Antje utsatt

Vi hade en meningsfull dag i Göteryd i går.
Samtal vid 11 och mässa på Solgården gläder i varje fall mig. Men molnen tornade upp sig. Antje utsattes för näthat, begrep jag. Fast jag begrep inte. Vad handlade det hela om? Jag kollade på expeditionsdatorn och läste Antje på twitter:
"Hade jag fått en tia för varje lögn o förtal som twittrats om mig de senaste dagarna hade jag nu kunnat skicka flera 1000lappar till @SvkInt"

Nu är jag dålig på att följa twitter. Formatet ter sig fånigt. 140 tecken, ni vet. Jag begrep nada och, ty vi talar kristen tro, ringde min vän, den välinformerade, för att spörja. Vad händer? Jag fick besked.

En twittrare vid namn Birro drog igång en twitterstorm med stor effekt, minst 500 i första vändan. Han hade taggat Antje så hon kunde följa hela konversationen. Nu tyckte min vän att Antje själv valt twitter som spelplan, så det hela var kanske inte så märkvärdigt. Flera av retweeten retweetades, kanske i flera omgångar. Ni förstår. Budskapet hade räckvidd. Men jag fäskalle fattade fortfarande föga. Det är inte så lätt när man ska ha kyrkoherdepysslet om hand att riktigt hänga med. Tydligen var det uttalandet från Svenska kyrkan om mordet på fader Jacques som flaggats för på Twitter, https://twitter.com/svenskakyrkan/status/757933689829519360 och till detta kanske Kristen Opinion, som kom med det uttalande de menar att Svenska kyrkan borde ha sänt ut. DN skyndar till Antjes hjälp, ser jag också.

Jag frågade en annan präst, förfaren i det politiska värvet. Min enkla fråga löd: "Är motsättningen mellan dem som börjar tala om risken för ett "vi och dom-tänkande" och de som talar om krig och martyrium antagonistisk?"
Han menade nog så.
Annika Borg tycks vara inne på det spåret, för hon twittrade ett "Gode tid" när hon efter terrordådet i Nice läst att "vi och dom-tänkandet" är det farliga. Hon menar att de kristna är under attack. Det var här som Birro twittrade om att påven fördömt det barbariska våldet i Frankrike med en släng: "@BiskopAntje kanske är upptagen med att plocka ner kors" Då lösgjordes en del kritik.

Temat för kritikerna var att Svenska kyrkan blivit en vänsterpolitisk kamporganisation, som inte har något med kristendom att göra. Det antyddes att det finns ett "hycklande etablissemang" men också att Birro var en föredetting. Någon fann det tråkigt att Birro sprider lögner om vår biskop. Birro själv skrev: "Kristna och andra troende mördas dagligen av IS-terror men på Twitter är biskopen och flera andra mest arga på mig. Stolta?"

Sammanfattningsvis är väl allt rätt förbryllande. Jag fattar inte att Antje brydde sig. Spelar hon på twitterarenan får hon väl gilla spelet, eller?
Jesus talade inte explicit om twitter men han sa föga om hur roligt de kristna skulle ha det i utsatta tider.

Nu ska det väl i varje präst och biskop dväljas en själasörjare, med intresse att ta fram sakinförmation också i det eruptiva, det illa tänkta eller det inte färdigtänkta. Vad ville Birro? Går han med poetenes känsla på jakt i tystnaden och bland de ord som undviker att tala om kriget mot kristna - i Mellanöstern men nu också i Europa?  Tänker han att just "religionsdialog" inte är metoden att hantera ondskan?

Hade han rätt i sitt lilla inlägg?
Ja, om motsättningen är antagonistisk mellan en grupp som varnar för ett "vi och dom-tänkande" och ser detta tänkande utgöra faran och den grupp som konstaterar att ett krig pågår och att IS-soldater i sin krigföring mördar en gammal präst i Frankrike. Det gäller nog att klargöra motsättningens karaktär.

I dag ska jag fundera över varför Antje tog så illa vid sig av kritiken.
Varför brydde hon sig alls? Det förstår jag inte riktigt.
Har hon inte vant sig vid villkoren att människor sanningslöst säger vad de vill om de kristna? Matt 5:11
Är det själva ifrågasättandet som stör henne? Har Antje svårt för kritik, helt enkelt?
Har hon inte semester?
Jag förstår inte riktigt varför det blir så här och varför just Birros synpunkter blir så viktiga. Själv klagar han över att han inte får sitta ner med ärkebiskopen och tala ut.
http://marcusbirro.se/kristenhetens-harskarteknik/

Är det kommunikationen som brister och skapar misstro - det borde kommunikationsavdelningen överlägga om. Eller är det en kyrklig oförmåga att förstå att somliga ser vad som saknas i alla de välvilliga uttalandena?
Ska vi tänka att det finns en antagonistisk motsättning mellan dem som i detta läge vill säga att religionsdialogen är viktigare än någonsin när vi andra vill tala om våldsanvändningen och trots de lena orden i kyrkliga uttalanden och opinionsartiklar stå våldet emot?

Jag är kristen. Jag står inte självklart ihop med de religiösa mer än jag står samman med hedningar och jag står i politiska angelägenheter ofta hellre samman med dem som är hederliga rucklare än med ohederliga hycklare.

När DN står upp för Svenska kyrkan, blir jag dock nervös.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/kristina-lindquist-inga-terrorister-ska-avgora-vem-som-ar-min-fiende/
Vad var nu detta?

Jag ska fundera på min färd till Göteryd denna morgon.
Är det vi bevittnar ett rötmånadsfenomen eller en antagonistisk motsättning som tar sig publika uttryck?