte sig att skriva ännu en avhandling, som godkändes.
Det viktiga han skrev var inte avhandlingarna utan en serie programböcker på temat Kyrklig Förnyelse. Den första boken som hette just så var en uppgörelse inifrån med en pastoral praxis, som inte födde tro eller gav föda till tron. Nuförtiden ska Gunnar Rosendal, F. Gunnar, avfärdas som högkyrklig. Han var förstås präst i den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen fört fram och det var dess svagheter han såg. Hans egen andliga profil är gammalkyrklighet, den där man vet vad man tror, och så hade han inte minst vid det ekumeniska mötet i Stockholm överraskats av Kyrkans katolicitet. Under hans klassresa var Gertrud Brilioth, Yngves mamma, en viktig person.
F. Gunnar hade av sin vigningsbiskop hört att man kan vara så försiktig, att man kan dö av det. Själv manade han präster att vara försiktiga med försiktigheten. På så vis blev han en betydande präst i en obetydlig köping i landet och mycket mer än så. Då menar jag inte bara att han inspirerade församlingslivet i Hallaryd också, om man så säger. Det mest intressanta kanske ändå är fader Gunnars uppgörelse med en pastoral strategi som inte föder något. Han hade prövat den och funnit den inte åstadkomma vad de sade sig vilja åstadkomma.
Jag läser om en annan präst i Lunds stift. Han är min fb-vän, medelklass med vänsteråsikter. Han sägs vara Sveriges mest mediala präst och tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. "Han trivs där, eftersom den digitala världen har så kort minne." Han beskriver sig själv som "mesigt pk".
Han hör till den befängda grupp präster som säger att de sedan 3-4 års ålder velat bli präster. Det finns sådana. Det har alltid förundrat mig. När han ska definiera tro blir det "mer om att hoppas och längta".
Han har varit studentpräst (vem har inte det) och studentpräster är av hävd lite mer avantgardistiska och experimentella än övriga präster. Jaha. Nu är han församlingspräst? "Här ligger det lappar i mkitt fack. Begrav de här gubbarna eller döp den här bebisen. Då gör jag det. Och jag försöker göra det bra." Vid dopgudstjänsten genomför han en utläggning med hjälp av geléhallon. Han är nämligen "så jävla trött på tjugolappen", ni vet det där knepet att riva i och stampa på en tjuga och ändå har den kvar sitt värde.
Församlingspräst? Men var är då församlingen? Jag uppfattar en religiös ceremonimästare, som sett till att det inköpts ett nytt röklin med hood till honom. Är det när präster inser att det de springer runt i inte bygger långsiktigt som de kan göra en rosendalare? Om de inte gör det förnyas inte Kyrkan och allt det de vill bygger på en förutsättning, nämligen den att tidigare präster gjorde vad de skulle och att det finns människor som bär församlingen. När de ssa inte längre finns, blir det ceremoniväsende. Somliga präster kan vara nöjda med det, inte minst om de har något annat att göra i väntan på att få några lappar i facket.
Ska man be att de slipper se det meningslösa med det de håller på med eller ska man be att de upptäcker det?
Göra en rosendalare eller slippa och köra på som vanligt, för det går så länge som det går?
Ska man i det längsta hoppas på att de inte fattar vad prästämbetet går ut på eller att de ska upptäcka det?
Oss emellan, högkyrkliga präster som står samman med sina församlingar i gudstjänst och vardag har det trots allt roligare. De kan ha fler varianter för det pastorala arbetet än en tjugolapp eller en påse geléhallon.
Det vettlösa
Modéus II fick besked i en krönika i Vetlanda-Posten.
http://www.smt.se/article/det-behovs-mer-an-guds-nad-modeus/
Vetlanda-Posten är en tidning som med heder bär sitt folkliga namn Vettlösa-Posten. Där beskrivs Svenska kyrkan, som förutom att rista in sin personalpolitik har en "generös representationskultur". Kritiken riktas mot Modéus II, vilket måste sägas vara att skjuta på sittande mål. Om församlingarna köper ut personal, är det lite en stiftsbiskop kan göra. Det fattar inte den vettlöse krönikören. Kan man uppfatta två glas vin vid en middag som "generös representationskultur" måste man nog komma från ett frikyrkligt sammanhang, eller?
Krönikören menar att biskopen helt enkelt måste våga vara så bestämd att han ger sina underlydande det raka budskapet att den här frågan, dvs personalkonflikter, måste lösas. Är de underlydande kyrkoråden? Och så får Modéus Ii ytterligare en admonition. Hans valspråk är "Guds nåd är allt du behöver". Krönikören vet bättre och konstaterar att "det tarvas faktiskt mer för att vara chef." Det kan man tycka, men då måste man ha elementär kunskap om den kyrkliga organisationen och om hur kyrkoråden rekryteras. Nog borde kvalitetskrav kunna ställas också på Vetlanda-Posten, som ingår i vilken koncern då? Hall-pressen. Den fromma Hall-pressen!
Men biskopen fick klart besked: "Det behövs mer än 'Guds nåd', Modéus. Krönikören vet bättre.
Anna Ekströms motion kanske ska sorteras in under rubriken "det vettlösa". När allt kommer till allt, undergräver hon och S-partiets gruppledare m fl något som är ett kitt i alla organisationer: tillitskulturen. Ingen kan i fortsättningen lita på något som Kyrkomötet säger om motionen röstas igenom.
Man ska kunna lita på organisationen och dess utfästelser.
Nu hade de insiktsfulla genmält att den sedan länge slagits sönder, men kommentatorerna har semester, så det temat behöver vi inte ta upp nu.
Om Svenska kyrkan beslutar sig för att frångå den gamla utfästelsen, alternativt på nytt svika gjord utfästelse, nog vet vi då att tillitskulturen skadats.
Det kan man kanske göra lite smått. Fixa och trixa. Men kan man göra det som Kyrkomöte utan att den svenska staten får nya uppgifter när folk drabbas av en fullt motiverad nedstämdhet, dvs får hantera ett tillstånd när tanken på vad en präst är och ska vara kolliderar med den kyrkopolitiska verkligheten?
Hade jag varit minister med ansvar för något, hade jag varsnat att aktiviteterna i Svenska kyrkan kan resultera i höga sjukskrivningsresultat. Nedstämdhet och depression är inte att leka med - och kostsamma tillstånd. Hade jag varit statsråd kanske jag då nämnt saken för den kollega som har hälsofrågorna om hand med frågan vad partiet håller på med i det kyrkopolitiska. Vilket är det problem motionen ska lösa och vilka problem åstadkommer den? Att definiera sådant kallas politik. Det finns politik som är dum politik.
Hur blir det i fortsättningen?
Jag läser Vetlanda-Posten, där det i krönikan att Svenska kyrkan är "en institution som anger oss alla." Är det så? Hur ska jag nu tänka?
Kommer Läronämnden att nu kraftfullt träda upp mot motionskravet från Ekström et cons och hävda att löften skall hållas, pacta sunt servanda?
Vad Läronämnden har att komma med kanske är det mest intressanta att förbida. Om Läronämnden inte säger det, vad ska den då säga, och hur ska den teologiska insikten formuleras? Ska biskoparna skärpa tonen, i varje fall de som var med 2009. Jackelén, Persenius, Stiglund och Brunne - om jag minns rätt. Och vad säger de pensionerade biskopar som var med? Hukar de bara, skakar obehaget av sig och tänker på döden?
Fler kanske skulle tala, den stora vita här av präster som sinsemellan brukar säga att "detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i". Eller gäller den i andra länder och sammanhang självklara strukturen, att det känsliga talar man bara med de närmaste om?
http://www.smt.se/article/det-behovs-mer-an-guds-nad-modeus/
Vetlanda-Posten är en tidning som med heder bär sitt folkliga namn Vettlösa-Posten. Där beskrivs Svenska kyrkan, som förutom att rista in sin personalpolitik har en "generös representationskultur". Kritiken riktas mot Modéus II, vilket måste sägas vara att skjuta på sittande mål. Om församlingarna köper ut personal, är det lite en stiftsbiskop kan göra. Det fattar inte den vettlöse krönikören. Kan man uppfatta två glas vin vid en middag som "generös representationskultur" måste man nog komma från ett frikyrkligt sammanhang, eller?
Krönikören menar att biskopen helt enkelt måste våga vara så bestämd att han ger sina underlydande det raka budskapet att den här frågan, dvs personalkonflikter, måste lösas. Är de underlydande kyrkoråden? Och så får Modéus Ii ytterligare en admonition. Hans valspråk är "Guds nåd är allt du behöver". Krönikören vet bättre och konstaterar att "det tarvas faktiskt mer för att vara chef." Det kan man tycka, men då måste man ha elementär kunskap om den kyrkliga organisationen och om hur kyrkoråden rekryteras. Nog borde kvalitetskrav kunna ställas också på Vetlanda-Posten, som ingår i vilken koncern då? Hall-pressen. Den fromma Hall-pressen!
Men biskopen fick klart besked: "Det behövs mer än 'Guds nåd', Modéus. Krönikören vet bättre.
Anna Ekströms motion kanske ska sorteras in under rubriken "det vettlösa". När allt kommer till allt, undergräver hon och S-partiets gruppledare m fl något som är ett kitt i alla organisationer: tillitskulturen. Ingen kan i fortsättningen lita på något som Kyrkomötet säger om motionen röstas igenom.
Man ska kunna lita på organisationen och dess utfästelser.
Nu hade de insiktsfulla genmält att den sedan länge slagits sönder, men kommentatorerna har semester, så det temat behöver vi inte ta upp nu.
Om Svenska kyrkan beslutar sig för att frångå den gamla utfästelsen, alternativt på nytt svika gjord utfästelse, nog vet vi då att tillitskulturen skadats.
Det kan man kanske göra lite smått. Fixa och trixa. Men kan man göra det som Kyrkomöte utan att den svenska staten får nya uppgifter när folk drabbas av en fullt motiverad nedstämdhet, dvs får hantera ett tillstånd när tanken på vad en präst är och ska vara kolliderar med den kyrkopolitiska verkligheten?
