Jag var från gränsen till Loshult till gränsen mot Hallaryd i Lunds stift i går. Det var en vistelse i Lunds stift av kort varaktighet, men icke desto mindre. Jag hann fundera över biskopen, som tror något annat om Bibeln än en uppsättning av hans präster i stiftet. Frågan är om inte biskopen är av en annan religion än somliga präster också. Under min korta tid i stiftet hann jag alltså fundera över en uppsättning präster i Lunds stift och, för att alludera på visan, "när jag på dessa tänker, då görs inte mitt hjärta glad,"
Hur kan någon egentligen vilja iscensätta ett löftesbrott sju år efter kyrkomötesbeslutet om enkönade vigslar?
Varför slår inte tanken till, att beslutet som tråcklades igenom, behövde ett utrymme för de tveksamma, annars kunde beslutet inte fattas? Tas den utfästelsen bort, så står inte löftet kvar och löftesbrott är inte okej.
Gud är trofast, svek är skam och allt det där som alltså inte gäller Svenska kyrkan.
Jag gillar inte att Svenska kyrkan, SvK, förkortas SveK - men det är ett ogillande som blir svårt att upprätthålla fortsättningsvis.
Jag kan tycka synd om prästkandidater, som måste försäkra något som i sak är så ställt på lerfötter som 2009 års kyrkomötesbeslut om enkönad vigsel. Kravet på anpassning är inget för ömtåliga samveten men väl något för den som är van vid dubbel bokföring. Till det evangeliska hör att, så gott det går, inte lägga mer på samvetena än vad som är nödvändigt. Av det skälet, och inte bara kyrkopolitiskt, kom den s k samvetsklausulen till år 1958.
Finns det någon biskop som med ämbetets egen auktoritet stiger fram och säger sig inte medverka till kyrkopolitiska löftesbrott?
"Jag kommer aldrig att i min biskopsgärning kräva att en prästkandidat ska lova något så idiotiskt som det motionen kräver. Det skulle flagrant strida mot löftet från 2009, det löfte som gäller mig! Jag behöver inte vara förändringsagent för en reform som togs med bestämda utrymmen för gensaga. Det var utgångspunkten."
Finns sådana biskopar?
På min korta resa i Lunds stift slog mig tanken, att präster hamnar i tvivelsmål och därför nu vill uppsöka sina biskopar för att tala om sina tvivel. Det är det minsta de kan göra för att undvika att bli tyst staffage. Go for it! Biskoparna går sist i processionen, eftersom de har herdeansvar för oss. Låt dem ta detta ansvar och låt detta ansvar ta tid.
Vem/vilka uppsöker alltså biskopen för ett rejält samtal på temat att det nya kravet eroderar det undantag som gäller?
"Jag är en präst som inte vill bli betraktad som något man får stå ut med tills vidare och det är just en sådan jag blir i äktenskapsfrågan."
Vad säger biskopen då?
Hänvisar till hur det var det gamla löftet och tjatar om att det gäller vederbörande eller tar frågan, som kanske handlar om fortgående svenskkyrklig alienation, på allvar? Vad säger t ex Ragnar Persenius?
Vad säger biskopen om det påpekas att antalet vigslar är få, men att ställningstagandet likväl spelar in när folk söker tjänster (fast det inte skulle!) och att komministertjänsten i Lundby är märkt med regnbågsflaggan, för så annonserades den tjänsten ut i Kyrkans Tidning?
Är det inte en kristlig plikt för en präst att då och då göra livet svårt för biskoparna?
Av kärlek till sanningen, som reformatorerna menar.
Vad skulle helt enkelt hända om talträngda präster enskilt eller parvis sökte upp biskoparna och sa: "Vi vill inte behandlas som skit i en aktion ledd av folkpartisten Anna Ekström i Karlskrona."
Vad skulle Johan Tyrberg då säga?
Vad skulle biskopen säga om prästerna sa: "Vad är det för auktoritet ett kyrkomöte sammansatt som Svenska kyrkans egentligen har? Hade inte reservanterna 1982 alldeles rätt, när de påtalade svagheterna med ett partipolitiserat kyrkomöte?"
Vad skulle Sven Bernhard Fast och Hans Stiglund säga?
Det finns präster som ger sig iväg, simmar över Tibern eller i sommarvärmen plaskar i något annat vattendrag. Skulle det inte vara välgörande om några av dem, som avgett den i Kyrkoordningen införda idiotförklaringen när de prästvigts eller sökt tjänst, stegar upp till biskopen och säger:
"Jag har kommit i samvetsnöd.
Jag hade inget problem att lova samarbete med alla ämbetsbärare oavsett kön, det är inte detta saken gällt för mig någonsin. Jag var tveksam om prästämbetet och den tveksamheten har tilltagit. Kan biskopen för mig förklara hur 1958 års kyrkomötesbeslut om ämbetet står i överensstämmelse med Guds ord och Kyrkans syn på prästämbetet. Också de evangeliska kan ju förstå prästvigningen som ett sakrament, säger Apologien.
Jag läste Hellmut Lieberg och har förts ut i tvivel och tveksamheter.
På vilket sätt är 1958 års beslut ett gott teologiskt beslut och inte som kritikerna säger ett politiskt men teologiskt undermåligt beslut?
Har biskopen läst Bibelsyn och bibelbruk? Bo Giertz sa efter den läsningen att han skulle finna det genant att på den bokens argumentation byta åsikt i ämbetsfrågan."
Vad skulle en biskop nu säga?
Finns det någon biskop som med insikt kan försvara 1958 års beslut? Ragnar Persenius, kan jag tänka. Men ingen annan biskop. De har inte materialet present, som det heter.
Kunde den som ändå tänker ge sig iväg inte ställa sina frågor till stiftets biskop?
Det är faktiskt biskopars ansvar att veta att den kyrkostruktur de tjänar är autentisk och kunna stå för det. Luk 12:48
Skulle det inte för vanliga präster ha sin särskilda glädje att gunga Kyrkans skepp lite?
Och därtill kanske en välgärning mot biskopen om man ser saken ur evighetens synvinkel.
Men varför ska inte lekfolket få sin chans. Ring biskopen och beställ tid för att berätta vad ni gycker om det planerade löftesbrottet. Det ska ske i er kyrka! Hur kul är det?
Go for it!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar