Kommunikationsdirektörn

Den inomkyrkliga debattten kännetecknas av bristande tilltro till kyrkoledningen, noterar debattören Marianne Ejdersten.
http://www.kyrkanstidning.se/debatt/den-inomkyrkliga-debatten-ar-stundtals-hatisk?key=e6fc0488e0c84cd0136857c683a5fc2d&time=1470232062

Det var en riktigt rolig analys. Men var i heliga eller oheliga skrifter står det att vi måste ha tilltro till ledningen? Eftersom Ejdersten inte bara förfäras över den kyrkliga debatten utan också välkomnar frågor, är frågan ställd med förväntan.

Ejdersten är uppenbart emot "en liten inomkyrklig debattelit".
"Vad är det?" frågar vi med katekesförklaringens ord, men hamnar i förvirring över det oprecisa. Debatteliten diskuterar allt vad de är emot och sakfrågorna är underordnade detta att de är emot. Denna psykologiska insikt kan vara lätt att ta till sig, men också den är oprecis och vid närmare eftertanke förlorar sig tanken in i det nebulösa. Kan det vara så att dessa motvallsa vecka efter vecka, dag för dag, året om behöver skriva om något - vad som helst - som de är emot bara för att få vara emot?
Ejdersten menar detta. Uttryckligen. Hon borde veta. Hon är kommunikationsdirektör.

Varför skriver hon?
Hon skriver för ledningens skull, ärkebiskopens, kyrkomötets ordförandes och generalsekreterarens skull. Det blev också nästan lite roligt.

De exempel Ejdersten väljer är Palestinafrågan och frågan om stödet till kristna i Mellanöstern. "Ledningen" har gett svar, förstår jag, som ingen tar till sig. Ledningen måste nog skaffa sig ett annat och lydigare folk eller tysta debatteliten, de illasinnade som bara vill vara emot.

Vi som varit med ett slag vet ju, att Kairosdokumentet på något sätt stöttades i Kyrkomötet utan att ledamöterna läst det! Dokumentet var i förstone svåråtkomligt. Ingen stor sak i det. Dokumentet var i första hand tänkt som en utgångspunkt för studier och samtal men fick efterhand en annan status. Också palestinensiska kristna kan bli sina egna ords fångar, det är väl rätt uppenbart.
Hade vi bara fattat vilka som utgör debatteliten, hade frågan om denna elit läst Kairosdokumentet kunnat besvaras.
Svaret på frågan om stödet till just kristna blev, om jag förstod saken rätt, att vi stöttar alla människor. Men är det ett särskilt specifikt svar från "ledningen"?

Ejdersten vet att "Svenska kyrkan har en mycket central roll i det globala och ekumeniska arbetet sedan ärkebiskop Nathan Söderbloms tid". Det var att ta i. Svenska kyrkan "är bland de främsta kyrkorna i världen då det handlar om att bidra med resurser såsom finansiella och/eller expertkompetens". Det var vackert skrivet. Kanske ska det nämnas att en del av det finansiella är Sida-pengar som slussas ut via det kyrkliga? Svenska kyrkan har representanter i Centralkommittén för Kyrkornas Världsråd, Eva Brunne och Celina Falk samt Anders Wejryd. I LVF:s styrelse sitter Antje Jackelén. Hinc robur et securitas. Kvotsystemets effekter vid inval överraskade en del.

Ejdersten återkommer till Svenska kyrkans konkreta arbete för kristna minoriteter i Mellanöstern. Svaret om någon undrar är "ett stort JA". Men detta sagt är det alltså Svenska kyrkan som via Kyrkornas Världsråd bedriver arbetet.. Följeslagarprogrammet hör till insatserna. Detta sägs nu vara ett stöd också för israelerna. Det avses väl då i någon överförd mening? Utgångspunkten var att de lokala kyrkorna ville ha just följeslagare som kund bevittna israeliskt övervåld, skövlade olivlundar, raserade hus mm mm.

När Ejdersten fortsättningsvis beskriver vad som uträttas i Mellanöstern blir det en beskrivning av Kyrkoras Vårldsråds arbete, bl a med stöd av norska regeringen. Som svar på kritik av Svenska kyrkan är det svaret överraskande. Unionsupplösningen med Norge ägde rum 1905.

Det finns, menar Ejdersten "tendenser till könsdiskriminerande inlägg". De avser tydligen tre kvinnor, men inte de tvivelaktiga kvinnorna utan kvinnor i ledningen. Men, hallå! Har vi fått problem eller har vi fått problem? Kvinnokortet kan inte spelas ut när vi talar om ledande funktionärer; ärkebiskop, ordförande i kyrkomötet och generalsekreterare. Ejderstens "personliga kommunikationsanalys"säger att tonen varit annorlunda - som när KG Hammar och Anders Wejryd kritiserats?

Marianne Ejdersten kommer att lyssna lyhört på alla inlägg. Hennes analys av den inomkyrkliga debatten borgar väl för det. Den "beror på bristande engagemang för den världsvida kyrkan, ointresse, kunskapsluckor och brist på information". Så brukar översåtarna tala. Vad ska göras då? Jo, alla ska ta gemensamt ansvar. Alla? Ja "kyrkans ledning, kompetensutvecklingsåtgärder och kyrkliga mediebolag."

Geneve, där Ejdersten utför sitt värv, ligger inte på den högsta alptoppen men uppenbarligen lite högre än debattelitens träskmarker. Ejdersten har en imponerande meritlista efter 20 års jobb i Svenska kyrkan. Av listan framkommer inte var hon är döpt och konfirmerad och inte heller vilken månadslön och andra fördelar hon lyfter för sitt jobb. Jag blev nyfiken. Kan man få veta?

Denna tidiga morgon slås jag av tanken att just debattinlägg av det slag kommunikationsdirektören förser oss med, är ett tecken på den allvarliga kyrkliga krisen.Kommunikationschefen och kommunikationsdirektören illustrerar båda något som de kommunicerar bortom sina ord. Det är så dystert att jag tror jag somnar om! Eller ska jag muntra mig med ett besök på Löttorps marknad?