Hade jag varit minister med ansvar för något, hade jag varsnat att aktiviteterna i Svenska kyrkan kan resultera i höga sjukskrivningsresultat. Nedstämdhet och depression är inte att leka med - och kostsamma tillstånd. Hade jag varit statsråd kanske jag då nämnt saken för den kollega som har hälsofrågorna om hand med frågan vad partiet håller på med i det kyrkopolitiska. Vilket är det problem motionen ska lösa och vilka problem åstadkommer den? Att definiera sådant kallas politik. Det finns politik som är dum politik.
Hur blir det i fortsättningen?
Jag läser Vetlanda-Posten, där det i krönikan att Svenska kyrkan är "en institution som anger oss alla." Är det så? Hur ska jag nu tänka?
Kommer Läronämnden att nu kraftfullt träda upp mot motionskravet från Ekström et cons och hävda att löften skall hållas, pacta sunt servanda?
Vad Läronämnden har att komma med kanske är det mest intressanta att förbida. Om Läronämnden inte säger det, vad ska den då säga, och hur ska den teologiska insikten formuleras? Ska biskoparna skärpa tonen, i varje fall de som var med 2009. Jackelén, Persenius, Stiglund och Brunne - om jag minns rätt. Och vad säger de pensionerade biskopar som var med? Hukar de bara, skakar obehaget av sig och tänker på döden?
Fler kanske skulle tala, den stora vita här av präster som sinsemellan brukar säga att "detta är en annan kyrka än den jag prästvigdes i". Eller gäller den i andra länder och sammanhang självklara strukturen, att det känsliga talar man bara med de närmaste om?
måndag 25 juli 2016
Go for it!
Jag var från gränsen till Loshult till gränsen mot Hallaryd i Lunds stift i går. Det var en vistelse i Lunds stift av kort varaktighet, men icke desto mindre. Jag hann fundera över biskopen, som tror något annat om Bibeln än en uppsättning av hans präster i stiftet. Frågan är om inte biskopen är av en annan religion än somliga präster också. Under min korta tid i stiftet hann jag alltså fundera över en uppsättning präster i Lunds stift och, för att alludera på visan, "när jag på dessa tänker, då görs inte mitt hjärta glad,"
Hur kan någon egentligen vilja iscensätta ett löftesbrott sju år efter kyrkomötesbeslutet om enkönade vigslar?
Varför slår inte tanken till, att beslutet som tråcklades igenom, behövde ett utrymme för de tveksamma, annars kunde beslutet inte fattas? Tas den utfästelsen bort, så står inte löftet kvar och löftesbrott är inte okej.
Gud är trofast, svek är skam och allt det där som alltså inte gäller Svenska kyrkan.
Jag gillar inte att Svenska kyrkan, SvK, förkortas SveK - men det är ett ogillande som blir svårt att upprätthålla fortsättningsvis.
Jag kan tycka synd om prästkandidater, som måste försäkra något som i sak är så ställt på lerfötter som 2009 års kyrkomötesbeslut om enkönad vigsel. Kravet på anpassning är inget för ömtåliga samveten men väl något för den som är van vid dubbel bokföring. Till det evangeliska hör att, så gott det går, inte lägga mer på samvetena än vad som är nödvändigt. Av det skälet, och inte bara kyrkopolitiskt, kom den s k samvetsklausulen till år 1958.
Finns det någon biskop som med ämbetets egen auktoritet stiger fram och säger sig inte medverka till kyrkopolitiska löftesbrott?
"Jag kommer aldrig att i min biskopsgärning kräva att en prästkandidat ska lova något så idiotiskt som det motionen kräver. Det skulle flagrant strida mot löftet från 2009, det löfte som gäller mig! Jag behöver inte vara förändringsagent för en reform som togs med bestämda utrymmen för gensaga. Det var utgångspunkten."
Finns sådana biskopar?
På min korta resa i Lunds stift slog mig tanken, att präster hamnar i tvivelsmål och därför nu vill uppsöka sina biskopar för att tala om sina tvivel. Det är det minsta de kan göra för att undvika att bli tyst staffage. Go for it! Biskoparna går sist i processionen, eftersom de har herdeansvar för oss. Låt dem ta detta ansvar och låt detta ansvar ta tid.
Vem/vilka uppsöker alltså biskopen för ett rejält samtal på temat att det nya kravet eroderar det undantag som gäller?
"Jag är en präst som inte vill bli betraktad som något man får stå ut med tills vidare och det är just en sådan jag blir i äktenskapsfrågan."
Vad säger biskopen då?
Hänvisar till hur det var det gamla löftet och tjatar om att det gäller vederbörande eller tar frågan, som kanske handlar om fortgående svenskkyrklig alienation, på allvar? Vad säger t ex Ragnar Persenius?
Vad säger biskopen om det påpekas att antalet vigslar är få, men att ställningstagandet likväl spelar in när folk söker tjänster (fast det inte skulle!) och att komministertjänsten i Lundby är märkt med regnbågsflaggan, för så annonserades den tjänsten ut i Kyrkans Tidning?
Är det inte en kristlig plikt för en präst att då och då göra livet svårt för biskoparna?
Av kärlek till sanningen, som reformatorerna menar.
Vad skulle helt enkelt hända om talträngda präster enskilt eller parvis sökte upp biskoparna och sa: "Vi vill inte behandlas som skit i en aktion ledd av folkpartisten Anna Ekström i Karlskrona."
Vad skulle Johan Tyrberg då säga?
Vad skulle biskopen säga om prästerna sa: "Vad är det för auktoritet ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans egentligen har? Hade inte reservanterna 1982 alldeles rätt, när de påtalade svagheterna med ett partipolitiserat kyrkomöte?"
Vad skulle Sven Bernhard Fast och Hans Stiglund säga?
Det finns präster som ger sig iväg, simmar över Tibern eller i sommarvärmen plaskar i något annat vattendrag. Skulle det inte vara välgörande om några av dem, som avgett den i Kyrkoordningen införda idiotförklaringen när de prästvigts eller sökt tjänst, stegar upp till biskopen och säger:
"Jag har kommit i samvetsnöd.
Jag hade inget problem att lova samarbete med alla ämbetsbärare oavsett kön, det är inte detta saken gällt för mig någonsin. Jag var tveksam om prästämbetet och den tveksamheten har tilltagit. Kan biskopen för mig förklara hur 1958 års kyrkomötesbeslut om ämbetet står i överensstämmelse med Guds ord och Kyrkans syn på prästämbetet. Också de evangeliska kan ju förstå prästvigningen som ett sakrament, säger Apologien.
Jag läste Hellmut Lieberg och har förts ut i tvivel och tveksamheter.
På vilket sätt är 1958 års beslut ett gott teologiskt beslut och inte som kritikerna säger ett politiskt men teologiskt undermåligt beslut?
Har biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk? Bo Giertz sa efter den läsningen att han skulle finna det genant att på den bokens argumentation byta åsikt i ämbetsfrågan."
Vad skulle en biskop nu säga?
Finns det någon biskop som med insikt kan försvara 1958 års beslut? Ragnar Persenius, kan jag tänka. Men ingen annan biskop. De har inte materialet present, som det heter.
Kunde den som ändå tänker ge sig iväg inte ställa sina frågor till stiftets biskop?
Det är faktiskt biskopars ansvar att veta att den kyrkostruktur de tjänar är autentisk och kunna stå för det. Luk 12:48
Skulle det inte för vanliga präster ha sin särskilda glädje att gunga Kyrkans skepp lite?
Och därtill kanske en välgärning mot biskopen om man ser saken ur evighetens synvinkel.
Men varför ska inte lekfolket få sin chans. Ring biskopen och beställ tid för att berätta vad ni gycker om det planerade löftesbrottet. Det ska ske i er kyrka! Hur kul är det?
Go for it!
Hur kan någon egentligen vilja iscensätta ett löftesbrott sju år efter kyrkomötesbeslutet om enkönade vigslar?
Varför slår inte tanken till, att beslutet som tråcklades igenom, behövde ett utrymme för de tveksamma, annars kunde beslutet inte fattas? Tas den utfästelsen bort, så står inte löftet kvar och löftesbrott är inte okej.
Gud är trofast, svek är skam och allt det där som alltså inte gäller Svenska kyrkan.
Jag gillar inte att Svenska kyrkan, SvK, förkortas SveK - men det är ett ogillande som blir svårt att upprätthålla fortsättningsvis.
Jag kan tycka synd om prästkandidater, som måste försäkra något som i sak är så ställt på lerfötter som 2009 års kyrkomötesbeslut om enkönad vigsel. Kravet på anpassning är inget för ömtåliga samveten men väl något för den som är van vid dubbel bokföring. Till det evangeliska hör att, så gott det går, inte lägga mer på samvetena än vad som är nödvändigt. Av det skälet, och inte bara kyrkopolitiskt, kom den s k samvetsklausulen till år 1958.
Finns det någon biskop som med ämbetets egen auktoritet stiger fram och säger sig inte medverka till kyrkopolitiska löftesbrott?
"Jag kommer aldrig att i min biskopsgärning kräva att en prästkandidat ska lova något så idiotiskt som det motionen kräver. Det skulle flagrant strida mot löftet från 2009, det löfte som gäller mig! Jag behöver inte vara förändringsagent för en reform som togs med bestämda utrymmen för gensaga. Det var utgångspunkten."
Finns sådana biskopar?
På min korta resa i Lunds stift slog mig tanken, att präster hamnar i tvivelsmål och därför nu vill uppsöka sina biskopar för att tala om sina tvivel. Det är det minsta de kan göra för att undvika att bli tyst staffage. Go for it! Biskoparna går sist i processionen, eftersom de har herdeansvar för oss. Låt dem ta detta ansvar och låt detta ansvar ta tid.
Vem/vilka uppsöker alltså biskopen för ett rejält samtal på temat att det nya kravet eroderar det undantag som gäller?
