Motmakt

När "teologin" ska komplettera politiken, finns det goda skäl att bli rädd. Jag har utlagt det temat. Likväl är jag inte kvietist. När jag på väg till min kyrkoherdesyssla hinner tänka lite, tror jag mig ha kommit på varför präster inte ska vara med i politiska partier. De står liksom vid sidan av för att skickliggöra lekfolket att ta politiskt ansvar.

När prästerna sköter sin syssla vid altaret och i förkunnelsen (man kan väl inte skriva "i predikstolen" längre...) blir det resultat. Inte för att prästerna sagt hur världen ska skötas, utan därför att människor uppfattar sina kallelser. Och i ett demokratiskt styrelseskick har alla ett ansvar att hålla sig informerade och inte låta sig bedras. Den kallelsen är gemensam. Nyhetsförmedling och bön hör ihop för en kyrkokristen.

Några får en särskild politisk kallelse. Politik ska inte överlåtas till yrkespolitiker eller politiska broilers utan till sådana som har erfarenheter av ett vanligt arbete utanför partipolitiken och som då och då eller en period gör politisk värnplikt. Yrkespolitiker utgör ur demokratisk synvinkel en fara.

Till farorna i en demokratin hör teokratin.
Det är teokrati som gäller i islam men också i grunden för dem som vill att "teologin" ska komplettera politiken. Hållningen är reformert. I Geneve ville man tänka så och somliga av reformatorerna i Wittenberg också, Karlstadt t ex. För Luther gäller tvåregementsläran och den blir besvärlig för alla som vill mobilisera kyrkosystemet i det politiska. Men uppdelningen av ansvarsområden håller rent så att provisoriska politiska lösningar inte förgudligas. Att de kristna fungerar i det politiska som ljus och salt är självklart. Det är uppgiften för dem i världen.

I DN skrev Modéus I om flyktingfrågan.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/varderingskris-vad-gor-flyktingpolitiken-med-vart-samhalle/
Han undrade vad den nya flyktingpolitiken gör med vårt samhälle. Det kan man undra. Han frågade dock inte det spetsiga hur vi ska se på partierna som tog avstånd från SD men nu utan genans genomför SD:s politik och talar så som SD gjorde. Samtidigt står mängder med flyktingar i Turkiet.  Detta tycks vi rätt nöjda med för de kommer oss inte nära och vi slipper se dem. Men är det 80 000 som inte har asylskäl i vårt land och ska utvisas - och alla vet att det kommer inte att bli så. Hur hanterar vi den situationen? Vilka fick vi i stället för dem vi borde ha fått till Sverige?

Jag såg interiören från KLT:s buss i nyhetssändningarna. "Löttorp" stod det på kartbilden. Men jag trodde mig förstå att en del var obegripligt. Busschauffören kom inte till tals. Båda har anmält varandra. Chauffören blev slagen på armen och misstänker fraktur. Flyktingen behöver nog hjälp av psykolog. Alhem kallas in och kallar händelsen "grov misshandel". Alhem är beundransvärd som inte tröttnar på Alhem i media.
Vem hade filmat? Hade chauffören provocerats eller brukar busschaufförer kasta sig över passagerare, slita och dra i dem och bekänna sitt hat till dem? Eller är det så, att när locket ramlar av pyser det över, missnöjet över flyktingpolitiken? Vad säger "teologin" nu?
Tidningen Barometern kom med nyheten och har filmklippet. Leta själva om ni är nyfikna.

Jag är inte säker på att Modéus I i all sin välvilja leder mig att dra några slutsatser. Nu handlar det om att inte låta våra hjärtan förhärdas och därför är det statsmannamässigt att gråta och stanna kvar på det han kallar "kyriepunkten".
Det är prästerligt och fint.
Antagligen är det fel.
Politiker måste ibland agera som läkare, operera utan att fälla en tår. Gråta får läkaren göra någon annan gång och någon annan stans. Det är förfärande att tvingas fatta beslut, som kommer att ställa till det för människor, men doktorn måste prioritera i operationskön och politikern väga alternativen och fatta rationella beslut. Opåverkad är ingen.

Bönen "Herre, förbarma dig! ber Kyrkan - men inte bara den. Det skriftas, förkunnas och firas och så välsignar prästen för att skickliggöra människor att leva sina kallelser. Vi går inte i kyrkan för att få lugn och ro, komma undan verkligheten. Vi går i kyrkan för att möta Verkligheten och så förverkliga den i våra liv. Den stora bristen i Svenska kyrkan är bristen på ett medvetet kristenfolk. Bara ett sådant folk utgör ihop med det som kallas "vanligt folk" motmakt.