Bärande del

Jag läser, som de flesta av oss kanske, Vår Kyrka, tidningen som föregick Kyrkans Tidning.
Nu är det år 1944 som väckt mitt intresse.
Pastor P ringde nämligen och konstaterade att om bekännelsen flyter är den alltid ett redskap i handen på de maktägande. Jag höll med. Ideologi är maktens ideologi, den som ska bankas i undersåtarna. Detta sagt, hjälpte prosten F till att baxa ut tidningslägg för min förkovran. Ni förstår.

För årets två sista månader år 1944 kostade Vår Kyrka 1:- och det är ett hyfsat pris för "en kyrkans tidning för kyrkans folk" som vill "bära fram ett bekännelsetroget kristet budskap, ge en kristen syn på aktuella frågor och i möjligaste mån förmedla kyrkligt nyhetsstoff." Så presenterade sig Svenska kyrkan och dess veckotidning.

1944 var året då Svenska Kyrkans Bekännelseskrifter kom ut i modern utgåva tack vare Samfundet Pro Fide et Christianismo. Olle Herrlin skriver i Vår Kyrka om Bekännelsen och citerar en representant för en av kontinentens kämpande kyrkor. Han hade inte fattat vad talet om bekännelsen gick ut på. "Men nu har jag förstått, att det enda som kan bära oss igenom en fruktansvärd tid, är kyrkans fasta kristna bekännelse." (Vår Kyrka 1944 nr 40 s 2)

Olle Herrlin (först som biskop blev han biskop Olof, dessförinnan var han Olle) markerar att bekännelsetroheten bör hållas högt utan att kärleken sätts trångt.
Det är bra.
Det är Kyrkans bekännelseskrifter som alltid varit som "vågbrytare, som hindrade främmande stormvågor och läto den kristna strömmen flyta vidare".
Bilden kanske förklarar om den inte förvirrar, jag är oklar över bildspråket. Jag håller dock med om analysen: " I varje av kyrkan antagen och bevarad lära gömmes en omistlig kristen grundtanke."

Det vore inte fel om Läronämnden på förekommen anledning ville markera det förhållandet. För det där att det är den kristna strömmen som ska flyta vidare och inget annat var just något som bekännelsen skulle hantera. Den flyter alltså inte. Den styr strömmar och hindrar stormvågor.

Till det svenskkyrkliga hörde också Yngve Brilioths ord:
"Församlingens gemensamma gudstjänst är i sig själv, som en sammankomst av kristna människor på heligt rum, en förkunnelse och ett vittnesbörd. Vi ha givit den bekväma individualismen ett alltför stort utrymme. Vi har varit alltför skygga för att inpränta både hos ung och gammal, att det är en kristen människas plikt, att om hon inte är direkt hindrad, på söndagen deltaga i en kristen gudstjänst - deltaga inte som en passiv och kritisk åhörare, utan som en aktiv medlem av den gudstjänstfirande församlingen." (Vår Kyrka nr 16 s 11)

Detta sas samma år som D-dagen och samma årtionde som jag föddes.
Ett ögonblick funderade jag på om någon biskop i vår tid skulle kunna formulera en kyrkogängarens pliktetik på detta sätt, men släppte tanken.
Däremot förstod jag en skillnad.
Nu produceras för avnämare, konsumenter. "Kom till oss i Knäckebröhults församling!". Då var det något annat som bar, nämligen aktiva medlemmar i en gudstjänstfirande församling.
Biskopen visste att hålla efter individualismen. Han tänkte ett gemensamt, korporativt om ni vill, församlingsansvar. Jag fattar att Yngve Brilioth skriver detta när kyrkogångsseden i princip brutits, men det ändrar inget.
Vad är det vi ska uppfatta som en främmande tanke, den att vanligt folk firar gudstjänst på söndagen eller den, att verksamhetskyrkan idogt är igång alla vardagar men arbetslaget måste få vara ledigt två? Vilken storhet blir ihop med bekännelsen en bärande del, tror ni?

Nu drar jag mig tillbaka några dagar med bl a Dietrich Bonhoeffer, som numera är så plastisk att han kan modelleras till passande gestalt av alla. Det lärde jag mig på Bonhoeffermuséet i hans gamla hem i Berlin, tack vare mina idoga och frimodiga kamrater. På måndag tänkte jag, Deo volente, vara på banan igen.