"Jag är en präst som inte vill bli betraktad som något man får stå ut med tills vidare och det är just en sådan jag blir i äktenskapsfrågan."
Vad säger biskopen då?
Hänvisar till hur det var det gamla löftet och tjatar om att det gäller vederbörande eller tar frågan, som kanske handlar om fortgående svenskkyrklig alienation, på allvar? Vad säger t ex Ragnar Persenius?
Vad säger biskopen om det påpekas att antalet vigslar är få, men att ställningstagandet likväl spelar in när folk söker tjänster (fast det inte skulle!) och att komministertjänsten i Lundby är märkt med regnbågsflaggan, för så annonserades den tjänsten ut i Kyrkans Tidning?
Är det inte en kristlig plikt för en präst att då och då göra livet svårt för biskoparna?
Av kärlek till sanningen, som reformatorerna menar.
Vad skulle helt enkelt hända om talträngda präster enskilt eller parvis sökte upp biskoparna och sa: "Vi vill inte behandlas som skit i en aktion ledd av folkpartisten Anna Ekström i Karlskrona."
Vad skulle Johan Tyrberg då säga?
Vad skulle biskopen säga om prästerna sa: "Vad är det för auktoritet ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans egentligen har? Hade inte reservanterna 1982 alldeles rätt, när de påtalade svagheterna med ett partipolitiserat kyrkomöte?"
Vad skulle Sven Bernhard Fast och Hans Stiglund säga?
Det finns präster som ger sig iväg, simmar över Tibern eller i sommarvärmen plaskar i något annat vattendrag. Skulle det inte vara välgörande om några av dem, som avgett den i Kyrkoordningen införda idiotförklaringen när de prästvigts eller sökt tjänst, stegar upp till biskopen och säger:
"Jag har kommit i samvetsnöd.
Jag hade inget problem att lova samarbete med alla ämbetsbärare oavsett kön, det är inte detta saken gällt för mig någonsin. Jag var tveksam om prästämbetet och den tveksamheten har tilltagit. Kan biskopen för mig förklara hur 1958 års kyrkomötesbeslut om ämbetet står i överensstämmelse med Guds ord och Kyrkans syn på prästämbetet. Också de evangeliska kan ju förstå prästvigningen som ett sakrament, säger Apologien.
Jag läste Hellmut Lieberg och har förts ut i tvivel och tveksamheter.
På vilket sätt är 1958 års beslut ett gott teologiskt beslut och inte som kritikerna säger ett politiskt men teologiskt undermåligt beslut?
Har biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk? Bo Giertz sa efter den läsningen att han skulle finna det genant att på den bokens argumentation byta åsikt i ämbetsfrågan."
Vad skulle en biskop nu säga?
Finns det någon biskop som med insikt kan försvara 1958 års beslut? Ragnar Persenius, kan jag tänka. Men ingen annan biskop. De har inte materialet present, som det heter.
Kunde den som ändå tänker ge sig iväg inte ställa sina frågor till stiftets biskop?
Det är faktiskt biskopars ansvar att veta att den kyrkostruktur de tjänar är autentisk och kunna stå för det. Luk 12:48
Skulle det inte för vanliga präster ha sin särskilda glädje att gunga Kyrkans skepp lite?
Och därtill kanske en välgärning mot biskopen om man ser saken ur evighetens synvinkel.
Men varför ska inte lekfolket få sin chans. Ring biskopen och beställ tid för att berätta vad ni gycker om det planerade löftesbrottet. Det ska ske i er kyrka! Hur kul är det?
Go for it!
söndag 24 juli 2016
Snällt om biskopar
Det är söndag med högmässa i Hallaryd och så gudstjänst i Emanuelskapellet, Delary. Det är uppenbarligen en del att stå i också för en kyrkoherde!
Jag har läst på, och finner att av pastoratets kyrkor är det Pjätteryds kyrka som har det mesta från medeltiden på plats eller på Statens Historiska Museum. I Hallaryd brände danskarna kyrkan 1567. Den nuvarande kyrkan byggdes 1862-1863. Emanuelskapellet är ett gammal metodistkapell, som Hembygdsföreningen sköter och pastoratet hyr sex månader om året.
Jag har sålunda läst på lite i Stig Lundhs nyutkomna bok Medeltidens kyrkor i Östbo, Västbo och Sunnerbo mot Skåne-Hallandsgränsen och deras kvarvarande inventarier. Atremi gav ut boken som är nr 17 i Linköpings Stiftshistoriska Sällskaps skriftserie.
Annars har jag läst herdabrev.
Mikael Mogren skrev när han blivit vald under natten herdabrevet Omvänd till verklighet. Västerås stift 2015. Han hade ett ärende till stiftet och hans ärende är et kärleksbrev. Han hör hemma i stiftet, det har han känt genom hela kroppen. Och nu är han stiftets biskop. Mikael är en konstruktiv person som vill fånga upp inte bara problem utan insikter om vad som kan göras i det lokala för att hantera problemen.
Ska jag nu stoppa in den obligatoriska meningen i allt kyrkligt, den att jag inte håller med om allt? Jag vet hur det går till. Är man överens om något eller mycket måste deklarationen till att man inte är överens om allt. "Jag brukar inte vara överens med NN, men..." Salig Hellström gjorde en gång den markeringen mot mig och sa sig inte bruka vara överens med mig om så mycket. Öppet mål. Jag frågade stillsamt om inte de som båda läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om väldigt mycket? Jan Arvid tappade koncepterna och satt alldeles tyst.
Varför skulle jag vara överens med Mikael eller Jan Arvid om allt? Med vem är jag överens om allt? Mikael Mogren är känsligare än de flesta och jag hör till de sakorienterade. Arv och miljö spelar in. Det är kanske Mikaels känslighet som gör att han natten efter valet kan skriva ett kärleksbrev till Västerås stift. De problem han ser och andra som han inte ser, får komma efterhand.
Vill man se hur han hanterar sin apologetiska lidelse, läser man hans bok 100 frågor om Gud och 200 svar, Verbum 2016. Det är frågor som folk i stiftet skickat biskopen och som han tar upp dels i ett kort svar, en mening, och ett längre men aldrig mer än en sida. Mikael vill "öka läskunnigheten i kristen tro". Gott så.
Johan Tyrbergs herdabrev heter Kallad till kärlek, Arcus 2015.
Johan välkomnar kritik för varje chef behöver omge sig med personer som kan vara kritiska "men ändå lojala". Han har inte riktigt pejl på distinktionerna. De lojala är aldrig kritiska, de håller med. Det är de solidariska en biskop kan förlita sig till. Boken innehåller fyra bilder på Johan samt en bild av ett smutsigt fönster (biskopsbostadens?) och därtill hav och segel samt blommor. Han berättar om sitt liv som präst i Blekinge, i SKUT och som kyrkoherde/ kontraktsprost.
Johan slår ett slag för bibelundervisningen, hans bakgrund i Credo slår igenom. Han vill väl och gör inga kyrkopolitiska markeringar, men jag anar att han läser Bibeln på ett annat sätt än många präster i Lunds stift. Ska vi vänta oss en intressant bibelstrid i Lunds stift de kommande åren? Fast det kanske är en förväntan, som enligt Strukturutskottets önskan, inte ska vara med en söndag på Bloggardag, dagen då vi ska vara snälla. Men den striden skulle kanske ändå vara att vara snäll i sak? Kärlek till sanningen, alltså.
Johan tycker att vi ska se de anställda som en nyckelgrupp i församlingen men församlingsbegreppet får inte begränsas till dem.
Sug på den meningen.
Hade det inte varit söndag, hade jag kanske ropat högt för något har hänt på rätt kort tid i Svenska kyrkan. Nyckelgrupp? Men hur kyrkliga är arbetslagen egentligen?
Det är dessa två biskopar som i fortsättningen ska avvisa prästkandidater som inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Dessa biskopar ska administrera löftesbrottet. Det borde inte vara lätt för någon, men man kan väl gissa att de är lojala. Eller vad tror ni?
Solen skiner. Mot Hallaryd! En omväg genom Lunds stift leder till målet, när nu vägen Älmhult-Delary är avstängd. Det är smällar man får ta.
Jag har läst på, och finner att av pastoratets kyrkor är det Pjätteryds kyrka som har det mesta från medeltiden på plats eller på Statens Historiska Museum. I Hallaryd brände danskarna kyrkan 1567. Den nuvarande kyrkan byggdes 1862-1863. Emanuelskapellet är ett gammal metodistkapell, som Hembygdsföreningen sköter och pastoratet hyr sex månader om året.
Jag har sålunda läst på lite i Stig Lundhs nyutkomna bok Medeltidens kyrkor i Östbo, Västbo och Sunnerbo mot Skåne-Hallandsgränsen och deras kvarvarande inventarier. Atremi gav ut boken som är nr 17 i Linköpings Stiftshistoriska Sällskaps skriftserie.
Annars har jag läst herdabrev.
Mikael Mogren skrev när han blivit vald under natten herdabrevet Omvänd till verklighet. Västerås stift 2015. Han hade ett ärende till stiftet och hans ärende är et kärleksbrev. Han hör hemma i stiftet, det har han känt genom hela kroppen. Och nu är han stiftets biskop. Mikael är en konstruktiv person som vill fånga upp inte bara problem utan insikter om vad som kan göras i det lokala för att hantera problemen.
Ska jag nu stoppa in den obligatoriska meningen i allt kyrkligt, den att jag inte håller med om allt? Jag vet hur det går till. Är man överens om något eller mycket måste deklarationen till att man inte är överens om allt. "Jag brukar inte vara överens med NN, men..." Salig Hellström gjorde en gång den markeringen mot mig och sa sig inte bruka vara överens med mig om så mycket. Öppet mål. Jag frågade stillsamt om inte de som båda läser den apostoliska trosbekännelsen är överens om väldigt mycket? Jan Arvid tappade koncepterna och satt alldeles tyst.
Varför skulle jag vara överens med Mikael eller Jan Arvid om allt? Med vem är jag överens om allt? Mikael Mogren är känsligare än de flesta och jag hör till de sakorienterade. Arv och miljö spelar in. Det är kanske Mikaels känslighet som gör att han natten efter valet kan skriva ett kärleksbrev till Västerås stift. De problem han ser och andra som han inte ser, får komma efterhand.
Vill man se hur han hanterar sin apologetiska lidelse, läser man hans bok 100 frågor om Gud och 200 svar, Verbum 2016. Det är frågor som folk i stiftet skickat biskopen och som han tar upp dels i ett kort svar, en mening, och ett längre men aldrig mer än en sida. Mikael vill "öka läskunnigheten i kristen tro". Gott så.
Johan Tyrbergs herdabrev heter Kallad till kärlek, Arcus 2015.
Johan välkomnar kritik för varje chef behöver omge sig med personer som kan vara kritiska "men ändå lojala". Han har inte riktigt pejl på distinktionerna. De lojala är aldrig kritiska, de håller med. Det är de solidariska en biskop kan förlita sig till. Boken innehåller fyra bilder på Johan samt en bild av ett smutsigt fönster (biskopsbostadens?) och därtill hav och segel samt blommor. Han berättar om sitt liv som präst i Blekinge, i SKUT och som kyrkoherde/ kontraktsprost.
Johan slår ett slag för bibelundervisningen, hans bakgrund i Credo slår igenom. Han vill väl och gör inga kyrkopolitiska markeringar, men jag anar att han läser Bibeln på ett annat sätt än många präster i Lunds stift. Ska vi vänta oss en intressant bibelstrid i Lunds stift de kommande åren? Fast det kanske är en förväntan, som enligt Strukturutskottets önskan, inte ska vara med en söndag på Bloggardag, dagen då vi ska vara snälla. Men den striden skulle kanske ändå vara att vara snäll i sak? Kärlek till sanningen, alltså.
Johan tycker att vi ska se de anställda som en nyckelgrupp i församlingen men församlingsbegreppet får inte begränsas till dem.
Sug på den meningen.
Hade det inte varit söndag, hade jag kanske ropat högt för något har hänt på rätt kort tid i Svenska kyrkan. Nyckelgrupp? Men hur kyrkliga är arbetslagen egentligen?
Det är dessa två biskopar som i fortsättningen ska avvisa prästkandidater som inte förklarar sig beredda att viga enkönat. Dessa biskopar ska administrera löftesbrottet. Det borde inte vara lätt för någon, men man kan väl gissa att de är lojala. Eller vad tror ni?
Solen skiner. Mot Hallaryd! En omväg genom Lunds stift leder till målet, när nu vägen Älmhult-Delary är avstängd. Det är smällar man får ta.
lördag 23 juli 2016
Lördagsrapport från Göteryd - med omnejd
It's been a great week in Göteryd.
I går var det begravning men på ett nästan overkligt sätt. Den döda var dotter till David Ralson, som målat den 60 kvadratmeter stora fresken i kyrkan. Där finns Göterydsborna med liksom kyrkoherden Hugo Willny i Hallaryd (tror jag mig se) målade. Men också konstnärens fru och dotter, hon som begravdes. Då som en ung flicka i kretsen kring Jesus. Nu vid hans fötter. Jag anade att det var så, och det var verkligen så. Jag blev förstås gripen. Vad allt får en präst inte vara med om!
Jag tänkte att den stora målningen borde presenteras mer ordentligt.
Det finns skatter i de lantliga kyrkorna som borde hållas fram. David Ralson var vän med Valdemar Lorentzon och fick vård om sin själ av Hugo Willny.
Jag kan i Ralsons kyrkokonst (kolla hans tavlor i försmalingshemmet i Göteryd!) se hur han sätter sig över tiden. Han målar in sin tid bland de bibliska gestalterna, men de finns där i sin tid tillsammans med oss vår tid.
Medvetet och sinnrikt har han fångat den stora gemenskapen.
Det är förstås ett högkyrkligt sätt att se saken, det inser alla som har minsta hum om konstnärskap som närts av högkyrkligheten. Nå, jag kan vara mindre partisk. Det är ett konstnärskap med katolicitetsmarkörer. Å lantegendomen finns väl en del böcker jag borde konsultera om det i dag inte blir en sommarlördag i båt och vatten.
Erika på expeditionen i Göteryd hjälpte mig att få iväg några motioner till Kyrkomötet. De skulle in som undertecknade pdf-filer och så skulle det skickas en wordfil. Ledamöter hanteras som tjänstehjon åt tjänstemännen. Det borde Kyrkomötets presidium fundera ett slag över. Ordningarna är anpassade efter vad som är enkelt för folk i Kyrkans Hus, inte för vad som är enkelt för ledamöterna. Vi förväntas ha en uppsättning teknikaliteter för att scanna in texter. Jag kände att jag härsknade till, men prisade kompetensen på expeditionen i Göteryd. Att Erika har kennel med Golden (också Jakt-Golden) försämrar inte saken, tyckte vår foxterrier Grynet. Jag förnekar inte att jag kan se livets positiva också när jag är härsken.
Efter begravning med samling efteråt skulle jag samla ihop mig och några arbetsuppgifter samt något senare fara hemåt. Det är vägen från Göteryd som är "omnejd". Jag lyssnade i bilen till Monica Zetterlund på CD men kom sedan in på ett program i P1, som handlade om de tomma kyrkorna. Det var programmet Människor och tro, begrep jag. Programmet går i repris i dag om man inte lyssnar på SR-play.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416
När jag for fram i det sommarfagra småländska landskapet rullade det stora vemodet in.
Inte det att folk skulle komma på vad de tomma kyrkorna skulle användas till, vilka de tomma kyrkorna nu var, utlöste denna vemodslavin, utan den kulturarvsansvarige från Kyrkans Hus. Han var så förstående inför alla idiotierna. Sa han att de sa sådant som väl stämde överens med vad som tänktes i Kyrkans Hus? Nöjd med allt som sagts var han, det kunde jag höra. Sanslöst!
Att några svagsinta ville att kyrkorummen skulle inrymma allt religiöst samt tron på vetenskapen, kan jag stå ut med. Jag har svårare att stå ut med att de tänker sig säga något unikt, när detta 1700-talsmässiga förs fram.
Så besvärande det är med människor som blott blir megafoner, men fånigt nog tänker sig ha tänkt själva!
Det kan jag dock stå ut med, för jag är en generös person i allt utom när det gäller Anders Nihlgård i Lund, han som kränker präster genom en misstänkliggörandets kyrkomötesmotion. Har jag påmint om att Nihlgård är en prästson som blev präst? Antingen blir sådana personer mycket bra präster med rötterna djupt i den svenskkyrkliga myllan eller ...
Och, en gång till, i vilken annan kår skulle misstänkliggörandet av en hel grupp s k kollegor alls gå an? Finns det över huvud taget något exempel på några som blivit illa bemötta? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Åter till Människor och tro.
Det fanns på slutet en inringare till programmet som varit kyrkoanställd men slutat, eftersom hon fick för få timmar i sin tjänst. Hon, som kom från den gamla fromhetens hjärtland, ville ha aktiviteter som skulle locka folk till kyrkorna men ingen aftonbön!
Det står jag också ut med, för det befäster mina fördomar om hur de kyrkoanställda vrider sig som maskar på kroken eftersom kunden alltid har rätt. Det gäller att ge folk vad folk vill ha. Religion alltså. Inte kristen tro. Hennes antiaftonbönhållning bekräftar också en misstanke jag har närt, att alla kyrkoanställda inte är särskilt kyrkliga, i varje fall inte svenskkyrkliga. Man får vara nöjd när man får höra att det är just så illa som man kunde tänka.
Därmed inte sagt att det hela inte skulle vara idiotiskt. Det är det. Men kanske på sitt sätt formgenetiskt med annat som berättades i går: gruppvåldtäkter i Kalmar kommun och en tysk-iraniers masskjutning i München. Vi lever i en galen tid och kanske under något som i varje fall ska ses som krigsliknande förhållanden. Det är så dumt att det mesta bli dumt.
Den kulturarvsansvarige i Kyrkans Hus uttryckte sin belåtenhet med allt det idiotiska som folk hade sagt i Människor och tro.
Han hade inte ett enda ord att säga om det märkliga, att hus som byggts för att göra oss skickade för himlen, det som David Ralson beskriver med sin stora målning i Göteryd, nu skulle användas till annat. Och han uppbär uppenbarligen månadslön för denna icke-insats. En kulturarvsansvarig som inte sjungit psalmens ord "arvet ej förspill" - är det vad vi hålls med i Kyrkans Hus?
Vad ska jag tänka?
Hade jag varit Frälsaren, hade jag sagt att nu förstår jag hur ni tänker i Sverige och i Svenska kyrkans rikshögkvarter. "Då får evangeliet bege sig någon annanstans. Ni har gjort er ovärdiga frälsningen och ni är nöjda med det." Frälsaren hade sagt som Torbjörn Fälldin: "Ske er vilja!". Han sa ju så: "Må det ske med dig som du har sagt". Det är det värsta Frälsaren kan säga - och ibland det bästa. Själva hållningen att flytta evangeliet är också apostolisk. Evangeliet är ett tidsbegränsat erbjudande.
Vad jag längtar efter?
I går längtade jag efter kompetent kyrklig personal som kommenterar i radio.
I dag längtar jag nog efter kyrklig förnyelse.
David Ralsons bildprogram, det som ger plats för människor i alla tider ihop med Jesus, visar hur det hela egentligen är tänkt.
Det ska bli en vacker sommardag, sägs det. Sådana var somrarna 1914 och 1939.
