Utsikt från Göteryd

På muralmålningen är det Göteryds kyrkoherde Henning Erlandsson som David Ralson målat. Han blev kyrkoherde år 1941 och pensionerades 1967. Han var gift med Elsie och kyrkoherdeparets äldsta dotter Ulla flyttade till England och gifte sig med advokaten Harvey Elias. Sonen Bengt lyckades ta sig från England till Sverige och är nu präst i något som är riktigt nära Göteryd, nämligen Göteborg. Nära? Ordmässigt, alltså. Göteryd ligger där det alltid har legat och marken består mest av sand och grus, suckades det. Men trakten har varit befolkad i 4000 år väl att märka.

Hur ter sig livet med utsikt från Göteryd?
I predikan i söndags sa kyrkoherden något om att biskopar och präster står först i kön när det blir martyrtid. De som firade gudstjänst i söndags var alltså väl informerade när det första islamistdådet specifikt riktat mot kristna som firade gudstjänst i Europa, inträffade i St. Etienne-du-Rouvray. Att ge sig på en gammal präst som fader Jacques är en klassiker som vi vet, som läst om Polykarpos martyrium.

Jag kan inte utlägga temat med två IS-krigare, som nu njuter med 72 oskulder vardera i paradiset efter att ha tagit livet av en celibatär församlingspräst, som ägnat sina omsorger åt församlingsborna, avstått från familj för att ha församlingen som sin familj. Han har gett sitt liv åt en livsform som vill göra gott. IS-krigarna tog hans liv för att göra ont. Hur utlägger man detta - ont mot gott?

Om martyrer och martyri kan vi skriva mycket.
Det finns fler martyrer i Frankrikes historia, också på 1790-talet, men detta är en otvetydig krigföring mot kristenheten samlad till mässa. Tidigare i Mellanöstern. Nu i Europa.
När gärningsmännen utförde en rit vid altaret var det rimligtvis för att markera islams överhöghet över otron, dvs det vi håller som kristen tro och Sanning.
Dådet mot Lars Vilks eller Charlie Hebdo handlar om yttrandefrihet. Dådet mot fader Jacques handlar om tron. När båda dessa friheter är under attack, vad gör vi då?

Jag noterade att det finns en skillnad i språkbruk. Svenska medier skrev om "en äldre präst" medan Kyrkan skriver namnet på martyren: fader Jacques Hamel. Kyrkan umgås personligt med sina martyrer, nämligen. De är våra. Vi hör ihop.

Jag läser kommentarerna.
Svenska kyrkan finner sommarens besinningslösa attacker på oskyldiga människor skrämmande. Hur ska vi stå våldet emot? Det är frestande att börja dela upp människor i vi och dom, heter det. Men vi som kristna är kallade att leva i öppenhet och kärlek och inte bidra till polariserig mellan människor.

Joho.
Och vad är frukten av decenniers kyrkopolitik i Svenska kyrkan om inte en medveten polarisering mellan "oss" och "dom", dvs dom där kv*nn*pr*stm*st*nd*rn*, för att nu bara påminna om en prosaisk verklighet bortom det högstämda och falska. Puddingen bevisas genom ätandet. Taites toi! skulle man vilja utbrista.

Men vad om öppenheten?
Handlar det om något helt annat, dvs att rusta sig för ett pågående krig?
Två IS-soldater gav sig på gudstjänstfirarna. Dessa ska i en rättsstat skyddas med vapen.
Öppenheten är inget vapen, inte kärleken heller.
Vi och fransmännen lägger skatt för att få skydd. Låt oss tala om det, och om hotet, det verkliga, och hur det motiveras. För IS-soldaterna var attacken inte besinningslös utan genomtänkt och logisk. Det borde skrämma. Men är det krig så är det.

Kyrkornas Världsråds Rev. Dr Hielke Wolters ska möta våldet med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".
Det är som om 1960-talets Flower Power-rörelse flyttat in i det kyrkliga.
Jag kan inte riktigt förstå att detta skulle vara något särskilt kristet. Vi kan ställa grundläggande krav på statslivet. Inte kristna krav, men krav på skydd också av de kristna. Pågår det ett irreguljärt krig och staten inte kan skydda oss, behövs korståg nu som då.

Det påstås att IS vill just skapa motsättningar. Därför ska vi med förståelse och öppenhet bemöta IS.
Nej, det är en orimlig förklaring. Det pågår ett krig och vi måste agera därefter. Allt annat kan jag bara se som desinformation.

Gruppvåldtäkterna i Kalmar och Kolboda m fl platser aktualiserar.
Nationens ledning har som första ansvar att skydda den egna befolkningen. Får vi en våg av sexuellt ofredande och våldtäkter och fattar, att en specifik grupp och inte bara kåta pojkar och män i största allmänhet, är förövare, gäller det att tacka nej till tillskott av sådana potentiella förövare.
Om detta drabbar oskyldiga flyktingar? Tja, för nationens ledning är det bättre att de drabbas än den egna befolkningen. "Vi mot dom" är en klok hållning i det här fallet. Eller ska vi se det annorlunda? I så fall - varför? Vilka grupper vill ni offra? Fundera ett slag.

Vad gör vi nu i det kyrkliga när gudstjänstrummet inte är fredat?
Beväpnar kyrkvaktmästarna med pepparsprej och tjänstebatonger?
Eller konstaterar det uppenbara: statsmakterna kan inte längre med sitt våldsmonopol försvara befolkningen. Då får våldet, som så mycket annat, outsourcas. Allt utbildat militärt befäl, grupp-, plutons- och kompanibefäl, värnpliktiga som reservare, får ut tjänstevapnen med kuppammunition så som somliga av oss haft det tidigare under tjänstgöring i Sverige. Det blir hos oss som i Israel, alltså.

Så ter sig utsikten från Göteryd, en socken där danskarna genom reguljära och irreguljära förband härjade med krigshandlingar 300 år tillbaka. Det var förband, som ödelade, brände, plundrade, våldtog, dödade,  - you name it. Danskarna är tillbaka. De sitter i sina sommarstugor. i Göteryd, Pjätteryd, Hallaryd och angränsande socknar. Det kan de göra tack vare en våldsmakt, som höll efter våldet. Snapphanarna blev goda svenska medborgare. Var inte det bra? Men det räckte alltså inte med "an all-encompassing message of peace, justice and nonviolence".