Göra en rosendalare?

I morgon skriver jag ingen text. Ni får två idag.

Gunnar Rosendal var en klassresenär och uppträdde som en sprätt. I fin öppen Chevrolet, cheviotkostym och schäfer i bilens framsäte uppträdde han som församlingspräst i Färingtofta. Där ingick det nu så berömda Kvinnaböske. De pastorala mödorna var uppenbarligen så begränsade, att han kunde ta sig till Lund för att studera och så återvända till expeditionstid och söndagens gudstjänster. Han skrev en avhandling, som han fick ta ner. Den höll inte vetenskapligt mått som avhandling men mottogs hjärtligt av recensenten i Församlingsbladet, föregångaren till Vår Kyrka och Kyrkans Tidning. Gunnar Rosendal satte sig att skriva ännu en avhandling, som godkändes.

Det viktiga han skrev var inte avhandlingarna utan en serie programböcker på temat Kyrklig Förnyelse. Den första boken som hette just så var en uppgörelse inifrån med en pastoral praxis, som inte födde tro eller gav föda till tron. Nuförtiden ska Gunnar Rosendal, F. Gunnar, avfärdas som högkyrklig. Han var förstås präst i den folkkyrklighet som ungkyrkorörelsen fört fram och det var dess svagheter han såg. Hans egen andliga profil är gammalkyrklighet, den där man vet vad man tror, och så hade han inte minst vid det ekumeniska mötet i Stockholm överraskats av Kyrkans katolicitet. Under hans klassresa var Gertrud Brilioth, Yngves mamma, en viktig person.

F. Gunnar hade av sin vigningsbiskop hört att man kan vara så försiktig, att man kan dö av det. Själv manade han präster att vara försiktiga med försiktigheten. På så vis blev han en betydande präst i en obetydlig köping i landet och mycket mer än så. Då menar jag inte bara att han inspirerade församlingslivet i Hallaryd också, om man så säger. Det mest intressanta kanske ändå är fader Gunnars uppgörelse med en pastoral strategi som inte föder något. Han hade prövat den och funnit den inte åstadkomma vad de sade sig vilja åstadkomma.

Jag läser om en annan präst i Lunds stift. Han är min fb-vän, medelklass med vänsteråsikter. Han sägs vara Sveriges mest mediala präst och tillbringar en stor del av sin vakna tid på sociala medier. "Han trivs där, eftersom den digitala världen har så kort minne." Han beskriver sig själv som "mesigt pk".

Han hör till den befängda grupp präster som säger att de sedan 3-4 års ålder velat bli präster. Det finns sådana. Det har alltid förundrat mig. När han ska definiera tro blir det "mer om att hoppas och längta".

Han har varit studentpräst (vem har inte det) och studentpräster är av hävd lite mer avantgardistiska och experimentella än övriga präster.  Jaha. Nu är han församlingspräst? "Här ligger det lappar i mkitt fack. Begrav de här gubbarna eller döp den här bebisen. Då gör jag det. Och jag försöker göra det bra." Vid dopgudstjänsten genomför han en utläggning med hjälp av geléhallon. Han är nämligen "så jävla trött på tjugolappen", ni vet det där knepet att riva i och stampa på en tjuga och ändå har den kvar sitt värde.

Församlingspräst? Men var är då församlingen? Jag uppfattar en religiös ceremonimästare, som sett till att det inköpts ett nytt röklin med hood till honom. Är det när präster inser att det de springer runt i inte bygger långsiktigt som de kan göra en rosendalare? Om de inte gör det förnyas inte Kyrkan och allt det de vill bygger på en förutsättning, nämligen den att tidigare präster gjorde vad de skulle och att det finns människor som bär församlingen. När de ssa inte längre finns, blir det ceremoniväsende. Somliga präster kan vara nöjda med det, inte minst om de har något annat att göra i väntan på att få några lappar i facket.

Ska man be att de slipper se det meningslösa med det de håller på med eller ska man be att de upptäcker det?
Göra en rosendalare eller slippa och köra på som vanligt, för det går så länge som det går?
Ska man i det längsta hoppas på att de inte fattar vad prästämbetet går ut på eller att de ska upptäcka det?
Oss emellan, högkyrkliga präster som står samman med sina församlingar i gudstjänst och vardag har det trots allt roligare. De kan ha fler varianter för det pastorala arbetet än en tjugolapp eller en påse geléhallon.