I går var det begravning men på ett nästan overkligt sätt. Den döda var dotter till David Ralson, som målat den 60 kvadratmeter stora fresken i kyrkan. Där finns Göterydsborna med liksom kyrkoherden Hugo Willny i Hallaryd (tror jag mig se) målade. Men också konstnärens fru och dotter, hon som begravdes. Då som en ung flicka i kretsen kring Jesus. Nu vid hans fötter. Jag anade att det var så, och det var verkligen så. Jag blev förstås gripen. Vad allt får en präst inte vara med om!
Jag tänkte att den stora målningen borde presenteras mer ordentligt.
Det finns skatter i de lantliga kyrkorna som borde hållas fram. David Ralson var vän med Valdemar Lorentzon och fick vård om sin själ av Hugo Willny.
Jag kan i Ralsons kyrkokonst (kolla hans tavlor i försmalingshemmet i Göteryd!) se hur han sätter sig över tiden. Han målar in sin tid bland de bibliska gestalterna, men de finns där i sin tid tillsammans med oss vår tid.
Medvetet och sinnrikt har han fångat den stora gemenskapen.
Det är förstås ett högkyrkligt sätt att se saken, det inser alla som har minsta hum om konstnärskap som närts av högkyrkligheten. Nå, jag kan vara mindre partisk. Det är ett konstnärskap med katolicitetsmarkörer. Å lantegendomen finns väl en del böcker jag borde konsultera om det i dag inte blir en sommarlördag i båt och vatten.
Erika på expeditionen i Göteryd hjälpte mig att få iväg några motioner till Kyrkomötet. De skulle in som undertecknade pdf-filer och så skulle det skickas en wordfil. Ledamöter hanteras som tjänstehjon åt tjänstemännen. Det borde Kyrkomötets presidium fundera ett slag över. Ordningarna är anpassade efter vad som är enkelt för folk i Kyrkans Hus, inte för vad som är enkelt för ledamöterna. Vi förväntas ha en uppsättning teknikaliteter för att scanna in texter. Jag kände att jag härsknade till, men prisade kompetensen på expeditionen i Göteryd. Att Erika har kennel med Golden (också Jakt-Golden) försämrar inte saken, tyckte vår foxterrier Grynet. Jag förnekar inte att jag kan se livets positiva också när jag är härsken.
Efter begravning med samling efteråt skulle jag samla ihop mig och några arbetsuppgifter samt något senare fara hemåt. Det är vägen från Göteryd som är "omnejd". Jag lyssnade i bilen till Monica Zetterlund på CD men kom sedan in på ett program i P1, som handlade om de tomma kyrkorna. Det var programmet Människor och tro, begrep jag. Programmet går i repris i dag om man inte lyssnar på SR-play.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/751867?programid=416
När jag for fram i det sommarfagra småländska landskapet rullade det stora vemodet in.
Inte det att folk skulle komma på vad de tomma kyrkorna skulle användas till, vilka de tomma kyrkorna nu var, utlöste denna vemodslavin, utan den kulturarvsansvarige från Kyrkans Hus. Han var så förstående inför alla idiotierna. Sa han att de sa sådant som väl stämde överens med vad som tänktes i Kyrkans Hus? Nöjd med allt som sagts var han, det kunde jag höra. Sanslöst!
Att några svagsinta ville att kyrkorummen skulle inrymma allt religiöst samt tron på vetenskapen, kan jag stå ut med. Jag har svårare att stå ut med att de tänker sig säga något unikt, när detta 1700-talsmässiga förs fram.
Så besvärande det är med människor som blott blir megafoner, men fånigt nog tänker sig ha tänkt själva!
Det kan jag dock stå ut med, för jag är en generös person i allt utom när det gäller Anders Nihlgård i Lund, han som kränker präster genom en misstänkliggörandets kyrkomötesmotion. Har jag påmint om att Nihlgård är en prästson som blev präst? Antingen blir sådana personer mycket bra präster med rötterna djupt i den svenskkyrkliga myllan eller ...
Och, en gång till, i vilken annan kår skulle misstänkliggörandet av en hel grupp s k kollegor alls gå an? Finns det över huvud taget något exempel på några som blivit illa bemötta? Stund, ställe, styrka, slag, sysselsättning och sagesperson!
Åter till Människor och tro.
Det fanns på slutet en inringare till programmet som varit kyrkoanställd men slutat, eftersom hon fick för få timmar i sin tjänst. Hon, som kom från den gamla fromhetens hjärtland, ville ha aktiviteter som skulle locka folk till kyrkorna men ingen aftonbön!
Det står jag också ut med, för det befäster mina fördomar om hur de kyrkoanställda vrider sig som maskar på kroken eftersom kunden alltid har rätt. Det gäller att ge folk vad folk vill ha. Religion alltså. Inte kristen tro. Hennes antiaftonbönhållning bekräftar också en misstanke jag har närt, att alla kyrkoanställda inte är särskilt kyrkliga, i varje fall inte svenskkyrkliga. Man får vara nöjd när man får höra att det är just så illa som man kunde tänka.
Därmed inte sagt att det hela inte skulle vara idiotiskt. Det är det. Men kanske på sitt sätt formgenetiskt med annat som berättades i går: gruppvåldtäkter i Kalmar kommun och en tysk-iraniers masskjutning i München. Vi lever i en galen tid och kanske under något som i varje fall ska ses som krigsliknande förhållanden. Det är så dumt att det mesta bli dumt.
Den kulturarvsansvarige i Kyrkans Hus uttryckte sin belåtenhet med allt det idiotiska som folk hade sagt i Människor och tro.
Han hade inte ett enda ord att säga om det märkliga, att hus som byggts för att göra oss skickade för himlen, det som David Ralson beskriver med sin stora målning i Göteryd, nu skulle användas till annat. Och han uppbär uppenbarligen månadslön för denna icke-insats. En kulturarvsansvarig som inte sjungit psalmens ord "arvet ej förspill" - är det vad vi hålls med i Kyrkans Hus?
Vad ska jag tänka?
Hade jag varit Frälsaren, hade jag sagt att nu förstår jag hur ni tänker i Sverige och i Svenska kyrkans rikshögkvarter. "Då får evangeliet bege sig någon annanstans. Ni har gjort er ovärdiga frälsningen och ni är nöjda med det." Frälsaren hade sagt som Torbjörn Fälldin: "Ske er vilja!". Han sa ju så: "Må det ske med dig som du har sagt". Det är det värsta Frälsaren kan säga - och ibland det bästa. Själva hållningen att flytta evangeliet är också apostolisk. Evangeliet är ett tidsbegränsat erbjudande.
Vad jag längtar efter?
I går längtade jag efter kompetent kyrklig personal som kommenterar i radio.
I dag längtar jag nog efter kyrklig förnyelse.
David Ralsons bildprogram, det som ger plats för människor i alla tider ihop med Jesus, visar hur det hela egentligen är tänkt.
Det ska bli en vacker sommardag, sägs det. Sådana var somrarna 1914 och 1939.
fredag 22 juli 2016
I rötmånaden
Karin Pihl skar argument i Expressen.
Att någon utanför den kyrkliga sfären med dess sfärfäder och sfärmödrar granskar, var förväntat. Förr eller senare sker en sådan granskning. I juli eller till jul hamnar det kyrkliga i den massmediala uppmärksamheten, sommarstiltje eller insikt att jul handlar om nåt relischöst brukar ha den effekten. Karin Pihl skiljer sig dock från det gängse. Hon har har läst och tänkt, insett och skriver.
http://www.expressen.se/ledare/karin-pihl/kanslor-ar-inte-argument-praster/
Vad lär sig Svenska kyrkan av detta?
Anständig argumentation? Självkritisk granskning? Öppenhet?
Jag vet inte.
Men jag gillade inte vad jag läste i Kyrkans Tidning, att hbt-arbetet under en längre tid legat i träda. Inte för att jag tyckte kyrkomötesbeslutet om certifiering var klokt, för det var det inte och hade samarbetet med RFSL kommit till stånd hade det kostat enorma summor att få certifieringen. Men jag kan inte minnas att Kyrkostyrelsen, som har ansvaret, fått veta att arbetet legat nere. Styrelsen har bibringats uppfattningen att arbetet pågår.
Nu har styrelsen problem. Igen. Och kyrkosystemet.
Om stiften tar egna initiativ i denna fråga betyder det onödigt merarbete och rimligtvis en prestigeförlust för Kyrkans Hus. Hur arbetet spretar, framgår av den enkät i stiften som Kyrkans Tidning gjort.
Stockholms stift stödjer hbtq-rörelsen. Andra bevakar. Något stift nätverkar och i Uppsala ser handläggaren till att mötet mellan kyrkans tradition och hbtq-rörelsen äger rum. "Så formas kristen tro i vår tid." Verkligen? Inte i församlingarnas vanliga liv?
Elva handläggare tillfrågas. Nio av dem är kvinnor. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
I Västerås stift ska de sju diskrimineringsgrunderna aktualiseras.
Vad var det jag sa! Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Det finns ett lagfäst diskrimineringsförbud som också omfattar "religion eller annan trosuppfatning". Nog skulle kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kunna säga, att de har en annan trosuppfattning, en som ryms inom Svenska kyrkan (något läroavgörande har som bekant aldrig träffats) om de nu inte helt enkelt säger att de utgör en sexuell minoritet. Så hängde nämligen biskopen Ingmar Ström ut dem: "sexualneurotiker" kallade han dem. Och det kan man väl i vår upplysta tid också få vara?
Det har pågått en process i Svenska kyrkan om hbt-frågor sedan 1951, heter det.
Det är väl att ta i, vet vi som kan vår historia. Minns Keijne-affären! Och ska biskop Bo Giertz verkligen räknas in bland processmakarna?
Det var Bo Giertz som i biskopsmötet markerade att homosexualitet inte skulle vara straffbar utan behandlas som en sjukdom. Detta var ett framsteg!
Bo Giertz var läkarson och gick inte riktigt på vad som helst. Det viktiga var att ingen skulle straffas för sin läggning.
Läser man KT:s artikel nogsamt ser man sedan, att först 1995 skrev Läronämnden något. Fram till mitten av 1980-talet pågick ingen kyrklig "process" i frågan och när utredningen tillsattes sa ärkebiskop Bertil Werkström att den gärna fick ta god tid på sig. Werkström sa vid en presskonferens att homosexuella rekommenderades avhållsamhet. Det verkade dom inte gilla. Holsten Fagerberg själv var helt emot samkönad vigsel för det var något annat än det han stod för.
Sanningen om Svenska kyrkan och de homosexuella var väl tidigare den, att ingen var särskilt intresserad av att kolla vad folk höll på med i sovrum eller bastuklubbar och själva frågeställningen hörde till det man inte tyckte borde nämnas bland de kristliga.
Svenska kyrkan tar sig hbt-frågan an. Inte hbtq.
Kyrkans Tidning anar en skillnad, och jag tror den ska förklaras så:
"Q" sågs inte som en läggning utan som ett val. Läggningar får vi leva med. Val träffar vi.
Nu är det bara att förbida de nya bokstäverna i kombinationen, "a" och "i", t ex. Det vore förstås opassande att peka på hur sektmentalitet visas i bokstavskombinationer. Opassande och olämpligt. Men vore det helt fel?
Kyrkomötet får ta i frågan igen.
ÖKA vill utreda "frågan kring hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par".
Detta är väl en okynnesmotion om den inte ska uppfattas vara en påverkansåtgärd.
Har det varit problem?
Vad tror Anders Nihlgård m fl som motionerar om sina kollegors kompetenser? Den präst av det åsyftade slaget som känner en liten upprördhet borde känna efter om denna upprördhet inte rätteligen skulle vara stor. Pröva tanken på en sådan motion av en läkare som misstänkliggör andra läkares sätt att bemöta patienter. Det är otänkbart. Präster emellan går det bra. Bemötte Nihlgård själv människor så att han byggde församling, det vete spörs, som det heter. Men snacka går. Om andra. Och misstänkliggöra. Kristendom i den svenskkyrkliga praktiken är en besynnerlighet. Eller är det inte kristendom utan bara kyrkopolitik?
Så levererar FiSK, S, ViSK, MPSK samt några ÖKA den aviserade motionen att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön. Komplikationen om två transpersoner vill gifta sig med varandra, tas inte upp.
Inte heller kravet att man för att få vigas till präst måste omfatta en ekologisk livssyn och en dag i veckan äta vegetariskt samt i största allmänhet vara en kärleksfull person. De kraven borde också förtecknas.
Men säg vad ni vill om Anna Ekström. Hon levererar. Jag fruktar att Gud bönhört min vän den lärde teologidocenten. Han ber: "Gode Gud, låt dem inte hejda sig, låt dem gå för långt!" Om motionen går igenom? Med så många undertecknare och ett genomfört partisystem i kyrkomötet är allt annat ägnat att förvåna.
Ett förstår jag inte.
Varför ska Kyrkostyrelsen, som motionen menar, återkomma med ett förslag som innebär detta? Kyrkomötet kan väl enkelt peta in förändringar efter sedvanlig utskottsbehandling och då gäller förändringen t ex från Första söndagen i Advent 2016 eller Nyårsdagen 2017.
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och motionen är inlämnad, så Läronämnden kan omedelbart komma med sina eventuella synpunkter.
Prästkandidaterna, som ska vigas vid efter årsskiftet, måste omprövas.
Att någon utanför den kyrkliga sfären med dess sfärfäder och sfärmödrar granskar, var förväntat. Förr eller senare sker en sådan granskning. I juli eller till jul hamnar det kyrkliga i den massmediala uppmärksamheten, sommarstiltje eller insikt att jul handlar om nåt relischöst brukar ha den effekten. Karin Pihl skiljer sig dock från det gängse. Hon har har läst och tänkt, insett och skriver.
http://www.expressen.se/ledare/karin-pihl/kanslor-ar-inte-argument-praster/
Vad lär sig Svenska kyrkan av detta?
Anständig argumentation? Självkritisk granskning? Öppenhet?
Jag vet inte.
Men jag gillade inte vad jag läste i Kyrkans Tidning, att hbt-arbetet under en längre tid legat i träda. Inte för att jag tyckte kyrkomötesbeslutet om certifiering var klokt, för det var det inte och hade samarbetet med RFSL kommit till stånd hade det kostat enorma summor att få certifieringen. Men jag kan inte minnas att Kyrkostyrelsen, som har ansvaret, fått veta att arbetet legat nere. Styrelsen har bibringats uppfattningen att arbetet pågår.
Nu har styrelsen problem. Igen. Och kyrkosystemet.
Om stiften tar egna initiativ i denna fråga betyder det onödigt merarbete och rimligtvis en prestigeförlust för Kyrkans Hus. Hur arbetet spretar, framgår av den enkät i stiften som Kyrkans Tidning gjort.
Stockholms stift stödjer hbtq-rörelsen. Andra bevakar. Något stift nätverkar och i Uppsala ser handläggaren till att mötet mellan kyrkans tradition och hbtq-rörelsen äger rum. "Så formas kristen tro i vår tid." Verkligen? Inte i församlingarnas vanliga liv?
Elva handläggare tillfrågas. Nio av dem är kvinnor. Jag vet inte vad det säger, men något säger det.
I Västerås stift ska de sju diskrimineringsgrunderna aktualiseras.
Vad var det jag sa! Det våras för kv*nn*pr*stm*tst*nd*rn*.
Det finns ett lagfäst diskrimineringsförbud som också omfattar "religion eller annan trosuppfatning". Nog skulle kv*nn*pr*stm*st*nd*rn* kunna säga, att de har en annan trosuppfattning, en som ryms inom Svenska kyrkan (något läroavgörande har som bekant aldrig träffats) om de nu inte helt enkelt säger att de utgör en sexuell minoritet. Så hängde nämligen biskopen Ingmar Ström ut dem: "sexualneurotiker" kallade han dem. Och det kan man väl i vår upplysta tid också få vara?
Det har pågått en process i Svenska kyrkan om hbt-frågor sedan 1951, heter det.
Det är väl att ta i, vet vi som kan vår historia. Minns Keijne-affären! Och ska biskop Bo Giertz verkligen räknas in bland processmakarna?
Det var Bo Giertz som i biskopsmötet markerade att homosexualitet inte skulle vara straffbar utan behandlas som en sjukdom. Detta var ett framsteg!
Bo Giertz var läkarson och gick inte riktigt på vad som helst. Det viktiga var att ingen skulle straffas för sin läggning.
Läser man KT:s artikel nogsamt ser man sedan, att först 1995 skrev Läronämnden något. Fram till mitten av 1980-talet pågick ingen kyrklig "process" i frågan och när utredningen tillsattes sa ärkebiskop Bertil Werkström att den gärna fick ta god tid på sig. Werkström sa vid en presskonferens att homosexuella rekommenderades avhållsamhet. Det verkade dom inte gilla. Holsten Fagerberg själv var helt emot samkönad vigsel för det var något annat än det han stod för.
Sanningen om Svenska kyrkan och de homosexuella var väl tidigare den, att ingen var särskilt intresserad av att kolla vad folk höll på med i sovrum eller bastuklubbar och själva frågeställningen hörde till det man inte tyckte borde nämnas bland de kristliga.
Svenska kyrkan tar sig hbt-frågan an. Inte hbtq.
Kyrkans Tidning anar en skillnad, och jag tror den ska förklaras så:
"Q" sågs inte som en läggning utan som ett val. Läggningar får vi leva med. Val träffar vi.
Nu är det bara att förbida de nya bokstäverna i kombinationen, "a" och "i", t ex. Det vore förstås opassande att peka på hur sektmentalitet visas i bokstavskombinationer. Opassande och olämpligt. Men vore det helt fel?
Kyrkomötet får ta i frågan igen.
ÖKA vill utreda "frågan kring hur personer utanför heteronormen blir bemötta av kyrkans företrädare, som har en negativ inställning till vigsel av samkönade par".
Detta är väl en okynnesmotion om den inte ska uppfattas vara en påverkansåtgärd.
Har det varit problem?
Vad tror Anders Nihlgård m fl som motionerar om sina kollegors kompetenser? Den präst av det åsyftade slaget som känner en liten upprördhet borde känna efter om denna upprördhet inte rätteligen skulle vara stor. Pröva tanken på en sådan motion av en läkare som misstänkliggör andra läkares sätt att bemöta patienter. Det är otänkbart. Präster emellan går det bra. Bemötte Nihlgård själv människor så att han byggde församling, det vete spörs, som det heter. Men snacka går. Om andra. Och misstänkliggöra. Kristendom i den svenskkyrkliga praktiken är en besynnerlighet. Eller är det inte kristendom utan bara kyrkopolitik?
Så levererar FiSK, S, ViSK, MPSK samt några ÖKA den aviserade motionen att det blir ett villkor för vigning till präst att ha förklarat sig beredd att förrätta vigsel av par av samma kön. Komplikationen om två transpersoner vill gifta sig med varandra, tas inte upp.
Inte heller kravet att man för att få vigas till präst måste omfatta en ekologisk livssyn och en dag i veckan äta vegetariskt samt i största allmänhet vara en kärleksfull person. De kraven borde också förtecknas.
Men säg vad ni vill om Anna Ekström. Hon levererar. Jag fruktar att Gud bönhört min vän den lärde teologidocenten. Han ber: "Gode Gud, låt dem inte hejda sig, låt dem gå för långt!" Om motionen går igenom? Med så många undertecknare och ett genomfört partisystem i kyrkomötet är allt annat ägnat att förvåna.
Ett förstår jag inte.
Varför ska Kyrkostyrelsen, som motionen menar, återkomma med ett förslag som innebär detta? Kyrkomötet kan väl enkelt peta in förändringar efter sedvanlig utskottsbehandling och då gäller förändringen t ex från Första söndagen i Advent 2016 eller Nyårsdagen 2017.
Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ och motionen är inlämnad, så Läronämnden kan omedelbart komma med sina eventuella synpunkter.
Prästkandidaterna, som ska vigas vid efter årsskiftet, måste omprövas.
torsdag 21 juli 2016
Motmakt
När "teologin" ska komplettera politiken, finns det goda skäl att bli rädd. Jag har utlagt det temat. Likväl är jag inte kvietist. När jag på väg till min kyrkoherdesyssla hinner tänka lite, tror jag mig ha kommit på varför präster inte ska vara med i politiska partier. De står liksom vid sidan av för att skickliggöra lekfolket att ta politiskt ansvar.
När prästerna sköter sin syssla vid altaret och i förkunnelsen (man kan väl inte skriva "i predikstolen" längre...) blir det resultat. Inte för att prästerna sagt hur världen ska skötas, utan därför att människor uppfattar sina kallelser. Och i ett demokratiskt styrelseskick har alla ett ansvar att hålla sig informerade och inte låta sig bedras. Den kallelsen är gemensam. Nyhetsförmedling och bön hör ihop för en kyrkokristen.
Några får en särskild politisk kallelse. Politik ska inte överlåtas till yrkespolitiker eller politiska broilers utan till sådana som har erfarenheter av ett vanligt arbete utanför partipolitiken och som då och då eller en period gör politisk värnplikt. Yrkespolitiker utgör ur demokratisk synvinkel en fara.
Till farorna i en demokratin hör teokratin.
Det är teokrati som gäller i islam men också i grunden för dem som vill att "teologin" ska komplettera politiken. Hållningen är reformert. I Geneve ville man tänka så och somliga av reformatorerna i Wittenberg också, Karlstadt t ex. För Luther gäller tvåregementsläran och den blir besvärlig för alla som vill mobilisera kyrkosystemet i det politiska. Men uppdelningen av ansvarsområden håller rent så att provisoriska politiska lösningar inte förgudligas. Att de kristna fungerar i det politiska som ljus och salt är självklart. Det är uppgiften för dem i världen.
I DN skrev Modéus I om flyktingfrågan.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/varderingskris-vad-gor-flyktingpolitiken-med-vart-samhalle/
Han undrade vad den nya flyktingpolitiken gör med vårt samhälle. Det kan man undra. Han frågade dock inte det spetsiga hur vi ska se på partierna som tog avstånd från SD men nu utan genans genomför SD:s politik och talar så som SD gjorde. Samtidigt står mängder med flyktingar i Turkiet. Detta tycks vi rätt nöjda med för de kommer oss inte nära och vi slipper se dem. Men är det 80 000 som inte har asylskäl i vårt land och ska utvisas - och alla vet att det kommer inte att bli så. Hur hanterar vi den situationen? Vilka fick vi i stället för dem vi borde ha fått till Sverige?
Jag såg interiören från KLT:s buss i nyhetssändningarna. "Löttorp" stod det på kartbilden. Men jag trodde mig förstå att en del var obegripligt. Busschauffören kom inte till tals. Båda har anmält varandra. Chauffören blev slagen på armen och misstänker fraktur. Flyktingen behöver nog hjälp av psykolog. Alhem kallas in och kallar händelsen "grov misshandel". Alhem är beundransvärd som inte tröttnar på Alhem i media.
Vem hade filmat? Hade chauffören provocerats eller brukar busschaufförer kasta sig över passagerare, slita och dra i dem och bekänna sitt hat till dem? Eller är det så, att när locket ramlar av pyser det över, missnöjet över flyktingpolitiken? Vad säger "teologin" nu?
Tidningen Barometern kom med nyheten och har filmklippet. Leta själva om ni är nyfikna.
Jag är inte säker på att Modéus I i all sin välvilja leder mig att dra några slutsatser. Nu handlar det om att inte låta våra hjärtan förhärdas och därför är det statsmannamässigt att gråta och stanna kvar på det han kallar "kyriepunkten".
Det är prästerligt och fint.
Antagligen är det fel.
Politiker måste ibland agera som läkare, operera utan att fälla en tår. Gråta får läkaren göra någon annan gång och någon annan stans. Det är förfärande att tvingas fatta beslut, som kommer att ställa till det för människor, men doktorn måste prioritera i operationskön och politikern väga alternativen och fatta rationella beslut. Opåverkad är ingen.
Bönen "Herre, förbarma dig! ber Kyrkan - men inte bara den. Det skriftas, förkunnas och firas och så välsignar prästen för att skickliggöra människor att leva sina kallelser. Vi går inte i kyrkan för att få lugn och ro, komma undan verkligheten. Vi går i kyrkan för att möta Verkligheten och så förverkliga den i våra liv. Den stora bristen i Svenska kyrkan är bristen på ett medvetet kristenfolk. Bara ett sådant folk utgör ihop med det som kallas "vanligt folk" motmakt.
När prästerna sköter sin syssla vid altaret och i förkunnelsen (man kan väl inte skriva "i predikstolen" längre...) blir det resultat. Inte för att prästerna sagt hur världen ska skötas, utan därför att människor uppfattar sina kallelser. Och i ett demokratiskt styrelseskick har alla ett ansvar att hålla sig informerade och inte låta sig bedras. Den kallelsen är gemensam. Nyhetsförmedling och bön hör ihop för en kyrkokristen.
Några får en särskild politisk kallelse. Politik ska inte överlåtas till yrkespolitiker eller politiska broilers utan till sådana som har erfarenheter av ett vanligt arbete utanför partipolitiken och som då och då eller en period gör politisk värnplikt. Yrkespolitiker utgör ur demokratisk synvinkel en fara.
Till farorna i en demokratin hör teokratin.
Det är teokrati som gäller i islam men också i grunden för dem som vill att "teologin" ska komplettera politiken. Hållningen är reformert. I Geneve ville man tänka så och somliga av reformatorerna i Wittenberg också, Karlstadt t ex. För Luther gäller tvåregementsläran och den blir besvärlig för alla som vill mobilisera kyrkosystemet i det politiska. Men uppdelningen av ansvarsområden håller rent så att provisoriska politiska lösningar inte förgudligas. Att de kristna fungerar i det politiska som ljus och salt är självklart. Det är uppgiften för dem i världen.
I DN skrev Modéus I om flyktingfrågan.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/varderingskris-vad-gor-flyktingpolitiken-med-vart-samhalle/
Han undrade vad den nya flyktingpolitiken gör med vårt samhälle. Det kan man undra. Han frågade dock inte det spetsiga hur vi ska se på partierna som tog avstånd från SD men nu utan genans genomför SD:s politik och talar så som SD gjorde. Samtidigt står mängder med flyktingar i Turkiet. Detta tycks vi rätt nöjda med för de kommer oss inte nära och vi slipper se dem. Men är det 80 000 som inte har asylskäl i vårt land och ska utvisas - och alla vet att det kommer inte att bli så. Hur hanterar vi den situationen? Vilka fick vi i stället för dem vi borde ha fått till Sverige?
Jag såg interiören från KLT:s buss i nyhetssändningarna. "Löttorp" stod det på kartbilden. Men jag trodde mig förstå att en del var obegripligt. Busschauffören kom inte till tals. Båda har anmält varandra. Chauffören blev slagen på armen och misstänker fraktur. Flyktingen behöver nog hjälp av psykolog. Alhem kallas in och kallar händelsen "grov misshandel". Alhem är beundransvärd som inte tröttnar på Alhem i media.
Vem hade filmat? Hade chauffören provocerats eller brukar busschaufförer kasta sig över passagerare, slita och dra i dem och bekänna sitt hat till dem? Eller är det så, att när locket ramlar av pyser det över, missnöjet över flyktingpolitiken? Vad säger "teologin" nu?
Tidningen Barometern kom med nyheten och har filmklippet. Leta själva om ni är nyfikna.
Jag är inte säker på att Modéus I i all sin välvilja leder mig att dra några slutsatser. Nu handlar det om att inte låta våra hjärtan förhärdas och därför är det statsmannamässigt att gråta och stanna kvar på det han kallar "kyriepunkten".
Det är prästerligt och fint.
Antagligen är det fel.
Politiker måste ibland agera som läkare, operera utan att fälla en tår. Gråta får läkaren göra någon annan gång och någon annan stans. Det är förfärande att tvingas fatta beslut, som kommer att ställa till det för människor, men doktorn måste prioritera i operationskön och politikern väga alternativen och fatta rationella beslut. Opåverkad är ingen.
Bönen "Herre, förbarma dig! ber Kyrkan - men inte bara den. Det skriftas, förkunnas och firas och så välsignar prästen för att skickliggöra människor att leva sina kallelser. Vi går inte i kyrkan för att få lugn och ro, komma undan verkligheten. Vi går i kyrkan för att möta Verkligheten och så förverkliga den i våra liv. Den stora bristen i Svenska kyrkan är bristen på ett medvetet kristenfolk. Bara ett sådant folk utgör ihop med det som kallas "vanligt folk" motmakt.
onsdag 20 juli 2016
Dom är farliga
När det talas om "teologins" viktiga bidrag till det politiska, som inte är det partipolitiska, finns det goda skäl att konstatera att det börjar bli farligt. Erfarenhetsmässigt går det oss illa när "teologin" och teologerna räknas in bland maktinstrument och makthavare. Bortsett från det idiotiska i resonemanget är det helt enkelt erfarenhetsmässigt farligt.
Idiotiskt? Ja, för "teologin" kan vara precis vad som helst. Det finns muslimska teologer liksom kristna - och jag struntar just nu i att de flesta med teologisk utbildning egentligen alls inte är några teologer utan bara akademiker med teologisk examen. "Teologin" blir en storhet bortom konfessionerna, precis så som det skulle vara när det talades i Almedalen. Ni märker att vi är långt från en hållning där Kyrkan genom liv och förkunnelse kan göra något och där Kyrkan är både evangelium och det gudsfolk Gud kallat samman (ekklesia). Nu är det "teologin". Det betyder att ideologimakarna använder ytterligare ett redskap. Att evangeliet befriar vet jag. Vad "teologin" gör, vet jag också. Lite kyrkohistoria har jag trots allt läst.
I går minglade jag på gräsmattan på Snidaregatan i Varberg. Jan Myrdal fyllde 89 och höll tal. Mäster går inte av för hackor! Hans tal publiceras väl någonstans. Till deltagarna delades det ut.
I minglet fanns människor som jag uppfattade som helgjutna, initierade, pålästa och det fördes begåvade samtal om tiden och tidens tecken. Jag tror att det är alldeles korrekt att uppfatta medelklassen som egentligen ett mellanskikt för den är inte en klass. Mellanskiktet är de som tror sig vara på väg uppåt men som kommer att överraskas av förlorade positioner på samma sätt nu som tidigare. Det var mellanskiktet som i Berlin röstade på Hitler, t ex. Jag antar, för att fortsätta tänka, att detta mellanskikt inte förmått orientera sig i sin tid. Obehaglig information hålls undan. Så hur blir det i Europa, i Turkiet, i Mellanöstern och i USA, där ett raskrig avtecknar sig i de andra motsättningarna? Vad gör mellanskiktet då? Hoppas på bättre tider, kan man anta. När kommer de bättre tiderna? De kommer med de bättre människorna. När kommer de?
Jag förfaller lätt till dysterhet när jag funderar över samtid och näraliggande framtid, det medges. "Teologin" kanske ska hjälps oss - men det är t ex något jag alls inte tror. Och jag får nyheter som passerats och portionsförpackats för att vara lätt konsummerade. Jag förstår inte vad jag läser, ser inte sammanhanget, anar att något viktigt och svårsmält fallit bort och riskerar att likgiltighet då blir min livshållning. Det är farligt det också.
Vi kan ta Älmhult som exempel. Det var ett knivöverfall och ett stort slagsmål på en pizzeria i Älmhult i söndags eftermiddag. Tio personer sitter i häkte, en 17-åring för två knivdåd. Smålandsposten rapporterade (måndag 18/7) att polisen uppfattat att det skulle kunna handla om ett politiskt eller religiöst bråk. På tisdagen (SmP 19/7) ska attacken ha innehållit religiösa/politiska motiv. 17-åringen har överfallit en man på Nettos parkering och knivhuggit honom i fredags, den knivhuggne vårdas i Lund för sina skador. Men det var inte ett ungdomsgäng som attackerade pizzerian, kan man förstå utan män i åldern 31 till 48 år.
Nyheten i Smålandsposten denna morgon är att polisen inte kom till pizzerian förrän efter en timme. Man kan förstå frustrationen bland gäster och personal på pizzerian då. Larmet kom i söndags kl 16.33. Kl 17 stoppades en bil i Älmhult med fem som misstänktes ha deltagit i bråket. Polisen hade fått ett tips om den bilen. Gripandet av de fem var väl en hyfsad polisinsats och prioriterad framför förhör på den plats förövarna lämnat? Tror jag. Men fortfarande uppfattar jag att det folk i kommunen talar om inte återfinns i tidningen. Det är farligt. Folk på plats uppfattade att förövarna krävde att pizzabagarna skulle omvända sig och när de nekade, blev de omedelbart attackerade. Är inte detta ett omskakande besked? När kommer dessa omvändelseagenter att ge sig på pastorsexpeditionen eller gudstjänstfirare i kyrkor runtom i kommunen? Det är rimligtvis bara en tidsfråga om den här sortens aktiviteter inte stoppas resolut. Ska en ansvarskännande kyrkoherde förse personalen med pepparsprej och batonger eller helt enkelt mana kyrkobesökarna att ha knogjärn i fickan eller handväskan? Eller gör "teologin" en insats?
Är det nyheter av detta slag som beskriver samtid och framtid men som blir omöjliga att hämta in för mellanskikten av två skäl. Själva komplikationen skrivs det inte tydligt om och den är av ett slag som i vår typ av samhälle blir obegriplig om den skulle beskrivas, vilket journalisten inte kan för journalisten förstår inte vad som berättas, lika lite som andra anständiga människor i mellanskiktet. Det bryter mot hela föreställningsvärlden. Så skapas de andra villkoren.
Vi får förlita oss på "teologin" och söka efter den stora konfessionen bortom de olika konfessionerna! Ledande kyrkomän och kyrkokvinnor har talat till mellanskiktet.
För mig står bilden allt klarare fram.
Hur är det för er? Kommentarsfältet är stängt eftersom kommentatorer också ska ha semester - men fundera kan ni väl på egen hand i sommarvärmen? Hur bilder olika händelser ett mönster?
Nu är det Göteryd som gäller. Inget ont om Göteryd, men mobiltäckningen är usel och det kan inte vara Göteryds fel.
Idiotiskt? Ja, för "teologin" kan vara precis vad som helst. Det finns muslimska teologer liksom kristna - och jag struntar just nu i att de flesta med teologisk utbildning egentligen alls inte är några teologer utan bara akademiker med teologisk examen. "Teologin" blir en storhet bortom konfessionerna, precis så som det skulle vara när det talades i Almedalen. Ni märker att vi är långt från en hållning där Kyrkan genom liv och förkunnelse kan göra något och där Kyrkan är både evangelium och det gudsfolk Gud kallat samman (ekklesia). Nu är det "teologin". Det betyder att ideologimakarna använder ytterligare ett redskap. Att evangeliet befriar vet jag. Vad "teologin" gör, vet jag också. Lite kyrkohistoria har jag trots allt läst.
I går minglade jag på gräsmattan på Snidaregatan i Varberg. Jan Myrdal fyllde 89 och höll tal. Mäster går inte av för hackor! Hans tal publiceras väl någonstans. Till deltagarna delades det ut.
I minglet fanns människor som jag uppfattade som helgjutna, initierade, pålästa och det fördes begåvade samtal om tiden och tidens tecken. Jag tror att det är alldeles korrekt att uppfatta medelklassen som egentligen ett mellanskikt för den är inte en klass. Mellanskiktet är de som tror sig vara på väg uppåt men som kommer att överraskas av förlorade positioner på samma sätt nu som tidigare. Det var mellanskiktet som i Berlin röstade på Hitler, t ex. Jag antar, för att fortsätta tänka, att detta mellanskikt inte förmått orientera sig i sin tid. Obehaglig information hålls undan. Så hur blir det i Europa, i Turkiet, i Mellanöstern och i USA, där ett raskrig avtecknar sig i de andra motsättningarna? Vad gör mellanskiktet då? Hoppas på bättre tider, kan man anta. När kommer de bättre tiderna? De kommer med de bättre människorna. När kommer de?
Jag förfaller lätt till dysterhet när jag funderar över samtid och näraliggande framtid, det medges. "Teologin" kanske ska hjälps oss - men det är t ex något jag alls inte tror. Och jag får nyheter som passerats och portionsförpackats för att vara lätt konsummerade. Jag förstår inte vad jag läser, ser inte sammanhanget, anar att något viktigt och svårsmält fallit bort och riskerar att likgiltighet då blir min livshållning. Det är farligt det också.
Vi kan ta Älmhult som exempel. Det var ett knivöverfall och ett stort slagsmål på en pizzeria i Älmhult i söndags eftermiddag. Tio personer sitter i häkte, en 17-åring för två knivdåd. Smålandsposten rapporterade (måndag 18/7) att polisen uppfattat att det skulle kunna handla om ett politiskt eller religiöst bråk. På tisdagen (SmP 19/7) ska attacken ha innehållit religiösa/politiska motiv. 17-åringen har överfallit en man på Nettos parkering och knivhuggit honom i fredags, den knivhuggne vårdas i Lund för sina skador. Men det var inte ett ungdomsgäng som attackerade pizzerian, kan man förstå utan män i åldern 31 till 48 år.
Nyheten i Smålandsposten denna morgon är att polisen inte kom till pizzerian förrän efter en timme. Man kan förstå frustrationen bland gäster och personal på pizzerian då. Larmet kom i söndags kl 16.33. Kl 17 stoppades en bil i Älmhult med fem som misstänktes ha deltagit i bråket. Polisen hade fått ett tips om den bilen. Gripandet av de fem var väl en hyfsad polisinsats och prioriterad framför förhör på den plats förövarna lämnat? Tror jag. Men fortfarande uppfattar jag att det folk i kommunen talar om inte återfinns i tidningen. Det är farligt. Folk på plats uppfattade att förövarna krävde att pizzabagarna skulle omvända sig och när de nekade, blev de omedelbart attackerade. Är inte detta ett omskakande besked? När kommer dessa omvändelseagenter att ge sig på pastorsexpeditionen eller gudstjänstfirare i kyrkor runtom i kommunen? Det är rimligtvis bara en tidsfråga om den här sortens aktiviteter inte stoppas resolut. Ska en ansvarskännande kyrkoherde förse personalen med pepparsprej och batonger eller helt enkelt mana kyrkobesökarna att ha knogjärn i fickan eller handväskan? Eller gör "teologin" en insats?
Är det nyheter av detta slag som beskriver samtid och framtid men som blir omöjliga att hämta in för mellanskikten av två skäl. Själva komplikationen skrivs det inte tydligt om och den är av ett slag som i vår typ av samhälle blir obegriplig om den skulle beskrivas, vilket journalisten inte kan för journalisten förstår inte vad som berättas, lika lite som andra anständiga människor i mellanskiktet. Det bryter mot hela föreställningsvärlden. Så skapas de andra villkoren.
Vi får förlita oss på "teologin" och söka efter den stora konfessionen bortom de olika konfessionerna! Ledande kyrkomän och kyrkokvinnor har talat till mellanskiktet.
För mig står bilden allt klarare fram.
Hur är det för er? Kommentarsfältet är stängt eftersom kommentatorer också ska ha semester - men fundera kan ni väl på egen hand i sommarvärmen? Hur bilder olika händelser ett mönster?
Nu är det Göteryd som gäller. Inget ont om Göteryd, men mobiltäckningen är usel och det kan inte vara Göteryds fel.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)